Nato och Trump och vad händer sedan…

TABIANO: Så inleds då i Bryssel det toppmöte med Nato som många i främst Europa sett fram mot närmast med skräck.

Och Donald Trump har hitintills levt upp till förväntningarna i dessa avseende.

Före sin avresa från Washington lät han meddela att mötet med Nato och USA:s klassiska allierade nog blir mer besvärligt än mötet med Putin, och från Air Force One kom sedan ett antal tweets som reflekterade en totalt annorlunda syn på den transatlantiska länken.

Att säga att länder bör satsa mer på försvaret är förvisso inte fel, och försvarsutgifterna är dessutom påtagligt på väg upp i snart sagt hela Europa. Men att säga att det faktum att flertalet länder ännu inte satsar 2% av BNP på försvaret innebär att dessa skall ”återbetala” till USA är rent bisarrt.

Det bör påpekas att det berömda åtagandet om 2% är tämligen mjukt formulerat. Det sägs i slutsatserna från Nato-toppmötet 2014 i Wales att man har som mål att inom ett decennium vara på väg mot 2% av BNP. Vare sig mer eller mindre.

Jag minns. Som utrikesminister var jag där. Jag ville först och främst se till att vi gick i mål med vårt värdlandsavtal. Vi hade ju påtagligt accelererat den processen för att få det klart före riksdagsvalet.

Men åtskilliga andra frågor var också i luften. Mycket handlade om Ukraina, men också om Syrien. Och i kulisserna dragkampen om orden i just formuleringen om försvarsutgifterna.

Hur relevant det är med detta mått kan på goda grunder diskuteras.

Målet kan ju nås på två sätt. Antingen genom att försvarsutgifterna ökar, eller att den totala ekonomin minskar. Ju svagare den ekonomiska tillväxten är desto mindre behöver ett land höja försvarsutgifterna för att klara målet.

Helt rationellt och relevant är det inte.

Inför Nato-toppmötet har USA:s försvarsminister Mattis nu lanserat mål som jag tycker verkar viktigare i den strategiska situation vi dag är.

Hans tankar om att Nato skall ha 30 bataljonsstridsgrupper, 30 stridsflygplansdivisioner och 30 örlogsfartyg redo för insats inom 30 dagar handlar ju om konkreta förmågor som skulle öka möjligheterna att hantera olika kriser.

Mycket tillkommer självfallet. Transportflygplan och flygtankning anges ofta. Underrättelse- och ledningsresurser. Möjligheten att snabbt och smidigt förflytta och koncentrera stridskrafter är också av avgörande betydelse.

Att detta sedan kostar avsevärda pengar är självklart. Men det är självfallet rimligare att sätta upp mål i form av konkreta förmågor än av bara en andel av den samlade ekonomin.

Det är också ett sätt att se till att pengarna används relevant – annars kan man ju t ex ägna dig åt att bara höja löner eller pensioner för att göra av med dem.

Men presidentens tweet över Atlanten handlar inte om detta.

Förutom tanken att olika europeiska länder skulle ”återbetala” till USA antyder han att om inte EU ändrar sin gemensamma jordbrukspolitik, som förvisso har påtagligt protektionistiska drag, kommer USA inte att betala för Nato och dess insats för Europas säkerhet.

Tack och lov tror jag att den omedelbara risken för att stolligheter som dessa omsätts i konkret politik är relativt begränsade. I Pentagon och kongressen finns än så länge solid förankring för ett mer traditionellt transatlantiskt tänkande.

Men det som oroar är självfallet hur denne man skulle hantera en konkret kris och utmaning som Nato skulle ställas inför. Och i en sådan situation innebär det hårt centraliserad amerikanska systemet – presidenten är ÖB för hela den amerikanska försvarsmakten – att vad som sägs i det Ovala Rummet är av alldeles avgörande betydelse.

Nato-alliansen bygger på att det finns en grundläggande politisk solidaritet mellan medlemsstaterna. I konkreta situationer innebär denna att man gemensamt kan sätta in också militära resurser. Men finns inte den politiska solidariteten så spelar det föga roll hur stora stridskrafter man har.

I grunden finns den politiska solidariteten mellan Nato-staterna. Och det är viktigt också för Sveriges säkerhet.

Men om denna politiska solidaritet även omfattar USA:s nuvarande president är högst tveksamt. Han sprutar ut sig uttalanden som ser forna allierade närmast som motståndare, och forna motståndare som de godaste av vänner.

Skulle det gälla också i en krissituation när den transatlantiska solidariteten skall omvandlad i högst handfasta beslut?

Ingen vet, och det är djupt oroande i sig.

Men också för Sverige är Nato:s sammanhållning och styrka viktig.

Därför är det också bra att såväl Finlands president som Sveriges statsminister finns med på middagen i Bryssel i kväll.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: