Snabbt om 585 sidor Brexit.

PARIS: Den avgörande nyheten dessa dagar – med all respekt för vårt inhemska spektakel – är utan tvekan överenskommelsen i går om de omedelbara villkor under vilka Storbritannien avser lämna EU den 29 mars nästa år.

Det handlar omedelbart om en avtalstext på 585 sidor som reglerar tiden i första hand fram till december 2020 och om en politisk deklaration på sex sidor om vissa riktlinjer för tiden efter det att den s k övergångsperioden avslutats.

Om dessa texter och vad de innebär kommer det att talas åtskilligt de närmaste dagarna,och i dag närmast i underhuset i London och i Europaparlamentet i Strasbourg.

Detaljens är många, men försöker man att se skogen snarare än mängden av träd, är innebörden att Storbritannien under denna inledande period lämnar alla EU:s institutioner men kvarstår i dess tullunion och därmed också i huvuddelen av de olika förpliktelser som samarbetet innebär.

Från ekonomisk utgångspunkt är detta en förstklassig övning i skadebegränsning som i detta avseende väl är ungefär så bra som det är möjligt att åstadkomma.

Från politisk utgångspunkt är det självfallet en lite mer besvärlig operation. Och då uttrycket jag mig försiktigt.

Den militanta oppositionen i det konservativa partiet i Storbritannien rasar och säger att detta innebär att landet blir en ”vassalstat” till EU och att man alls inte lämnar på det sätt de säger att man lovat.

Och i sak har de förvisso betydande poänger i detta.

Man förblir i tullunionen och man förblir till stora delar i EU:s regelverk, men man förlorar inflytandet över dessa, och någon när det gäller tullar självständig handelspolitik blir inte heller möjlig.

Något reellt alternativ till denna överenskommelse torde knappast finnas, men det politiska tumultet i Storbritannien kommer alldeles säkert att bli betydande. Inom EU kommer processen att bli smidigare.

Viktigt att komma ihåg är att det som därefter måste ske efter det att an med denna överenskommelse lämnar är att förhandla fram en överenskommelse om relationen efter denna inledande s k övergångsperiod.

Och här är osäkerheten fortfarande betydande, även om man i en politisk deklaration kommer att komma överens om vissa riktlinjer.

Sannolikheten för att man skulle lyckas att förhandla fram en sådan överenskommelse under de närmaste två åren bedöms av de flesta som utomordentligt liten.

Med all sannolikhet kommer det att vara nödvändigt att förlänga den s k övergångsperioden, och det då kan handla om åtskilliga år.

En detalj som säkert kommer att spela en roll i den politiska debatten är att Storbritannien inte har rätt att ensidigt lämna tullunionen. Avtalet säger att ett sådant beslut måste fattas gemensamt.

Så ser det ut – och till det politiska tumultet kommer det att finnas anledning att återkomma. I Storbritannien kommer nog allt fler att fråga sig vilken som egentligen är vitsen med att lämna EU om det mest innebär att man förlorar inflytande. Och den frågan har betydande kraft.

Den omedelbara processen inom EU fokuseras nu på den politiska deklarationen om de framtida relationerna. Den kommer att slutförhandlas mellan medlemsstaterna under den kommande veckan och kommer i den form den då får att godkännas vid ett extra toppmöte lördagen därefter den 25 november.

Avtalet om villkoren för utträde måste sedan godkännas av såväl Europaparlamentet som det brittiska underhuset.

Själv fortsätter jag under dagen här i Paris diskussioner om utvecklingen i relationerna till Iran i ljuset av den politiska utvecklingen i såväl Teheran som Washington. Och det handlar självfallet om stabiliteten i hela den bredare region som Iran är en del av.

Och i kväll fortsätter jag till just den regionen och landar i morgon bitti i Förenade Arabemiraten.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: