En region i kris och med kriser.

ABU DHABI: Jag tror att det vid det här laget är för nionde året som ett antal internationella såväl som regionala aktörer och bedömare när det gäller den bredare regionen av Mellersta Östern samlas här för några dygn av informella och öppna diskussioner.

Det har alltid funnits problem och utmaningar att diskutera, men när vi summerade i dag var det svårt att undvika slutsatsen att deras antal och komplexitet nog snarare ökat under åren.

Mycket har stått på agendan.

Vi har lyssnat på och diskuterat med FN-sändebuden i Libyen och Yemen, försökt dyka ner i den konflikt i Syrien som nu är inne i sitt åttonde år, hört FN-ambassadörer från ledande länder lägga ut texten, dykt ner i pessimismen om situationen mellan Israel och Palestina och cirklat runt alla olika utmaningar när det gäller relationen till Iran.

Men det finns också ämnen som behandlats mer försiktigt.

Några mer prominenta deltagare från Saudiarabien fanns inte med i år, de hade ställt in, och även om frågor ställdes om mordet på Khashoggi och vad detta kommer att innebära är det ett ämne man här helst undviker. Och samma sak gällde konflikten med Qatar, som detta år förbigicks helt.

Men mordet kommer att få konsekvenser. Uppenbart är att Vita Huset vill bevara sin strategiska relation till Riyadh, men ofrånkomligt är att även den kommer att påverkas.

Trump-administrationens fredsplan för Palestina har ännu inte sett dagens ljus, och nu är det väl sannolikt att nyval i Israel kommer att skjuta upp den ytterligare.

Dess tanke var nog att säkra israeliska intressen genom att få Saudiarabien att ge sitt godkännande till planen i utbyte mot en indirekt allians riktad mot Iran. Det förefaller forfarande vara tanken, men Riyadhs manöverutrymme har nog krympts ner en hel del också i detta avseende.

Relationerna till Iran dominerade min dag i Paris tidigare denna vecka, men här var perspektivet i den frågan av naturliga skäl något annorlunda.

Företrädare för administrationen i Washington lade ut texten om sina strävanden, men utan invändningar, framför allt från de närvarande europeiska rösterna, blev det inte.

Och också här i regionen noterar jag att man hoppas på att det längre fram skall komma till någon typ av nya förhandlingar. Men om det är realistiskt alls ligger det säkert en bra bit fram.

Förr eller senare måste dock, enligt min mening, frågan om någon typ av arkitektur för regional säkerhet komma upp på agendan. Kanske finns här ett ämne för en mer strategiskt inriktad europeisk politik i denna region – det amerikanska tänkandet kommer nog inte hellre längre fram att komma in i dessa banor.

Just nu handlar mycket om konkret krishantering.

Konferensen i Palermo försökte ge nytt stöd till ansträngningarna i Libyen, men bilden är långt ifrån ljus. Det talas fortfarande om val, men dessa skjuts framåt, de tekniska förutsättningarna finns fortfarande inte och åtskilliga i landets politiska och militära strukturer är nog rätt nöjda med dagens situation.

Vissa paralleller finns med Jemen. Här håller krigsekonomin på att föra landet in i världens allvarligaste humanitära katastrof, men samtidigt finns det de som med vapen gör stora förtjänster på denna ekonomi.

Efter två misslyckade försök i Genève och ett i Kuwait är förhoppningen nu att samtal i Sverige skall kunna leda fram till ett ramverk för ett övergångsarrangemang som kan leda till fred. Men risken är att förnyade strider kring hamnstaden Hudayda kommer att lägga nya hinder i vägen.

Men även om så inte sker är utmaningarna enorma. Risken för att allt faller ner i ett nytt Somalia eller Libyen är alls icke obetydlig.

I hela detta vidare område finns dessa öppna konflikter, men också sköra stater med sviktande legitimitet, liksom större och klassiska nationer med avgörande utmaningar framför sig. Iran och Egypten kan tjäna som exempel på den senare kategorin.

Och vad jag ständigt framhåller är att långsiktig diplomati måste försöka att reducera konflikter och spänningar mellan regionens stater för att nödvändig energi kan fokuseras på den nödvändigs inte omvandling av dem utan viljan långsiktig stabilitet inte kommer att vara möjlig.

Saudiarabien är ett gott exempel på detta. Den vision 2030 man djärvt lanserade visade vad som måste göras, men utrikespolitisk äventyrlighet och inre repression riskerar nu att skapa en situation där utvecklingen i detta avseende riskerar att i stället gå baklänges.

Och delvis samma sak kan självfallet sägas om Iran. Här finns risken för att hård konfrontation från omvärlden leder till hård konfrontation såväl med omvärlden som med ett samhälle som vill och behöver förändring.

Som vanligt har det varit intressanta dagar.

Och i natt bär det för min del vidare till Washington. Tidigt måndag morgon lokal tid beräknas jag landa där.

3 Responses to En region i kris och med kriser.

  1. stig2entreprenoren skriver:

    Har man inga riktiga universitet i denna del av världen? Darwin förnekas, journalister förföljs och mördas, månggifte tillåts, kvinnorna förtrycks och tvingas bära huckle och detta i år 2018.
    Varför tas inte dessa frågor upp på allvar i stora och seriösa sammanhang? Varför är det så mycket hyckleri? Vad säger FN-chefen om sharia och kvack-kvack? Tillämpas inte vetenskap och klarsynthet av vuxna normalbegåvade och utbildade representanter för deltagande länder? Finns inga TED-talks och klokskap att nå?

  2. stig2entreprenoren skriver:

    Varför har denna region ständig kris? För mycket olja eller för lite?

  3. Elinor Magnusson skriver:

    Hej Carl! Jag hade gärna velat komma i kontakt med dig, har du möjligtvis en mailadress jag kan nå dig på? /Elinor

%d bloggare gillar detta: