Trump, Ukraina och Syrien.

STOCKHOLM: Juldagarna kom att bjuda på lite mer av utrikespolitisk dramatik än väntat när president Trumps beslut om militärt tillbakadragande från Syrien också ledde till att han förlorade sin respekterade försvarsminister.

Och avskedsbrevet från Mattis lämnade ingen i tvivel om var motsättningarna mellan honom och presidenten låg. Det handlade om att värdesätta allianser och allierade och det handlade om att rätt förstå den strategiska utmaningen från Kina och Ryssland.

På dessa två tämligen så avgörande punkter skiljdes deras vägar.

Och naturligt nog har det lett till betydande oro.

Som tjänsteförrättande försvarsminister från nyår har Trump nu utsett en i sak säkert mycket kompetent administratör, men en som saknar varje säkerhetspolitisk erfarenhet. Beslutsfattandet i dessa frågor har därmed alldeles entydigt förskjutits till Vita Huset.

Förr eller senare måste en ny försvarsminister dock utses, och det valet kommer alldeles självklart att bli betydelsefullt. Och det kan inte uteslutas att också republikanerna i senaten kommer att ha allvarliga frågor att ställa om den personens politiska inriktning.

Alldeles tydligt är att Donald Trump ser allianser mer som en belastning än som en tillgång, och han återkommer ständigt till frågan varför USA skall betala för försvaret av andra länder, och då i synnerhet de som dessutom uppvisar handelsöverskott med USA med allt vad detta i hans värld innebär.

Hitintills har de s k vuxna i hans omgivning sett till att denna hans inställning inte fått genomslag i konkret amerikansk politik. De amerikanska bidragen till Europas försvar har fortsatt att förstärkas efter den vändpunkt som kom sent i Obama-administrationen.

Men nu finns knappt längre dessa modererande personer i presidentens närhet, och frågan är då vilka konsekvenser detta får på den konkreta politiken.

Nato har beslutat att ändra tidigare planer på att ha ett toppmöte under 2019 eftersom man inte gärna vill se en upprepning av de tumult som tidigare möten med Trump inneburit. Det blir möte på mer kontrollerbar utrikesministernivå. Gott så.

Men frågan är vad som händer om vi plötsligt konfronteras med en akut säkerhetspolitisk kris. Hitintills har Trump-eran varit anmärkningsvärt befriad från sådana.

Kommer Vita Huset då att stå upp för vänner och allierade? Eller kommer den trumpska instinkten att alla får klara sig själva att bli den som fäller utslaget? Ofrånkomligen kommer krishanteringens också diplomatiska trådar att fokuseras på beslutsfattandet i det Ovala Rummet.

Och kriser kan komma snabbt.

I vår del av världen innebär det kommande året först president- och sedan parlamentsval i Ukraina, och med all säkerhet kommer Kreml att göra vad man kan för att påverka såväl dem som vad som händer därefter med alla de medel som man har tillgängliga.

Agerandet kring Kerch-sundet – och den krisen har på intet sätt lösts – är en fingervisning om hur man är beredd att utnyttja varje möjlighet att flytta fram positionerna.

Det finns bedömer som tycker sig se förberedelser för ett mer aggressivt direkt militärt ryskt uppträdande mot Ukraina i närtid. Jag saknar möjlighet att bedöma varje del av detta, men kan i alla fall notera en mycket påtaglig uppbyggnad av ryska militära resurser på Krim.

Svarta Havet har kommit i nytt fokus – betydligt mera än Östersjön.

Så det kommer att finnas all anledning till skärpt uppmärksamhet i denna riktning och beredskap till bestämt agerande från såväl EU som Nato om en kris skulle segla upp och riskera att bli direkt hotfull.

Men risken är självfallet att man i Kreml kommer att spela på ett sådant sätt att USA neutraliseras och Väst därmed försvagas. Och det är här som skiftet i Pentagon, och det politiska skifte det markerar, är ett betydande osäkerhetsmoment för Europa i dess helhet.

Vad tillbakadragandet kommer att betyda i Syrien har det skrivits mycket om.

Formerna för hur detta utannonserades var förvisso katastrofala, men substansen sannolikt mindre så. Det har hela tiden i de samtal också jag haft med de ansvariga varit klart att denna mycket begränsade styrka förr eller senare skulle dras bort.

Vissa ville visserligen att den skulle finnas kvar som någon slags avskräckning gentemot Iran, men det var alltid mer retorik än realitet.

Nu ser vi hur de kurdiska YPG-styrkorna överlämnar områden som de överger till Assad styrkor. Och jag har tidigare skrivit om att vi med all sannolikhet kommer att få se någon typ av uppgörelse mellan dessa och Damaskus. Det har vi sett förr. Och det kommer sannolikt att innebära någon typ av självstyre inom någon form av ram.

För övriga länder i regionen är Syriens territoriella integritet av stor betydelse, och därför har detta Trumps beslut knappast kritiserats av någon där. Och notera att är att till de som inte har kritiserat besluter hör den kurdiska KRG-regionen i Irak. För dess styrande är de PKK-dominerade krafterna i norra Syrien tydliga politiska motståndare, och en försvagning av dessa applåderas diskret.

Frågan om norra Syrien har hela tiden tillhört de besvärliga i de olika försöken att få till stånd en fredslösning. Kurdiska grupper där vill ha en federalisering av landet, men det begreppet är anatema för alla andra stater i regionen, inte bara Turkiet, och dessutom inte helt helt okontroversiellt hos de andra grupper som anser sig ha rättigheter i området.

Nu talas det från Washington om ett långsamt och ordnat tillbakadragande, och det är uppenbart att man försöker att koordinera detta med de olika aktörerna. En intensiv diplomatisk aktivitet för att hantera situationen har inletts.

I dag har bl a Turkiets utrikes- och försvarsministrar varit i Moskva, och snart kommer USA:s John Bolton till Turkiet och Israel i samma ämne.

USA har tidigare lovat att de mer avancerade vapen man gett till YPG-enheter skall krävas tillbaka, men det kommer nog att visa sig lättare sagt än gjort. Vapen man tidigare gett till andra syriska oppositionsgrupper har ibland haft en tendens att hamna hos helt andra grupper än vad man tänkt sig.

Men nu randas snart det nya året.

I Dagens Industri i dag har jag försökt att skissa på några av de trender från det gångna året som jag tror kommer att förstärkas under det kommande, och som vi har anledning att vara uppmärksamma på.

3 Responses to Trump, Ukraina och Syrien.

  1. Stig Palm skriver:

    ADOLF behövde heller inga Generaler och så gick det åt Helvete.
    Vi kanske når ‘stunde null’ inom kort. Fördel, ingen folkbrist på Jorden.

  2. ilsfors skriver:

    Tack Carl för all information! Från en Moderat till en annan GOTT NYTT ÅR🙏🏼

    Hälsningar Ilse

    Skickat från min iPad

  3. Mhe Mannheim skriver:

    Mattis avskedsbrev jag läste innehöll inte det som Bildt skriver. Mattis var bättre som general i USMC än som försvarsminister!

%d bloggare gillar detta: