Inför viktig vecka.

STOCKHOLM: För min del har den vecka i allt väsentligt varit en angenäm vecka hör hemma i Stockholm. Sådant skadar förvisso inte.

Efter den gångna veckans försök till gruppterapi är det i morgon dags för att låta försöken att bilda regering övergå i skarpt läge. Nu måste talmannen lägga förslag, och riksdagens partier måste i votering visa allvar.

Någon annan väg finns inte.

Vad detta kommer att resultera i finns det i skrivande stund inga garantier för.

Jag förblir av uppfattningen att det rimligaste vore att först pröva förslaget om Ulf Kristersson som statsminister i en alliansregering först.

En sådan skulle, enligt min mening, ha de klart bästa förutsättningarna att leverera den politik Sverige behöver.

Om det förslaget i en votering stoppas eller tolereras av Sverigedemokraterna kan vi inte veta säkert förrän voteringen sker. Och det skulle förvisso se underligt ut om centen och/eller liberalerna inte ens ville gå fram och testa denna möjlighet.

Skulle de inte vara med på att gå fram med det förslaget bör talmannen lägga ett annat förslag. Rimligen bör han då lägga fram Stefan Löfven trots det att det torde vara så gott som säkert att det fälls.

Och därefter börjar det i så fall bli riktigt skarpt – och då får vi återkomma till det.

Nyvalet är i slutändan en möjlighet, men ingenting talar i dagsläget för att ett sådant skulle förändra det grundläggande parlamentariska läget. Mandat skulle förskjutas, hit eller dit, men problemet skulle bestå.

Så det blir en intressant vecka.

I Norge avgjordes i fredags en långdragen regeringsdramatik när landsmötet i lilla Kristeligt Folkparti med röstsiffrorna 98 mot 90 röstade ned partiordförandens förslag att fälla den borgerliga regeringen Solberg och gå över till att stödja en röd regering.

Nu väntar i stället förhandlingar om att utvidga regeringen Solberg, och vad som händer i Arbeiderpartiet, där besvikelsen struligt nog är stor, återstår att se.

Norge är ju samtidigt skådeplatsen för den stora Nato-övningen Trident Juncture med betydande också svenskt och finskt deltagande.

Den svenska andra brigadstaben leder just nu svenska och finska förband i fördröjningsstrider i mellersta Norge, och F21 och Luleå flygplats har ju närmast förvandlats till en amerikansk flygbas. Dess Gripen-flygplan som är en del av övningen är i stället baserade i Bodö i Norge.

Här hemma var det stor uppmärksamhet kring förra årets stora Aurora-övningen, men här handlar det om någonting som i alla avseenden är betydligt större.

På den internationella scenen ligger uppmärksamheten under de kommande dagarna dels på ikraftträdandet av de amerikanska sanktionerna mot Iran och dels på det amerikanska mellanårsvalet på tisdag och dess konsekvenser.

Att USA lämnat det viktiga nukleära avtalet med Iran är ett elände, men än så länge förefaller det som om Iran fortfarande respekterar det fullt ut, vilket är viktigt. Vart de nya sanktionerna egentligen syftar är långt ifrån klart – en sammanhängande och logisk Iran-politik saknas så gott som helt från amerikansk sida.

Sanktionerna nu riktar sig i allt väsentligt mot europeiska företag och mot EU:s rätt och möjlighet att själv besluta om sin utrikespolitiska linje. Det gör dem än mer oacceptabla.

Mellanårsvalet har jag skrivit om i samband med ett av mina besök i USA under de senaste månaderna, och för ögonblicket är det knappast så mycket att tillägga i den delen.

Själv är jag kvar här några dagar till, men på onsdag landar jag i USA och kommer att vara där några dagar, vilket ger anledning att återkomna med reflektioner om valets konsekvenser från den amerikanska västkustens perspektiv,

Samtidigt är det i Helsingfors kongress med det europeiska Folkpartiet EPP inför de viktiga Europaparlamentsvalen i maj.

Utan att ha vela gå med på en öppen debatt mellan de två kandidaterna till partiets toppkandidatposition Alexander Stubb och Manfred Weber kommer man säkert att ha sytt ihop en majoritet för den senare. Så mycket av genuin öppenhet handlar det knappast om.

Var detta i slutändan kommer att betyda återstår att se.

EPP-kongressen blir dessutom Angela Merkels sista framträdande i detta forum i egenskap av partiledare för CDU, och hennes budskap kommer att bli viktigt. Dynamiken och dramatiken mellan henne och Ungerns premiärminister Victor Orban blir med all sannolikhet kongressens kärna.

Hur sedan politiken utvecklas i Berlin återstår att se.

Vad jag skrivit om tidigare – kollaps för SPD, stillastående för AfD och tydlig uppgång för de Gröna – har sedan dess förstärkts ytterligare.

Och i opinionsundersökningarna om ny CDU-ledare har Friedrich Merz intagit en tidig ledning. Jag känner honom rimligt väl från tidigare år, vi har stött på varandra då och då också sedan dess, och han är utan tvekan en mycket kapabel politiker.

Men oskrivet är bäst. Det återstår mer än en månad till det avgörandet. Mycket kommer att hända.

Just nu är den intressantaste frågan dock om Sverige skall få en ny regering.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: