Dagar med krisernas mångfald.

NEW YORK: Två dagar av styrelsemöte med International Crisis Group avslutades här i dag på eftermiddagen.

Dessa dagar har vi ägnat genomgångar av olika krissituationer runt om i världen där ICG på ett eller annat sätt är engagerat.

Våra egna experter och den breda kompetens som finns i styrelsen har kompletterats med olika andra personer som bidragit till våra diskussioner i de olika ämnena

Vad gäller vissa situationer vad det svårt att vara optimistisk.

Situationen i Venezuela blir allt allvarligare.

Columbias f d president Santos tecknade både bakgrund och framtidsperspektiv och hade svårt att se att det nu skulle vara möjligt att uppnå den ”mjuklandning” för regimen som inte minst de olika latinamerikanska staterna strävar efter.

Ekonomin har kollapsat med ca 40%, inflationen ligger kring en miljon procent och tusentals människor försöker vasken dag att fly landet.

Under åren har regimen Maduro fått betydande stöd av såväl Kina som Ryssland, men försök att engagera dessa bägge länder i försök att lösa krisen har hitintills inte lyckats. De är prestigemässigt bundna till det stöd de gett, och tycks tro att regimen på ett eller annat sätt kan överleva krisen.

Och därmed är det enda som är säkert i denna situation att det kommer att fortsätta att försämras.

Om detta var en dyster situation fanns det anledning till mer av optimism om utvecklingen i Etiopien efter det att premiärminister Abye tog över i april.

Djärvt har han lagt alla landets problem på bordet, fått ett påtagligt starkt stöd, men måste nu självfallet också påbörja de olika reformer som kommer att krävas. En atmosfär av stark optimism präglar nu landets politik.

Men det gäller också att leverera. Kan han få igenom de reformer som krävs för att reformera landets statsdominerade ekonomi? Förväntningarna är stora.

Men att man nu slutit fred med Eritrea är självfallet mycket viktigt.

I går hade vi också en längre diskussion om läget i och kring Turkiet.

Denna dag har dominerats av diskussionerna kring möjligheten av en fredsprocess i Mellersta Östern liksom av möjligheten av en sådan också i Afghanistan.

Israels f d utrikesminister Tzipi Livni tecknade en bekymras bild i den förra frågan, och USA:s f d förhandlare i frågan Martin Indik var om möjligt ännu mer bekymrad för den situation vi i dag har.

Den amerikanska politiken, liksom utvecklingen i Israel, rör sig tydligt bort från den tvåstatslösning som är den enda varaktigt stabila lösning som är möjlig.

Också i diskussionen om Afghanistan hade vi några av de ledande experterna runt bordet. Det fanns en känsla för att tiden håller på att rinna ut, och oro för att det inte kommer att vara möjligt att initiera en fredsprocess innan det amerikanska, och enkannerligen president Trumps, tålamod tar slut och kvarvarande internationella trupper tas tillbaka.

Vi ägnade lite tid åt att diskutera de olika bekymmersamma scenarier för vad som då kan hända. Jag hoppas vi slipper återkomma till det.

Men också annat stod på dagordningen. Konflikter i Afrika, inte minst i och kring Mali. Och en del annat vad gäller vår framtida inriktning.

Den amerikanska inrikespolitiken domineras nu av att president Trump nu gott igenom sitt förslag till ny ledamot av Högsta Domstolen efter en tämligen så uppslitande process, och det är ingen tvekan om att detta ses som en betydande seger.

På det utrikespolitiska området är det tydligt hur man mycket påtagligt höjer tonläget mot Kina.

Det handlar inte bara om det påtagligt tuffa språket i vicepresidenten Pences linjetal i frågan, utan också om en rad andra samordnade åtgärder. Och inrikespolitiskt är det nog sannolikt att också detta ger en del pluspoäng.

Nu blir det middag med några bedömare av den internationella scenen här i kväll, och sedan bär det i morgon tillbaka över Atlanten.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: