Den långa historien om Gripen.

08 december 2018

STOCKHOLM: I går kväll hade Saab en liten mottagning i Stockholm med anledning av att det denna helg är 30 år sedan de första exemplaret av flygplanet Gripen flög för första gången.

Och jag var med också den där lätt kyliga dagen i Linköping. Allt gick väl. Ditintills hade det projekt som jag 1980-1982 hade varit med om att dra igång lyckats väl.

Starten hade inte varit enkelt.

En socialdemokratisk partikongress 1975 hade beslutat att det inte skulle tas fram fler avancerade stridsflygplan i Sverige, och andra hälften av det årtiondet kom därför att ägnas åt studier av olika mer eller mindre lätta attackflygplan som B3LA och Sk2.

Inte minst det förra konceptet hade sina förtjänster, men förr eller senare skulle det bli nödvändigt att börja att ersätta det Viggen-system som ju hade sina rötter i början av 1960-talet, och då skulle det aldrig räcka till.

De kunde på sin höjd bli övergångslösningar till en fullständig ombeväpning till ett utländskt flygsystem.

Det var mot denna bakgrund som tankarna på ett lätt avancerat stridsflygplan för mångsidiga uppgifter växte fram under främst 1980 i ett samtänkande mellan några individer på Saab och några individer på FMV. Och jag satt i en samordningsfunktion i regeringskansliet som tidigt kopplades in på tankarna.

Så föddes JAS.

Men alldeles självklart fanns också andra alternativ som prövades seriöst.

När väl JAS-konceptet fått tillräcklig klarhet studerades och värderades det mot alternativen med antingen licenstillverkning eller direktimport av antingen F16 eller F18 från USA.

Lite ironiskt är måhända i efterhand att vissa av de faktorer som skulle komma att fälla utslaget till förmån för JAS sedan kom att utvecklas på ett annat sätt än vad man då trodde.

En viktig faktor var att JAS klarade de utspridda och enklare baser med korta banor som då växte fram allt starkare i den svenska planeringen. Ingen kunde då veta att detta tänkande kom att överges ett par decennier senare när hela det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förändrades.

En annan var att inriktningen då var att anskaffa en bit över 300 flygplan för att hålla upp en krigsorganisation för flygvapnet på i stort sett den nivå man hade på 1980-talet. Med lägre antal började kalkylen väga över för de utländska alternativen.

Kontroversiellt var projektet förvisso.

När riksdagsbeslutet fattades sommaren 1982 röstade socialdemokraterna mot. De levde fortfarande med sitt gamla kongressbeslutet, men när de återkom till regeringsmakten senare samma år tvingades de till en serie saltomortaler som till slut resulterade i att de accepterade projektet.

Utan problem i början var projektet förvisso inte.

Styrsystemet på det instabila planer var en utmaning som man inte omedelbart klarade av. Två haverier, varav det mest dramatiska mitt under en uppvisning i Stockholm sommaren 1993, visade på problemen. I samband med detta hängde hela projektets framtid på en lös tråd.

Då var jag statsminister, men trodde på det som sades mig att det skulle vara möjligt att komma till rätta med problemen.

Och det skulle komma att visa sig vara rätt. Problemet identifieras och löstes.

Under de åren blev det dock uppenbart att de moderna luftstridsvapen som tagits fran under Sovjetunionens starka upprustningsskede utgjorde ett betydligt allvarligare hot än vad man hade föreställt sig.

Det handlade inte om flygplanet som sådant, utan mer om dess beväpning i form av olika robotar.

Parallellt med att de inledande versionerna A och B utvecklades till versionerna C och D växte det fram olika projekt för att hantera detta. En inledande anskaffning av amerikanska AMRAAM klarade knappast av utmaningen. Den roboten räcker knappast till.

Ett tag arbetades det med ett helt eget svensk projekt, men så småningom kristalliserades ansträngningarna i det sameuropeiska projekt som nu producerat den Meteor-robot som tillsammans med Version 20-uppdateringen av Gripen C nu äntligen – två decennier senare – och först i Europa gett oss en kapacitet som klarar de mest avancerade utmaningarna.

Om inte annat kan detta illustrera de mycket långa tidshorisonter som gäller i ärenden som dessa.

Nu flyger de första exemplaren av den nya och mycket utvecklade E-versionen av Gripen, och om några år sker de första leveranserna till de svenska och brasilianska flygvapnen.

När vi kommer att ha den första operativa Gripen E-divisionen i det svenska flygvapnet vet jag inte, men det torde ligga kring mitten av det kommande decenniet. Med Gripen C med Meteor nu i tjänst är det operativa behovet sannolikt inte överhängande.

Men med Gripen E får vi en plattform som kommer att kunna uppdateras löpande på ett helt annat sätt än vad som varit fallet i de två tidigare versionerna av flygplanet. Och därmed kommer Gripen E med all sannolikhet att vara operativ i flera decennier i det svenska flygvapnet.

Gripen är redan en lång historia. Konceptet började tas fram för snart fyra decennier sedan. Första flygningen var för 30 år sedan.

Och jag vågar påstå att vi kommer att se Gripen i en eller annan form i luften över vårt land om ytterligare 30 år.


Europas viktigaste val? AKK tar över.

07 december 2018

STOCKHOLM: I dag kunde jag inte hålla mig borta från att via webben och video följa CDU:s partikongress i Hamburg och valet av efterträdare till Angela Merkel.

På sitt sätt är det kanske det viktigaste valet i vårt Europa i året.

Angela Merkel blickade i sitt anförande tillbaka på alla de utmaningar som CDU och hon själv haft att möta under de 18 år som gått sedan hon år 2000 valdes till ny partiordförande.

Under den tiden har hon varit med om att utkämpa inte mindre än 72 delstats-, federala och EU-valrörelser och i fyra federala val uppträtt som kanslerskandidat och också vunnit den positionen.

Jag var inte där när hon valdes 2000, men hon talade också om den första CDU-kongress hon hade varit på, nämligen den i Hamburg 1990 när ett CDU för såväl västra som östra Tyskland skapades.

Och där var också jag, och minns väl stämningen då i ett Europa och ett Tyskland som förändrades i rasande takt.

Att jag var där – jag var då moderat partiordförande – berodde på den betydelse som förbindelserna med Tyskland, och för min del med CDU, hade och har.

Min första CDU-kongress var faktiskt 1981 i Mannheim, då jag som mycket ung politiker också för första gången träffade Helmut Kohl. Det skulle bli många möten under åren, och i vissa situationer kom det att bli viktigt också för Sverige.

Och senast var jag med på deras partikongress i Hannover 2012. Fredrik Reinfeldt hade inte möjlighet att komma, jag skickades i stället, och jag minns att inte minst Angela Merkel satte värde på att vi var där.

CDU:s prestation som politiskt parti är imponerande.

Under de sju decennierna av den tyska förbundsrepublikens historia har landet i 50 år haft en förbundskansler från CDU. Det är ingen överdrift att tala om Europas viktigaste politiska parti under det senaste århundradet.

Men nu har det politiska landskapet förändrats också in Tyskland.

Socialdemokraterna SPD – Europas äldsta politiska parti – är en skugga av sitt forna jag Högerpopulisterna i AfD är förbundsdagens största oppositionsparti. De reformerade Gröna går tydligt framåt. Och även CDU har fått vidkännas smärtsamma förluster under de senaste åren.

Partiet har fortfarande 420.000 medlemmar, men fler av dessa är över 75 än under 40 år gamla. Mönstret känns dessvärre igen.

Och det talades mycket om vikten av att återvinna politisk kraft, liksom det talades mycket om Tysklands ansvar i Europa och i den vidare världen. Ordet Trump uttalandes inte av någon, men den utmaning han representerar nämndes i mer eller mindre tydliga ordalag av alla.

De tre kandidaterna uppträdde med imponerande anföranden.

AKK med kraft och fart som sällan förr. Friedrich Merz med tydligare bekännelse till ett nödvändigt ”strategiskifte”. Och Jens Spahn med tydlig inriktning på att bli efterträdare till efterträdaren.

Det blev ett spännande val, men till slut segrade AKK, och det var sannolikt inte oviktigt att Angela Merkel i sitt anförande lyfte fram att CDU i Saarland, där AKK lett partiet, fått över 40% av rösterna, men även hennes kraftfulla anförande gav säkert också sitt bidrag.

Med sin bakgrund i Saarland är hon förvisso en övertygad europé. I sitt inledande angörande talade hon om behovet av ”ett europeiskt säkerhetsråd och en europeisk armé”, vilket är att gå tämligen långt i dessa frågor.

Med valet av AKK ökar sannolikheten för att Angela Merkel kommer att sitta kvar som förbundskansler till nästa förbundsdagsval hösten 2021, även om det ju finns osäkerhet relaterat till främst SPD:s situation och det allmänna missmodet över den stora regeringskonstellationen.

Det var en imponerande demokratisk process som CDU genomförde inför och under denna dag i Hamburg.

Nu är valet träffat. I morgon avslutas partikongressen med ett programtal av den nyvalde partiledare.

Det kommer att finnas skäl att lyssna på det också.


Oro och instabilitet runt om i EU just nu.

05 december 2018

BERLIN: Runt om i landet packas det nu väskor för att ge sig iväg till Hamburg i morgon för den extra partikongress med CDU som skall välja Angela Merkels efterträdare som partiledare.

Och det är ingen liten fråga. Det handlar om en ersättare till Europas sannolikt viktigaste och framgångsrikaste politiska ledare under senare år.

I morgon kväll börjar det försiktigt, men det är på fredag som de 1.001 delegaterna träffar sitt val. Det är tusen delegater från de olika partiföreningarna runt om i Tyskland och en delegat från föreningen i Bryssel.

Självfallet spekuleras det här i Berlin mycket om utgången av valet och vad det i olika avseenden kommer att innebära. Ingen är alldeles säker på någonting av detta.

Men med all sannolikhet blir det en mer eller mindre påtaglig period av politisk osäkerhet, och det hänger ju också samman med socialdemokraternas svaghet och vad detta kan betyda för regeringskoalitionens framtid.

Gör SPD ett lika uselt Europa-val i maj som man gjort delstatsval under de senaste månaderna har partiet förmodligen inget annat val än att dra sig ur regeringen, och vad som händer då är det för tidigt att sia om.

Nyval nästa år tillhör de möjligheter jag lyssnade på olika spekulationer kring.

Frapperande är hur huvuddelen av de större länderna i EU nu präglas av politisk osäkerhet.

Allvarligast är situationen tveklöst i Storbritannien.

Jag tillhörde tidigare de få som trodde att de fanns en möjlighet att Theresa May skulle få igenom skilsmässoavtalet med EU i omröstningen i underhuset på tisdag, men så förefaller nu inte att bli fallet.

Nu handlar spekulationerna bara om vilka konsekvenser olika storlekar av nederlaget kommer att få.

Och därefter går landet från en period av betydande osäkerhet in i ett skede av än djupare osäkerhet.

Sannolikt går Theresa May tillbaka till EU och försöker få några mer eller mindre kosmetiska förändringar i den politiska deklarationen om den framtida relationen, och utnyttjar sedan dessa i en andra votering där det faktiska alternativet är att landet kraschar ut ur EU utan något avtal med alla de kaotiska konsekvenser detta får.

Många hoppas allt detta kommer att driva fram en ny folkomröstning, men även om sannolikheten för det onekligen ökat är vägen dit inte alldeles enkel, och det finns också betydande frågetecken om vad en sådan skulle resultera i.

Jag har under de senaste dagarna mött mycket erfarna brittiska politiker som är påtagligt rädda för hur motsättningarna i landet blir allt hårdare och för riskerna för att detta på ett eller annat sätt spårar ur.

Men påtagligt allvarlig är situationen förvisso också i Frankrike.

Regeringen har nu bl a skjutit upp den aviserade höjningen av miljöskatterna på bensin och diesel i ett försök att blidka de allt argare demonstrationerna. Om detta räcker för att mer påtagligt ta luften ur den omfattande protestvågen lär vis sig på lördag.

Och med all sannolikhet måste president Macron själv ta till orda innan dess. Utvecklingen är en första klassens utmaning direkt riktad mot honom.

Det finns all anledning att oroas för att protestvågen nu kommer att bromsa eller helt stoppa det reformprogram som presidenten inlett men som så väl behövs. Ett land med arbetslöshet kring 10% och ungdomsarbetslöshet kring 25% är alldeles uppenbart i skriande behov av reformer.

Hur det hål i statsbudgeten på ca två miljarder euro som nu uppstått skall täckas är oklart, och risken är ju påtaglig att de fortsatta nödvändiga insatserna får att sanera statsfinanserna och minska det hårda skattetrycket nu kommer att bli mycket svårare.

Också här spekuleras det i att nyval till nationalförsamlingen kan vara ett sätt att hantera situationen.

Ett problem är dock att landets partier är påtagligt svaga efter de senaste årens utveckling.

Socialisterna är mer eller mindre slut som artister. Republikanerna har gått kraftfullt till höger. Nationella Fronten plågas av inre strider. Och president Macrons nybildade parti har knappast hunnit konsolidera sig.

Och i Italien är det sannolikt att den politiska och ekonomiska krisen kommer att fördjupas.

Det spekuleras i en allt starkare ställning för högerpopulistiska Lega Nord under de kommande åren – inget av de mer traditionella partierna förefaller att vara i ett tillstånd där de kan utmana det som nu sker.

Ser vi fram mot Europavalet nästa år förefaller det nog att vara Polen där man kan hysa de bästa förhoppningarna om ett positivt resultat.

Så det är oroliga tider i både Europa och världen.

Men nu bär det hemåt efter mina dagar i Bayern och Berlin.


Från Bayern till Berlin.

04 december 2018

BERLIN: Efter något dygn uppe i de bajerska alperna har jag nu anlänt hit till den tyska huvudstaden och vårt styrelsesammanträde med ECFR här i dag och i morgon.

Så smått försöker jag också följa bulletinerna hemifrån.

Om inte annat för att jag ständigt drabbas av frågor från alla som undrar hur ett egentligen står till i Sverige.

Från centern och liberalernas sida har hela tiden sagts att de gör precis det som de sade i valrörelsen.

Och det låter ju både fint och bra.

Jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam, men jag tror inte att jag hörde i valrörelsen att de avsåg att låta en rödgrön regering under Stefan Löfven sitta kvar.

Jag tyckte nog att det mest lät tvärt om.

Men vi får se vad det hela landar.

Just nu verkar det se rätt rörigt ut.

I Elmau stod mycket på dagordningen.

Erfarenheter från G20-mötet i Buenos Aires och vägen framåt i de olika handelskonflikterna. Tankarna om ett än mer intensivt europeiskt försvarssamarbete. Utsikterna för rustningskontroll i ljuset inte minst av INF-avtalet. Skiftet i synen på utvecklingen i Kina.

Och åtskilligt av detta kommer att belysas än mer på den stora konferensen i München i februari.

Men det blev mycket av diskussion om utvecklingen i olika länder.

Diskussionerna inför CDU:s partikongress i Hamburg på fredag och konsekvenserna av olika utfall där för regeringsfrågan här i Tyskland under de närmaste åren.

Den dramatiska utvecklingen i Frankrike med de gula västarnas delvis våldsamma utmaning mot president Macron och hans politik.

Spekulationerna om hur stort nederlaget blir i brittiska underhuset nästa vecka för premiärminister Mays skilsmässoavtal med EU och olika alternativ för vad som kan komma därefter.

Konsekvenserna av regionalvalet i Andalusien och möjligheten av ett tidigarelagt val i Spanien.

Lite av detta kommer vi alldeles självfallet att fortsätta med här i Berlin, men här ligger vårt fokus på planeringen för vår verksamhet under det viktiga europeiska året 2019.

Val till Europaparlamentet i maj och nybesättning av institutionerna därefter.

Har EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik levt upp till förväntningarna i Lissabon-avtalet, och hur kan vägarna framöver se ut under de kommande fem åren?

Frågorna är både viktiga och svåra, och vi skall försöka ge vårt bidrag till svaren på dem.

Nu sänker sig mörkret sakta över Unter den Linden här i Berlin.

Men det blir trevlig middag med ECFR-styrelsen och ett antal företrädare för det tyska politiska spektrat.


Till tankeutbyte i Alperna.

02 december 2018

SCHLOSS ELMAU: En gång om året samlas en grupp, som med tiden kommit att växa en del, här uppe i de bayerska alperna för att utbyta meningar och bedömning var om den globala situationen.

För ett antal år sedan kunde vi ha diskreta krismöten här uppe i olika frågor. Eller mindre möten för att diskutera speciella saker.

Men nu är det en kärna av det som utgör den årliga säkerhetskonferensen i München som samlas här för en lite bredare genomgång. Mest från Europa, med tyngdpunkt Tyskland, men också från USA och enstaka personer också från Ryssland och Kina.

Och delvis handlar det om att diskutera planeringen inför den stora konferensen i februari. Det brukar vara ju vara betydande slagsmål om utrymmet och uppmärksamheten där.

Härifrån fortsätter jag på tisdag till Berlin där vi har styrelsemöte med European Council on Foreign Affairs.

Vi har ju nu flyttat vårt formella huvudkontor från London till Berlin, och det har än då länge visat sig vara en lyckosam utveckling.

Nere i Buenos Aires lyckades man avveckla G20-mötet utan kris och katastrof, och det får väl i det rådande läget ses som något av en framgång.

Kommunikén imponerar knappast, men säger dock positiva saker om världshandeln, och talar om behovet av att gemensamt reformera världshandelsorganisationen WTO. Såväl EU som Kina har ju lagt olika förslag i detta avseende, men var USA står är i alla fall för mig mindre tydligt.

Middagen i går kväll mellan Xi Jinping och Donald Trump resulterade i en tidsbegränsad vapenvila i handelskriget. Under de kommande 90 dagarna inför USA inga ytterligare tullar, Kina försöker att importera mer från USA och man sätter sig åter vid bordet och försöker att lösa de större frågorna.

Så mycket mer kunde man i det rådande läget knappast förvänta sig. En vapenvila – men långt från en fred.

Hur sedan handelsrelationen med EU kommer att utvecklas vet vi inte.

När GM meddelade att man kommer att stänga bilfabriker började president Trump plötslig prata om nya tullar, och det trots att det i alla fall i viss utsträckning var dessa som nu orsakade problemen.

Nu har ledningarna för de stora tyska bilföretagen gått med på att infinna sig i Vita Huset på tisdag för någon form av samtal.

Vad detta syftar till återstår att se, men måhända är det så att när Vita Huset möter motstånd i sina samtal med EU försöker man att gå direkt på enskilda företag med olika krav. Vi har sett det förr.

Innan samtalen skall företagsledarna samordna med Cecilia Malmström, och man får innerligt hoppas att de inte undergräver EU:s bredare förhandlingar. Men att det är det som är Vita Husets avsikt finns det nog ingen anledning att tvivla på.

Osäkerhet som denna är inte vad världsekonomin behöver just nu. Pilarna pekar inte längre uppåt på samma sätt som tidigare.

Under veckan som kommer inleds förhoppningsvis samtal om möjligheter att börja lösa två besvärliga konflikter.

I Sverige blir det förhoppningsvis FN-samtal om konflikten i Jemen, och i Genève blir det FN-samtal om konflikten i Södra Sahara.

Det är sannolikt klokt att ha begränsade förväntningar.

I fallet Jemen är det ännu inte fredsavtal, utan ett möjligt förberedande steg. Martin Griffiths tar det försiktigt. Tidigare misslyckade förhandlingsrundor i Genève och Kuwait kastar sin skugga över det hela.

Och någon vapenvila i striderna kring hamnstaden Hodeida har vi ännu inte sett, och detta trots att t o m USA vädjat om en sådan och den amerikanska senaten nu alldeles tydligt förlorat tålamodet med främst den saudiska krigföringen.

Denna vecka vänds ju också världens blickar till klimatmötet i Katowice i Polen med dess uppföljning av Paris-avtalet.

I Buenos Aires blev det Angela Merkel som efter son försenade ankomst fick sätta sig ner med Vladimir Putin och diskutera det ryska aggressiva uppträdandet mot Ukraina i Kerch-sundet.

Om det konkret ledde till någonting vet jag inte, men det talas nu om samtal i ämnet i det s k Normandie-formatet av fyra nationer.

Men säkert kommer vi att tala åtskilligt om också denna utmaning, och vad det ryska uppträdandet betyder, här på Schloss Elmau. Här finns också de som kommer direkt från samtalen i Buenos Aires.

Ett stort samtalsämne blir med all sannolikhet också den kommande extra partikongressen med CDU i Hamburg på fredag.

Det handlar om ingenting mindre än att välja en efterträdare till Angela Merkel som partiordförande och därmed med betydande sannolikhet som förbundskansler i EU:s största och viktigaste land.

Och därmed om framtiden för Tyskland.

Utgången är på intet sätt given.

Söndagstidningarna här lyckas leta upp flest delegationer som vill se Friedrich Merz, men åtskilliga av de 1001 delegater som kommer att träffa avgörandet har inte bestämt sig, och ännu fler vill inte tala om hur de kommer att rösta.

Om detta kommer det att talas åtskilligt.


Statsmannen George HW Bush – som jag minns honom.

01 december 2018

STOCKHOLM: USA:s 41sta president George HW Bush, som nu gått bort i den respektingivande åldern av 94 år, kommer att gå till historien som en statsman av rang och konsekvens.

Mycket skrivs nu om hans långa karriär: krigshjälte, ambassadör till FN och till Kina, CIA-chef, vicepresident och president. Och därefter i nära samarbete med sina efterträdare i olika viktiga internationella frågor.

Själv minns jag honom från en rad olika kontakter under främst min tid som statsminister.

Det blev ofta informella samtal i olika frågor i samband med olika större internationella möten under de åren. Stora Earth Summit i Rio de Janeiro i juni 1992, som ju för första gången satte klimatfrågorna på dagordningen, och ESK-konferensen i Helsingfors senare samma sommar.

Men än viktigare var de mer officiella kontakterna.

I februari 1992 hade jag i bjudits till officiellt besök i Vita Huset. Jag hade bara varit statsminister i några månader.

Det blev stiligt som det brukar vara i sammanhang som dessa. Helikopter från Andrews-flygbasen in till Pentagon. Stor ceremoni med kransnedläggning på den okände soldatens grav. Inkvartering i Blair House alldeles vid Vita Huset. Fint mottagande i Rose Garden innan samtalen började.

Men ändå är det mest det mänskliga som jag kommer ihåg starkast.

Mia och jag hade med vår nyfödde son Nils, och det hade ställts i ordning för honom på Blair House. Men den lille Nils togs framför allt varmt om hands av Barbara Bush och fick sina kramar också av presidenten själv.

Den elegant inpackade present han fick då har den nu något äldre sonen fortfarande stående ouppackad i sin bokhylla.

Samtalen med också utrikesminister James Baker och säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft, men separat också med CIA-chefen Robert Gates, handlade till större delen om alla frågorna i samband med hanteringen av det sovjetiska sammanbrottet och relationerna till det nya Ryssland.

För oss var situationen i de tre baltiska länderna i fokus – deras nya självständighet var inte ens ett halvår gammal – och det kom att utvecklas ett nära samarbete i dessa frågor som fördjupades ytterligare även sedan president Bush i januari 1993 efterträtts av Bill Clinton.

Men det handlade också om utvecklingen av EU och våra svenska ambitioner. Ännu hade kriget i Bosnien inte blossat upp.

Och vi talade om de förändringens och frihetens vindar som blåste över Europa och världen.

Efter det att han avgått som president kom han förbi Sverige i augusti 2993, och jag bjöd in honom till en middag med övernattning ute på Harpsund.

Dit bjöd jag också den f d socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson, som jag trots en del sammandrabbningar hade ett gott samarbete med och djup respekt för, och vår f d mångårige ambassadör till Washington Wilhelm Wachtmeister.

Och det blev en kväll med många spännande perspektiv både bakåt och framåt. Det var inte minst Mellersta Östern som stod i fokus innan vi sent gick till sängs. Vi vandrade på på de fina gräsmattorna och diskuterade.

Sten Andersson hade ju arbetar intensivt och inte alldeles utan framgång med att försöka föra det hela fram till en fredsprocess mellan Israel och PLO – det som sedan med främst norska insatser skulle komma att bli Oslo-avtalet.

Det kan väl noteras att det var de poliser som han hade som säkerhet som i samband med detta besök upptäckte och avvärjde det mycket avancerade ryska försöket att kidnappa Peter Wallenberg i hans bostad på Värmdö.

Relationerna till Sverige är knappast något som förekommer i allt det som nu skrivs om hans olika insatser, och det med all rätta. Annat var mycket större och mycket viktigare.

Det var tider av omvandling och tider av fara, och det var en lycka inte minst för Europa att ha en statsman med erfarenhet, omdöme och vision i Ovala Rummet i Washington.

Men ändå förtjänar det han gjorde för våra bilaterala insatser ett omnämnande från oss som faktiskt var med.

Han var en statsman.

Det var en ynnest att lära känna, och i alla fall i vissa avseenden, arbeta tillsammans med honom.