Italien, Kina och nya EU-debatten.

ROM: Även om de främst var andra angelägenheter som tog mig hit denna helg hanns det med att vara med om diskussionerna med Aspen Italia i Venedig.

Det brukar vara informella diskussioner, men resulterade trots detta i en helsida i en av de stora drakarna här i dag efter ett meningsutbyte i går mellan den italienske finansministern och en ekonom från Bryssel.

På något sätt ville den senare göra gällande att problemen i den italienska ekonomin var Tysklands fel, men kunde inte riktig reda ut varför det i alla fall går betydligt bättre för andra länder som också har ekonomiska relationer med Tyskland.

Medan alla andra länder i dag har en ekonomi på en nivå över före finanskrisen 2008 gäller detta dessvärre inte Italien. Här har den ekonomiska politiken ofta präglats av mer lättsinne än skärpa, och dessvärre förefaller den trenden att ha förstärkts under dagens regering.

Min uppgift var dock att vara en del av diskussionerna om utvecklingen i Kina och möjlig europeisk politik.

Detta kommer att stå åtskilligt i centrum under de kommande veckorna.

Handelsförhandlingarna mellan USA och Kina borde rimligen gå in i ett slutskede, men därtill kommer upptakten till ett toppmöte mellan EU och Kina i början av april. Därefter kommer man så i Peking att ha det andra stora mötet om sitt s k Belt and Road Initiative.

Och till detta kommer att diskussionen om vår politik visavi Kina intensifieras i drt ena landet efter det andra.

Det som är alldeles säkert är att enskilda europeiska länder knappast kommer att lyckas med särskilt mycket i denna relation. Det är bara genom att uppträda gemensamt som det finns några möjligheter.

Och i viktiga avseenden skulle det självfallet vara bra om det gick att koordinera även med USA. Intresset därifrån förefaller dock än så länge mer begränsat, och till detta bidrar måhända att man inte ser en tydlig gemensam europeisk politik.

Veckan som gick såg ett nytt rätt sprakande och spretigt utspel om den kommande EU-politiken av Frankrikes president Macron.

Hans teknik kan man sätta frågetecken för. Ett brett spektrum av tankar och förslag lanseras plötsligt utan inbördes prioritering, stundtals oklara i sina formuleringar och utan att marken beretts i förväg.

Min erfarenhet av EU-arbete tyder knappast på att det alltid är den framgångsrikaste strategin. Och hans snarlika Sorbonne-tal kom ju ty följande också att rinna ut i sanden.

Det är beklagligt. Debatten behöver stimulans och syre, och det är många frågor som ligger på bordet för EU under de kommande åren.

Till dem som omedelbart börjat följa upp president Macrons inlägg hör tyska CDU:s nye partiledare AKK dom levererat en längre artikel där tankar både överensstämmer med och går i annan riktning än hos Macron.

En tanke som återkommer hos dem bägge är den om ett s k Europeiskt Säkerhetsråd, och den tanken tror jag kommer att vinna i kraft framöver. Det handlar här också om ett försök att fortsatt ge Storbritannien en roll när det gäller den europeiska säkerheten, och det tror jag är mycket viktigt.

När vi inom ECFR nu börjar att titta fram på de kommande fem åren för EU är detta förvisso en tanke vi måste försöka vidareutveckla.

Och för svensk politik blir det viktigt att se till att man inte blir alldeles akterseglad i den frågan. Vi står redan utanför det franskledda s k interventionsinitiativet, och kring det tror jag åtskilligt kommer att byggas upp de närmaste åren.

Nu bär det för mig hem till Stockholm för att börja veckan där.

Men sedan blir det både London och Barcelona innan det fram mot nästa helg bär iväg för en vecka eller så i Latinamerika.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: