Den långa historien om Gripen.

STOCKHOLM: I går kväll hade Saab en liten mottagning i Stockholm med anledning av att det denna helg är 30 år sedan de första exemplaret av flygplanet Gripen flög för första gången.

Och jag var med också den där lätt kyliga dagen i Linköping. Allt gick väl. Ditintills hade det projekt som jag 1980-1982 hade varit med om att dra igång lyckats väl.

Starten hade inte varit enkelt.

En socialdemokratisk partikongress 1975 hade beslutat att det inte skulle tas fram fler avancerade stridsflygplan i Sverige, och andra hälften av det årtiondet kom därför att ägnas åt studier av olika mer eller mindre lätta attackflygplan som B3LA och Sk2.

Inte minst det förra konceptet hade sina förtjänster, men förr eller senare skulle det bli nödvändigt att börja att ersätta det Viggen-system som ju hade sina rötter i början av 1960-talet, och då skulle det aldrig räcka till.

De kunde på sin höjd bli övergångslösningar till en fullständig ombeväpning till ett utländskt flygsystem.

Det var mot denna bakgrund som tankarna på ett lätt avancerat stridsflygplan för mångsidiga uppgifter växte fram under främst 1980 i ett samtänkande mellan några individer på Saab och några individer på FMV. Och jag satt i en samordningsfunktion i regeringskansliet som tidigt kopplades in på tankarna.

Så föddes JAS.

Men alldeles självklart fanns också andra alternativ som prövades seriöst.

När väl JAS-konceptet fått tillräcklig klarhet studerades och värderades det mot alternativen med antingen licenstillverkning eller direktimport av antingen F16 eller F18 från USA.

Lite ironiskt är måhända i efterhand att vissa av de faktorer som skulle komma att fälla utslaget till förmån för JAS sedan kom att utvecklas på ett annat sätt än vad man då trodde.

En viktig faktor var att JAS klarade de utspridda och enklare baser med korta banor som då växte fram allt starkare i den svenska planeringen. Ingen kunde då veta att detta tänkande kom att överges ett par decennier senare när hela det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förändrades.

En annan var att inriktningen då var att anskaffa en bit över 300 flygplan för att hålla upp en krigsorganisation för flygvapnet på i stort sett den nivå man hade på 1980-talet. Med lägre antal började kalkylen väga över för de utländska alternativen.

Kontroversiellt var projektet förvisso.

När riksdagsbeslutet fattades sommaren 1982 röstade socialdemokraterna mot. De levde fortfarande med sitt gamla kongressbeslutet, men när de återkom till regeringsmakten senare samma år tvingades de till en serie saltomortaler som till slut resulterade i att de accepterade projektet.

Utan problem i början var projektet förvisso inte.

Styrsystemet på det instabila planer var en utmaning som man inte omedelbart klarade av. Två haverier, varav det mest dramatiska mitt under en uppvisning i Stockholm sommaren 1993, visade på problemen. I samband med detta hängde hela projektets framtid på en lös tråd.

Då var jag statsminister, men trodde på det som sades mig att det skulle vara möjligt att komma till rätta med problemen.

Och det skulle komma att visa sig vara rätt. Problemet identifieras och löstes.

Under de åren blev det dock uppenbart att de moderna luftstridsvapen som tagits fran under Sovjetunionens starka upprustningsskede utgjorde ett betydligt allvarligare hot än vad man hade föreställt sig.

Det handlade inte om flygplanet som sådant, utan mer om dess beväpning i form av olika robotar.

Parallellt med att de inledande versionerna A och B utvecklades till versionerna C och D växte det fram olika projekt för att hantera detta. En inledande anskaffning av amerikanska AMRAAM klarade knappast av utmaningen. Den roboten räcker knappast till.

Ett tag arbetades det med ett helt eget svensk projekt, men så småningom kristalliserades ansträngningarna i det sameuropeiska projekt som nu producerat den Meteor-robot som tillsammans med Version 20-uppdateringen av Gripen C nu äntligen – två decennier senare – och först i Europa gett oss en kapacitet som klarar de mest avancerade utmaningarna.

Om inte annat kan detta illustrera de mycket långa tidshorisonter som gäller i ärenden som dessa.

Nu flyger de första exemplaren av den nya och mycket utvecklade E-versionen av Gripen, och om några år sker de första leveranserna till de svenska och brasilianska flygvapnen.

När vi kommer att ha den första operativa Gripen E-divisionen i det svenska flygvapnet vet jag inte, men det torde ligga kring mitten av det kommande decenniet. Med Gripen C med Meteor nu i tjänst är det operativa behovet sannolikt inte överhängande.

Men med Gripen E får vi en plattform som kommer att kunna uppdateras löpande på ett helt annat sätt än vad som varit fallet i de två tidigare versionerna av flygplanet. Och därmed kommer Gripen E med all sannolikhet att vara operativ i flera decennier i det svenska flygvapnet.

Gripen är redan en lång historia. Konceptet började tas fram för snart fyra decennier sedan. Första flygningen var för 30 år sedan.

Och jag vågar påstå att vi kommer att se Gripen i en eller annan form i luften över vårt land om ytterligare 30 år.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: