Tillbaka i världen.

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i den verkliga världen efter en vecka av avkopplande sportlov i de franska Alperna.

I morgon bär det av till Bryssel gör ett seminarium på tisdagen om de olika gaskonflikterna mellan Ukraina, Ryssland och EU. Nordstream 2, som ju diskuteras åtskilligt, är bara en del av denna större problematik, som också påverkar Ukrainas inrikespolitik och åtskilligt mer.

Och efter mellanlandning hemma onsdag bär det så av till London för diskussioner om europeisk säkerhetspolitik framöver, men också relationerna mellan Storbritannien och Nordeuropa.

Därifrån bär det sedan till Italien för en kombination av privata högtider och diskussioner med Aspen Italia om utmaningar för näringslivet i den tilltagande geopolitiska konkurrensens värld.

På den lite vidare globala arenan öppnar i veckan den kinesiska folkkongressen sin årliga session.

Inte för att detta organ har något reellt inflytande i det kinesiska systemet, men inte minst i ljuset av de handelsförhandlingar med USA som nu getts mer tid och tecknen på att tillväxten i den kinesiska ekonomin avtar har det sitt intresse att se vad premiärminister Li Keqiang har att säga.

Det finns ju ett betydande inte minst internationellt tryck i riktning mot en öppnare kinesisk ekonomi.

Som det nu ser ut har den akuta fasen i krisen mellan Indien och Pakistan passerat, men oskrivet är sannolikt bäst. Och fortfarande är propagandakriget mellan dem bägge omfattande, med också påstående som alldeles uppenbart är osanna.

Två grundproblem kvarstår dock.

Dels Kashmir och den politiska situationen där. Ser vi en ny fas med självmordsbombare som vill destabilisera situationen där? Rapporter de senaste dygnen tyder också på strider längs kontrollinjen mellan Indien och Pakistan.

Dels att det i Pakistan fortfarande finns terrorgrupper som är inriktade också på att slå till mot andra länder. Den attack i Kashmir som utlöste den akuta krisen stöddes av en av dessa, och det bör noteras att också Iran var utsatt för en terrorattack av en organisation som opererar från pakistanskt territorium.

När jag var i Delhi i början av året och talade med utrikespolitiska beslutsfattare där sades det mig att när deras parlamentsval är över borde det finnas förutsättningar för att ta upp en dialog med Pakistan.

Låt oss hoppas att så blir fallet, och låt oss hoppas att man i Islamabad inser att det måste till nya krafttag mot de terrorgrupper som fortfarande opererar från dess territorium. Och den pakistanska ekonomin är ju dessutom i ett skick som gör att man är akut beroende av omvärldens välvilja och stöd.

Den gångna veckan gav plötsligt ny dramatik kring upptakten inför det israeliska valet i april i och med att landets högsta åklagare nu förbereder åtal mot premiärminister Netanyahu för korruption.

Mycket kan hända, men just nu ser möjligheterna för Netanyahu att bilda en ny koalition efter valet inte så ljusa ut. Att han valt att gå i armkrok med ett högerextremt parti vars rötter t o m går tillbaka till direkt terrorism är förvisso också värt att notera.

Efter det valet kommer Vita Huset att presentera sin fredsplan för Israel och Palestina, och det kommer säkert att innebära ny dramatik i regionen.

På den europeiska fronten måste noteras att sju medlemspartier i EPP nu begärt att det ungerska partiet FIDESZ skall uteslutas eller suspenderas, och det innebär att frågan måste upp till beslut i slutet av mars.

På sina håll retade man upp sig på en affischkampanj som partiet lanserat i Ungern riktad mot bl a Jean-Claude Juncker, men betydligt värre är det groteska brev som premiärminister Victor Orbán sänt till alla medborgare.

Här hetsas det mot Bryssel med anklagelser och lögner som inte står de värsta populister efter, och det är inte förvånande att åtskilliga partier, inklusive moderaterna hos oss och finska samlingspartiet, inte vill ha med detta att göra.

Möjligen kan sägas att man borde ha agerat tidigare, men med de ytterligare steg som Orbán nu tagit är förutsättningarna för någon typ av resultat onekligen bättre.

Söderut finns det anledning att rikta ökad uppmärksamhet på vad som händer i Algeriet.

Den åldrande presidenten Bouteflika har suttit vid makten sedan 1999, men sedan en hjärnblödning för sex år sedan förefaller hans roll att ha varit tämligen begränsad.

Jag talade för ett tag sedan med en utrikesminister för ett icke-europeiskt land som varit i Alger och haft en kort audiens med honom, men fick konstatera att han inte längre var talbar. Och nu befinner han sig på ett sjukhus i Genève.

Att han nu nomineras för en femte mandatperiod som president uppfattas ty följande som något av en provokation, och protesterna har varit mångtusenhövdade under den senaste veckan.

Vart detta kan leda till är svårt att veta. Algeriet undkom till stor del den s k arabiska våren 2011 mycket på grund av att minnena fortfarande lever efter det långdragna inbördeskrig som torde ha krävt kring 200.000 liv.

Men att det bygger upp en stark protestvåg är inte att förvåna.

Och Algeriet är ett viktigt land inte bara från fransk horisont. Också den italienska energiförsörjningen vilar till betydande del på gasleveranser från Algeriet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: