Den som lever får se.

STOCKHOLM: Övergångsregerandets märkliga dagar i fosterlandet har nu förlängts till mitten av den kommande månaden. Tanken tycks vara att helgernas frid skall leda till frid även i regeringsfrågan.

Den som lever får se.

I grunden handlar det om vad centerpartiet i slutändan beslutar sig för. Liberalerna spelar knappast någon självständig roll längre.

Socialdemokraterna kommer alldeles säkert att sockra sina bud. Strandskyddet kan de säkert klara sig utan. Regeringsmakten värderas när det kommer till kritan högre än de allra flesta sakfrågor.

För moderaterna är det både enklare och svårare. Alliansens politik är vad den är och det handlar om möjligheten att vara med och genomföra denna. Inte delar av den – utan politik i dess helhet.

Men de kan knappast erbjuda en utväg ur den parlamentariska situationens realiteter.

För centern handlar det ytterst om huruvida position är viktigare än politik.

Om det är viktigare hur olika voteringar i riksdagen positioneras än vad de faktiskt innebär för den förda politiken.

Som sagt – den som lever får se.

Och möjligen får vi det omedelbara dramats upplösning samma dagar i januari när det brittiska underhuset nu skall rösta om förslaget till skilsmässoavtal med EU. Uppskov med svåra beslut förefaller att vara en europeisk trend för ögonblicket.

Lägre bort i världen fanns det anledning att nog följa vad Xi Jinping hade att säga i sitt stora tal med anledning av att det i dessa dagar är 40 år sedan Deng Xiaoping mer bestämt lade om rodret i den kinesiska politiken.

Det fanns förväntningar på att talet skulle innebära nya ansatser för framtiden. Och det kunde behövas i ljuset av den upptrappade handelskonfrontationen med USA.

När jag lyssnade till Xi Jinping för någon vecka sedan sade att att det skulle bli ett viktigt tal.

Men så blev det knappast.

Det var mer tillbaka- än framåtblickande. Och även om det talade om reformer och öppning låg betoningen på partiets ställning, betydelse och makt. Några nya ansatser i den kinesiska politiken kunde knappas skönjas.

I en annan del av världen förefaller president Trump att plötsligt ha beslutat att dra tillbaka de ca 2.000 soldater av olika slag som USA forfarande har på marken i Syrien. Striden mot Daesh är avgjord, förkunnande han.

Beslutet har tagits emot med någonting närmast liknande bestörtningen bland huvuddelen av alla de som sysslar med utrikes- och säkerhetspolitik i USA. Det hade ju inte minst sagts att dessa soldater var nödvändiga för att blockera Iran.

För mig är dock det mest intressanta med beslutet att det visar en vilja och förmåga hos presidenten att plötsligt och bestämt fatta beslut på tvärs mot så gott som samtliga sina rådgivare i en viktig fråga.

Och det har implikationer för framtiden.

Jag skulle också tro att det handlade om att han vill börja att än tydligare fokusera på den inrikespolitiska agendan inför presidentvalet om nästan två år. Och i hans politik inför denna ingår att avsluta vad han och åtskilliga av hans väljare ser som kostsamma och meningslösa krig långt borta.

Att beskuret också får konsekvenser i regionen är tämligen självklart.

Det sägs att man nu är i slutskedet av det mödosamma arbetet med att försöka få överenskommelse om den stora kommitté som sedan förväntas arbeta med en ny författning om Syrien.

Och därmed skulle de mer politiska ansträngningarna för att få ett slut på de olika konflikterna i landet möjligen kunna gå in i ett nytt skede

Men i grunden vet alla vad det handlar om – det fanns dessvärre en militär lösning, och dessvärre var det Assad och hans allierade som levererade den.

Viktigt i den vidare regionen blir nu självfallet den fortsatta utvecklingen i Jemen efter konsultationerna i Rimbo och de överenskommelser som kunde nås där.

Meningen var ju att dessa snabbt skulle följas upp med en resolution från FN:s säkerhetsråd som dessutom skulle ge mandat och resurser till den alldeles nödvändiga FN-närvaron i hamnstaden Hodeida.

Men så har, av skäl som jag inte känner till, ännu inte skett, och varje fördröjning innebär nya risker och faror.

Det har varit hektiska dagar denna vecka.

Många samtal och diskussioner om Kina. I dag möte också om och med Iran. I går kolumn i Washington Post om eländet med Brexit och vad en andra folkomröstning skulle innebära. Och min månadskolumn för Project Syndicate om EU inför 2019 är också på väg ut.

Sakta får man dock hoppas att friden nu sänker sig ner över landet och möjligen också över världen.

Julen närmar sig.

Och för min del blir det liten en paus här – om inte månen skulle trilla ner, den eviga freden proklameras, världskrig bryta ut eller något annat lite utöver det vanliga inträffa.

Den som lever får se.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: