Från kris i London till sammanbrott i Caracas.

SÃO PAULO: Efter en tolv timmars flygning genom den långa natten har jag nu anlänt till denna det södra halvklotets största stad.

Det var några månader sedan jag var här senast, men åtskilligt har hänt sedan dess såväl i Latinamerika i stort som här i Brasilien.

Det avgörande dramat är självfallet Venezuela.

En gång var Venezuela inte bara denna kontinents mest välbärgade land, utan faktiskt ett av världens i alla fall i ekonomiskt hänseende mest välmående. Det handlade förvisso först och främst om oljan, men inte enbart. Landet hade en hyggligt diversifierad ekonomi.

Men så är det inte längre.

Det socialistiska experimentet under först Hugo Chavez och nu regimen Maduro har i grunden kollapsat ekonomin och riskerar nu att helt förstöra landet.

Hugo Chavez hade en demokratisk legitimitet som inte går att förneka. Och hans personliga karisma gick inte heller att förneka.

Jag träffade honom på ett toppmöte mellan EU och Latinamerika i Lima i Peru 2008, och det var tydligt då att han hade en utstrålning som inte lämnade kontinentens övriga ledare oberörda. Och han kunde hemma spela på klyftor i landets utveckling som tydligt hade blivit för djupa.

Men gradvis spårade allt ur, och när han gick bort och Madura tog över slog hans folkliga men destruktiva vänsterpopulism över till ett autoritärt och repressivt styre av en helt annan dignitet.

Att oljepriserna började falla bidrog också. Och att man därtill politiserat och förstört det nationella oljebolaget PDVSA gjorde saken ännu värre. Produktionen föll, och plötsligt fanns det inga pengar längre.

I dag har ekonomin sjunkit till hälften av vad den var, inflationen räknas i tiotals miljoner procent, grundläggande funktioner i samhället som sjukvård och el och vatten håller på att kollapsa och flyktingvågen från det socialistiska haveriet kommer enligt FN:s uppskattningar att överträffa vad vi i vår del av världen har upplevt från kriget i Syrien.

Det är en av inhemsk politik genererad kollaps av en magnitud som saknar motstycke i modern tid.

Att Juan Guaidó trätt fram som demokratiskt legitimerad ledare, med förankring i det valda parlamentet, och fått starkt internationellt stöd från Latinamerika, USA och Europa har skapat en ny situation.

Men riskerna är betydande.

När den inre demokratiska oppositionen under Juan Guaidó plötslig växte fram med ny legitimitet, och lika plötsligt fick massivt internationellt stöd, med omfattande också ekonomiska sanktioner, fanns det en viss möjlighet för att regimen skulle kollapsa. Inte minst från Washingtons sida hoppades man alldeles tydligt på att militärens stöd gör regimen skulle börja att rämna.

Så blev det inte riktigt.

Regimen klarade den inledande chocken, även om det nu är tydligt att situationen i landet försämras påtagligt, och hårdare repressioner är dess enda möjlighet att klara sig kvar. Den nedåtgående spiralen för landet riskerar att bli allt mer dramatisk. Människor drabbas all hårdare, och vägen tillbaka för landet blir allt länge.

Politiskt och finansiellt har regimen uttalat stöd av Peking och Moskva. Bägge har investerat åtskilligt i regimen Maduros överlevnad. Och högst konkret betyder olika kubanska säkerhetstjänster mycket för den omedelbara stabiliteten och kontrollen. Regimerna i Havana och Caracas överlever i en märklig symbios. Kuba är ytterlig beroende av att få venezuelansk olja.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna av utvecklingen i Venezuela här under de närmaste dagarna.

F d presidenten Fernando Henrique Cardoso tillhör dem jag gärna lyssnar på när jag är här – både om utvecklingen i Brasilien och i Latinamerika i övrigt. Vi träffas i morgon.

Men också hur den komplicerade regimen Bolsonaro skall hantera situationen är av intresse.

I dessa dagar är presidenten på väg till Washington. Det talas mycket om en axel mellan presidenterna i Washington och Brasilia. Det är ju mycket i allmän retorik som förenar de bägge herrarna.

Och Bolsonaro kommer sannolikt att konfronteras med tämligen militanta tankar från sina amerikanska samtalspartner. Men trots detta skulle jag tro att ledningen här fortfarande sätter sin tilltro till någon form av politisk lösning och varnar för alltför mycket av äventyrlighet

Vi får se. Jag kommer säkert att få höra mycket i denna fråga under olika diskussioner här.

Utvecklingen här är med den nye presidenten självfallet också viktig.

Sverige har en industriell närvaro här i Sao Paulo sedan decennier tillbaka, och den har bestått när presidenter och regeringar kommit och gått. Och så förblir det. Engagemanget är långsiktigt. Industrier kan inte hoppa fram och tillbaka.

Och det finns – som jag skrivit om tidigare – plus och minus.

Förhoppningar om desperat nödvändiga ekonomiska reformer och insatser mot korruptionen. Farhågor om intolerans och nonchalans när det gäller viktiga både värderings- och klimat- och miljöfrågor.

Jag kommer säkert att höra mycket om både minus och plus. Svenska och nordiska företag har all anledning att ha örat på rälsen. Det är viktigt.

Bakom mig har jag nu ett antal besök i London under den tilltagande dramatiska perioden där.

Hur Brexit-tragedin kommer att sluta vet jag inte. På middag i förrgår lyssnade jag på några av de mest imponerande parlamentarikerna från de bägge ledande partierna. De visste det inte heller. De famlade.

Nu blir det tydligen en omröstning MV3 i början av den kommande veckan. Premiärminister May hoppas att hotet om att utträdet ur EU skall skjutas upp skall skrämma några av de värsta motståndarna att välja att trots allt acceptera hennes avtal om villkoren för utträdet.

Den som lever får se.

Men det som oroar mig allt mer under tre besök i London under de senaste två veckorna är hur djupt och bittert splittrat det brittiska samhället är. Och ur detta finns ingen enkel eller snabb lösning.

Jag möter de som säger att vi måste bli av med frågan så att vi kan fortsätta att leva. Det är inte svårt att förstå den reaktionen, men sanningen är att den optionen inte finns och inte kommer att finnas under år framöver.

Men tyvärr saknar landet just ju politiska ledare med viljan och förmågan att säga som det det är. Det är ett djupt sorgligt skådespel.

Geografin är dock som den är.

De brittiska öarna ligger inte mitt i Atlanten, eller i närheten av Singapore, utan ett stenkast från den europeiska kontinenten. Vi kommet att fortsätta att vara beroende av varandra, och detta beroende måste få former som är ömsesidigt konstruktiva.

Åt detta ägnade vi en del tid på vårt styrelsemöte med ECFR i går, och det kommer att finnas anledning att återvända till ämnet.

Men nu har jag för några dagar lämnat Europa och har Latinamerika i fokus.

Brasilien just nu – Chile om några dagar.

One Response to Från kris i London till sammanbrott i Caracas.

  1. kgmander73 skriver:

    Nja,lite väl magstarka,och övermodiga ord
    om en annan vision- och styre. Med tanke på
    att Mr Bildt’s egen historia som inhemsk politiker gav oss rekord-höga 500 % i ränta
    tidigt 90-tal..
    Att gräva gropar åt andra….. 😂🤔🤔😂🤔

    Skickat från min iPhone

%d bloggare gillar detta: