De nationalistiska krafterna äventyrar.

WIEN: Det ser lite stökigt ut här och var i Europa denna försommar.

I går var jag åter i London som hastigast för olika diskussioner, och där handlade allt i sedvanlig ordning om oredan med regeringen och Brexit.

På fredag samlar premiärminister May sin regering på lantresidenset Chequers för att försöka ena dem kring någon form av lösning när det gäller främst gränsfrågorna i samband med att man lämnar EU.

Hitintills har det inte lyckats, och om det kommer att lyckas nu återstår att se. Brexit-talibanerna i det konservativa partiet är på krigsstigen, men näringslivet varnar i allt skarpare ordalag för konsekvenserna av gränskrångel och kontroller.

Bilindustrin är bara ett exempel. Honda har t ex etablerat sig i Storbritannien för att producera för hela EU-marknaden, och har tusentalet underleverantörer runt om i EU. Skall det nu till byråkrati vid gränserna förändras mycket. Kapaciteten vid kanaltunneln är dessutom relativt begränsad.

Att man nu över lag stoppar nyinvesteringar är uppenbart.

I media spekuleras om att Theresa May nu skall försöka sälja in någon typ av s k tredje väg som kan ena de olika fraktionerna.

Men problemet är nog att det som antyds om denna s k tredje väg knappast kommer att vara förenligt med de röda linjer som EU har lagt fast vad gäller den framtida relationen.

Klockan tickar, och ju längre tiden går innan det kommer till en lösning desto större är risken att det blir det katastrofscenario som en s k hård Brexit utan ett avtal kommer att innebära. Då stiger de ekonomiska kostnaderna för eländet högst markant.

Från London flög jag i går hit till Wien för samtal med mer europeiska perspektiv.

Och här är det följdeffekterna av den politiska flyktingkrisen mellan CDU och CSU i grannlandet Tyskland som dominerar. Sida efter sida i tidningarna försöker att reda ut saken, och det med rätt begränsad framgång.

Lite kan man säga att de nationalistiska strömningarna nu får äta upp det man lagat till. Här i Österrike har det talats mycket om gränser och att avvisa flyktingar, och banden med CSU i dessa frågor har stundtals varit påfallande starka.

Men nu hinner verkligheten ikapp.

Om CSU nu tvingar fram någon typ av avvisning vid den tysk-österrikiska gränsen är det ju Österrike som sitter med problemet, och då blir det väl så att man får göra någonting motsvarande vid sina gränser.

Det talas redan om risken för timslånga köer vid den viktiga gränsövergången till Italien i Brenner-passet. Populärt blir det förvisso inte.

Och man skall inte underskatta de betydande ekonomiska skadeverkningar som kan komma. Hela området mellan södra Tyskland och Centraleuropa – med Österrike i mitten – är ett i många avseende integrerat produktionsområde för bilindustrin byggt på att det i praktiken inte finns några gränser. Komponenter flyter fritt mellan de olika anläggningarna.

Men skall det nu plötsligt bli långa köer vid gränserna kommer mycket att förändras. Kostnaden kan mycket snabbt bli mycket hög.

Både tumultet i London och nervositeten här i Wien visar ju hur viktigt ett fungerande europeiskt samarbete är, och vilken härva av problem man snabbt hamnar i om man börjar välja mer nationalistiska lösningar.

Till denna bild av ökade gränsproblem i den växande nationalismens tid skall självfallet läggas effekterna av det av president Trump initierade handelskrig som nu håller på att växa fram.

På fredag slår USA till med nya tullar mot Kina. Och Kina har hotat med motsvarande som svar. Och då har Trump satt igång maskineriet för dramatiska ytterligare tullar på Kina. Vi kan strax vara upp i berörda belopp på hundratals miljarder dollar omfattande huvuddelen av handeln mellan de bägge länderna.

Och med EU finns det en påtaglig risk för att det blir ännu värre. Trump mal ständigt på om dessa europeiska bilar, och allt tyder på att han kommer att säga att importerade Volvo eller Audi hotar USA:s nationella säkerhet – hårresande bisarrt! – och klippa till med rejäla tullar.

Skulle det i bägge dessa fall gå så långt är det ofrånkomligt att världshandel, tillväxt och sysselsättning kommer att börja att påverkas högst påtagligt. Både den europeiska och den amerikanska ekonomin tuffar fortfarande på i god fart, men den utvecklingen riskerar då att brytas.

Det är bekymmersamma tider.

Krafter som talar om nya gränser och nya hinder har växt sig allt starkare.

Men nu börjar vi också att se de klart negativa effekterna av en sådan politik.

Desto viktigare då för oss som står för öppna samhällen, öppna ekonomier och en öppen global ekonomi att vara tydliga om de faror detta nu mycket konkret innebär.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: