Hopp och förtvivlan i Afghanistan och Venezuela.

STOCKHOLM: Det saknas förvisso inte intressanta utvecklingar på den internationella arenan i dessa dagar.

Efter sex dagar av förhandlingar i Qatar mellan företrädare för USA och för talibanerna talas det från bägge sidor i termer av framsteg i riktning mot någon form av fredsuppgörelse om Afghanistan.

Samtalen i Qatar har tydligen resulterat dels i ett amerikanskt åtagande om ett totalt militärt tillbakadragande från Afghanistan inom 18 månader efter en överenskommelse och dels ett åtagande från talibanerna att inte acceptera att vare sig Al-Qaeda eller Daesh använder landet för att förbereda attacker mot andra länder.

Och i dessa avseenden handlar det ju om att tillgodose de två grundläggande intressena för dessa bägge sidor.

Men dessa bilaterala samtal är bara en del av en fredsprocess. Till denna mer bilaterala del måste fogas dels den interna afghanska och dels den bredare regionala den. Och i slutändan är alla delarna beroende av varandra

Kommande steg som det nu talas om är en vapenvila, en provisorisk regering i Afghanistan och direkta samtal mellan vad som kan beskrivas som Kabul och Talibanerna.

Och här kommer svårigheterna sannolikt att bli större.

En komplicerande faktor är att det skall hållas presidentval i Afghanistan i sommar. När jag träffade f d presidenten Karzai för några veckor sedan undrade han om det var så ändamålsenligt i en situation när man börjar diskutera någon typ av övergångsregering.

Frågorna som finns på bordet i den interna afghanska processen är väl kända, och handlar med ett perspektiv om i vilken utsträckning talibanerna kan acceptera landets konstitution och med ett annat perspektiv om hur andra kan acceptera att denna ändras efter krav från talibanerna.

Till den avgörande interna afghanska dimension som nu måst fogas till dessa bilaterala samtal skall så läggas den inte mindre viktiga regionala dimensionen.

Från Pakistans sida framhäver man nu den roll man haft när det gäller att möjliggöra de framsteg som gjorts, och det är säkert korrekt.

Den iranska rollen är också betydelsefull – höga företrädare för talibanerna har besökt Teheran – och när jag träffade det amerikanska sändebudet Khalilzad ville han prata om hur man kan få till stånd det regionala ramverk för Afghanistan där ju också Iran måste spela en viktig roll.

Det är för regionens olika aktörer en självklarhet – men komplicerat för de i Washington som har konfrontation med Teheran som del av sin livsluft.

Så det bilaterala framstegen mellan USA och talibanerna måste nu leda till att dels den rent afghanska delen och dels den viktiga regionala delen av en fredsprocess förs framåt.

Och till slut är det självfallet den afghanska som är den avgörande. Det är trots allt afghanernas land och dess framtid som konflikten handlar om.

När denna konflikt möjligen tar ett steg framåt mot en möjlig lösning efter decennier av våld och motsättningar seglar situationen i Venezuela upp som en avgörande ny utmaning.

Landets successiva sammanbrott under dess socialistiska styre är en första klassens tragedi – inflationen uppskattas till tio miljoner procent, för att ta ett exempel – och det har diskuterats åtskilligt om hur den nedåtgående cirkeln för landet kan brytas. För Latinamerikas länder är detta den utrikespolitiska frågan före snart sagt alla andra.

När den demokratiska oppositionen nu samlats under en ny ledare, och denne valts till parlamentets talman, har en ny situation skapats i och med att i alla fall den demokratiska omvärlden inte accepterat legitimiteten i det riggade återvalet av Nicolas Maduro som landets president. Landets författning säger att om det inte finns någon president år det parlamentets talman som skall fungera som statschef.

I onsdags kväll blev Canadas utrikesminister Chrystia Freeland lite försenad till den middag vi hade i Davos eftersom den s k Lima-gruppen av amerikanska länder diskuterade situationen och enades om ett uttalande som hamnade på samma linje som USA genom att erkänna Juan Guaidó som landets legitime statschef.

Och det var synnerligen betydelsefullt. Vad USA säger har förvisso kraft, men när samma sak sägs också av bl a Canada, Colombia and Chile har det en helt annan legitimitet.

Den europeiska inställningen var inledningsvis något mer kluven. Man erkänner inte Maduro legitimitet, men var inte omedelbart beredd att erkänna ….. budskapen från Bryssel var inledningsvis inte alldeles kongruenta. Kravet på fria val sattes i centrum.

Men nu har situationen klarlagts. Om inte Maduro inom en vecka accepterar att det hålls fria val kommer även EU att anse att det är parlamentets talman som är landets legitime ledare.

Dessa ställningstaganden har högst påtagliga konkreta konsekvenser. Just nu pågår en dragkamp om rätten till olika finansiella tillgångar och kommersiella kontakter. Ett redan ruinerat land kan mycket snabbt ruineras ytterligare.

På Maduro sida står självfallet Cuba, men mer substantiellt också Ryssland och Kina.

Bägge länderna har investerat tungt i landet och dess regim, och har åtskilligt att förlora om denna skulle falla helt och hållet. Och bägge har dessutom – tänk på Damaskus! – en stark motvilja mot möjligheten av regimväxlingar av denna art.

Tidigare försök från latinamerikansk sida att engagera Moskva och Peking i en diplomatisk process för att förhindra en djupare kris i landet har varit resultatlösa.

Under den senaste tiden har vi i stället sett Moskva markera stöd genom att sända två strategiska bombplan på besök, och rapporter talar nu om ryska ”frivilliga” som sänts för att stärka Maduros säkerhet.

Så landets nu allt djupare inre kris har plötsligt fått en högst påtaglig global geopolitisk dimension.

Vi kommer att få höra åtskilligt mer om detta under veckorna som kommer. Det finns ingen enkel och snabb väg ur denna kris.

Min vecka framöver börjar som vanlig hemma i Stockholm, men på tisdag bär av till Helsingfors.

Det är f d utrikesministern Pär Stenbäck som organiserat ett samtal om läget i världen som ursprungligen skulle omfatta också Norges f d utrikesminister Jonas Gahr Störe, men eftersom Jonas nu är oppositionsledare och det blir begivenheter i Stortinget i Oslo dessa dagar har han tvingats backa ur.

Erna Solberg har ju lyckats att bredda sin regering, och nu tillträder formellt den på detta sätt förstärkta borgerliga regeringen i Norge.

Men arrangemanget är mer än fulltecknat i alla fall, och det blir säkert många spännande samtal i Helsingfors även i övrigt.

Sedan blir det åter Stockholm innan det bär av i riktning mot Europas mer centrala delar den kommande helgen.

One Response to Hopp och förtvivlan i Afghanistan och Venezuela.

  1. stig2entreprenoren skriver:

    Vad kan kraven från talibanerna tänkas vara?
    1. Stoppa opiumodlingen
    2. Rätten till alla flickors skolgång och idrottsutövande.
    3. Yttrande- och pressfrihet.

%d bloggare gillar detta: