Toppmöten och trubbel.

STOCKHOLM: Almedalsveckan är slut, och även om ett eller annat försök att få uppmärksamhet säkert kommer att sjunker nog den inrikespolitiska debatten nu undan tills de olika valrörelserna drar igång om en månad eller så.

Vi har ju val redan den 9 september i år, så även valrörelserna kommer säkert att starta lite tidigare.

Utrikes- och säkerhetspolitiken var skäligen frånvarande i Almedalen detta år. Försvarsmakten hade tydligen inte råd att delta på det sätt man gjort tidigaste, vilket väl säger en del om det akuta tillståndet i dess ekonomi.

Det borde inte ha kostat mycket att köra en stridsvagn nerför slänten för att fysiskt visa i alla fall viss närvaro. Men därav blev tydligen intet.

En viss diskussion om Europa-politiken blev det med anledning av att SD i alla fall delvis visade färg i frågan. I en debattartikel i DI i går försökte jag reda ut vad de egentligen säger – och de betydande farmor som ligger i detta.

Om det blir lugnare på den inrikes fronten kan sammanlinda förvisso inte sägas om den yttre fronten.

Sedan i fredags råder vad som måste betecknas som öppet handelskrig mellan främst USA och Kina, om än med betydande bataljer också mellan USA och EU, Canada och Mexico.

Och det finns inga tecken på att handelskriget kommer att avblåsas. Allt tyder, som jag skrivit tidigare, på att det kommer att trappas upp ytterligare genom olika åtgärder från Trump-administrationen.

Den kommande veckan kommer att bli en vecka rik på olika toppmöten.

EU har toppmöten med Ukraina, Japan och Kina. Och i samband med det kommer det nya och viktiga handelsavtalet mellan EU och Japan att undertecknas. Viktiga blir självfallet också de handelspolitiska diskussionerna mellan EU och Kina.

Men den stora begivenheten är självfallet Nato-toppmötet i Bryssel med början på torsdag.

Efter vad som inträffade på G7-mötet i Canada är det närmast med skräck som åtskilliga ledare ser fram mot ännu ett möte med Donald Trump. Mötets officiella slutsatser lär vara färdigförhandlade och klara, men det lärde man sig på G7-mötet att det inte behöver betyda så mycket.

Trump kommer att kräva att alla Nato-länder så snart som möjligt avsätter 2% av sin BNP till försvarsändamål, och det är långt ifrån uteslutet att han kommer att hota med minskade amerikanska satsningar på Europas försvar om så inte blir fallet.

Nu är det tidigare åtagande som ofta åberopas om dessa 2% inte fullt så fast i sina formuleringar, och till detta kommer ju dessutom att försvarsåtagandena generellt håller på att öka.

I siktet för Trump finns som vanligt Tyskland med dess inriktning nu mot ca 1,5% av BNP i försvarskostnader. Att detta innebär en ökning av försvarsanslagen med kring 50% är inte obetydligt, men för Trump förefaller varje möjlighet att gå till front mot Tyskland vara viktig.

När jag ser på det officiella programmet är det uppenbart att man begränsat utrymmet för mer allmänna diskussioner högst avsevärt. Skälet är inte svårt att förstå.

Middagen har vattnats ur genom att också partnerländer och andra finns runt bordet, och dagen därpå är det mer speciella inriktningar på operationerna mot Daesh och i Afghanistan som föranleder separata möten.

Med akuta motsättningar om Iran, ett handelskrig som håller på att trappas upp och bittra minnen efter G7-mötet är stämningen i den transatlantiska kretsen just nu direkt usel. Frågan inför Nato-toppmötet är bara hur mycket av detta som kommer att återspeglas också vid detta möte.

Och alldeles självklart kommer det att finnas en strävans från olika ledares sida att försöka få till stånd olika mer eller mindre röda linjer inför president Trumps möte med president Putin i Helsingfors veckan därefter.

I vilken utsträckning allt detta kommer att påverkas av Trumps vilja att visa att hans möte med regummera i Pyongyang i Singapore var en väldig framgång spekuleras det en del kring, och det samtidigt som det är uppenbart att smolk har smugit sig in i den glädjebägaren.

I ett officiellt uttalande säger nu Pyongyang att den amerikanske utrikesministern Pompeos olika krav under hans Bersjön där nyligen var ”gangsterlika”, och man säger också att om detta fortsätter kan man komma att ompröva sin förpliktelse till s k avnuklearisering.

Särskilt förvånande är detta knappast. Mötet i Singapore var ju intill ytterlighet ytligt i vad man kom överens om, och att nu är det tydligt att man börjar närma sig de olika problem som självfallet borde ha klarats av före det mötet.

Vad Pompeo krävt i sina samtal förefaller ha varit en nordkoreansk redovisning av alla sina nukleära installationer och produkter och dessutom medgivande till mycket noggranna inspektioner för att kontrollera denna. Kravet är i sig alldeles rimlig om en avnuklearisering värd namnet skall kunna åstadkommas.

På nordkoreansk sida sade man sannolikt inte tvärt nej, men vill ha en process där bägge tar steg i olika etapper. Konkret innebär det att ett nordkoreanskt steg skall se parallellt med ett från USA. Och från nordkoreansk sidas handlar det såväl om ett snabbt fredsavtal som om successiva lättnader i olika sanktioner.

Och där körde man föga förvånande fast. USA är inte villig till några medgivande förrän en total avväpning av Nordkorea i dessa avseenden skett. Det är den officiella linjen, om än realismen i den kan diskuteras. Och det finns ju redan tecken på att den gods atmosfär som utstrålades i Singapore leder till att andra aktörer ändrar sin strikta inställning till Nordkorea.

Det kommer att bli en lång resa.