Brexit, MBS och Stefan Löfven.

STOCKHOLM: Så blev det i dag i alla fall lite sol över huvudstaden, och det fanns det förvisso ingen anledning att klaga över.

Hur vädret ser ut nere i Bryssel vet jag inte, men prognoserna vad gäller en möjlig överenskommelse om villkoren för Brexit förblir högst osäkra.

För några dygn sedan såg det tämligen hoppfullt ut, sedan tydde det mesta på storm och sammanbrott, och nu närmar sig i alla fall någon typ av avgörande.

Premiärminister May presenterar sin linje, och sedan skall de övriga EU-ledarna överlägga.

På den positiva sidan må noteras att det nu ”bara” handlar om frågan om gränsen på Irland, men å andra sidan bör noteras att de preliminära arrangemangen där har vittgående konsekvenser i övrigt.

Och det handlar om preliminära arrangemang, eftersom det ju blir det slutgiltiga avtalet mellan EU och Storbritannien som på allvar avgör frågan.

Ett sådant ligger dock sannolikt åtskilliga år framtid tiden – förr talades ofta om att det skulle ta två år att få fram det, nu talas ser om att det kan komma att ta avsevärt längre tid än så.

Under den tiden ser det ut som att Storbritannien de facto kommer att ligga kvar i EU:s tullunion. Och på åtskilliga viktiga områden kommer regelharmoniseringen att fortsätta för att så långt möjligt minska friktionerna för handeln.

Men allt detta förutsätter en överenskommelse, och jag vill tro att förnuft till sist kommer att segra i den frågan.

Det som sedan tillkommer som problem är om det kommer att finnas en majoritet i det brittiska underhuset för en sådan lösning. Sannolikheten för konservativa avhopp från regeringen och i underhuset är högst betydande, och frågan i den senare församlingen är om det finns tillräckligt många från Labour som är beredda att rädda det hela.

Om allt detta – och mer därtill – vet vi i dagsläget tämligen lite.

Det vi har lärt oss är att europeisk integration ibland kan vara besvärligt, men att det är en västanfläkt i förhållande till de bekymmer som europeisk desintegration för med sig.

Och det är en viktig lärdom.

Medan detta drama pågår i Bryssel utspelas ett annat drama i Ankara, där den amerikanske utrikesministern Pompeo försöker att förhandla fram någon typ av räddning för den saudiske kronprinsen MBS efter mordet på det saudiska konsulatet där.

Frapperande är hur turkarna hela tiden ”läcker” tilltagande komprometterande information.

Nu under eftermiddagen har man pekat ut ett antal av de som sändes med de två Gulfstream-planen för att ”ta hand om” Khashoggi som tillhörande MBS närmaste säkerhetsteam, och dessutom sagt att den ledande av dessa mitt under dramat vid fyra tillfällen ringt till kronprinsens sekreterare.

Det ser, försiktigt uttryckt, inte riktigt bra om.

Och detta torde knappast göra det lättare för den ”mjuklandning” av ärendet som Pompeo med all sannolikhet försöker att arrangera. Det är svårt att se annat än att detta också är meningen.

Saudiarabien har alltid stått USA nära, och för detta har det funnits solida strategiska skäl. Med Donald Trump har relationen direkt inte minst till kronprinsen MBS fördjupats påtagligt, i någon mån därför att man sett honom som en möjlig reformator, men också därför att man har samma inriktning inte minst i en aggressiv politik mot Iran.

Inte minst utrikesminister Pompeo är en tydlig företrädare för denna.

Huruvida MBS är en genuin reformator återstår att se. Jag tillhör dem som berömt den Vision 2030 för landet som han förknippats med, men jag har samtidigt blivit allt mer skeptisk till åtskilligt annat som jag sett från Riyadh inte minst på det utrikespolitiska området.

För de flesta är det alldeles uppenbart att såväl Saudiarabien som Iran är länder som behöver djupgående ekonomiska reformer och en påtaglig politisk öppning. Men jag tycker att det är viktigt att försöka att bedöma dem med samma måttstock, och det är sannerligen ingenting som USA i sin politik ens är i närheten av.

Och då blir det lätt att man hamnar i problem som de som vi nu ser.

Här hemma har regeringssonderingarna tagit paus gör EU-toppmötet i Bryssel, men på fredag tar Stefan Löfven upp sina trådar igen.

Han talar ständigt om en blocköverskridande samarbetslösning, men vad det skulle innebära är inte alldeles uppenbart.

Matematiken säger att regering mellan socialdemokraterna, centerpartiet och liberalerna – om en sådan av andra skäl skulle vara möjlig – kräver att Vänsterpartiet i riksdagen antingen röstar ja till den eller lägger ned sina röster,

Och sannolikheten för att Jonas Sjöstedt generöst skulle ställa upp med den tjänsten kan var och en bedöma.

Jag ser att ledande socialdemokrater nu upphört att tala om en blocköverskridande regering , utan bara i största allmänhet säger att centern och liberalerna i riksdagen inte skall motsätta sig att de fortsätter att regera.

Också det kan var och en bedöma sannolikheten för.

Men den som lever för se. Stefan Löfven kommer säkert att pröva alla möjligheter och därefter några, och sedan får vi se vad det leder till.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: