Bekymmer i Berlin.

BERLIN: Denna morgon är det 70 år sedan den västliga luftbron till Berlin inleddes efter det att Sovjet skurit av alla landförbindelser till de tre västallierades zoner av den fortfarande ockuperade staden.

Sovjet trodde alldeles säkert att man skulle kunna tvinga de västallierade ut ur staden, men så blev det inte. Mot alla odds inleddes en imponerande luftbron som under mer än ett år försörjde staden.

Under det år som luftbron fungerade flögs ca 550.000 flygningar som tillsammans förde in ca 2,1 miljoner ton bränsle, livsmedel och andra förnödenheter i de blockerade tre västallierade zonerna av staden.

I den första av det kalla krigets många farliga konfrontationer tvingades Sovjet till slut att ta ett steg tillbaka.

Västberlin, inringat av sovjetiskt ockuperat område, överlevde. Och kom inte minst genom luftbron och blockaden att bli en symbol för frihet och demokrati under delningens decennier.

Själv har jag nu åter varit här ett par dagar främst i regi av Atlantic Council, men kulmen när vi på stor galamiddag i går i det historiska museet delade ut Freedom Awards till bl a f d amerikanska utrikesministern Madeleine Albright.

Annars har det varit cybervärldens frågor och konfrontationer, och inte minst den nya informationskrigföringens realiteter, som stått i centrum för våra diskussioner, också med Tysklands inrikes- och justitieministrar under de senaste dagarna.

Det blev också tid för ett längre möte med förbundsdagens talman Wolfgang Schäuble, som ju tveklöst är en av dagens Tysklands verkliga statsmän.

Mitt i kriser och pessimism hade han tillförsikt om både Tyskland och det europeiska samarbetet. Den eurokris som inte minst han som finansminister var djupt engagerad ligger nu tydligt bakom oss, och han såg ingen anledning till att man inte på ett eller annat sätt steg för steg skulle kunna lösa upp knutarna kring migrationspolitiken också.

Det är ju annars den fråga som helt dominerar här just nu.

Bajerska CSU känner djup oro inför sitt delstatsval tidigt i höst – makten i München är viktigare än makten i Berlin – och tveklöst är det detta som driver dess tydliga konfrontationskurs i regeringen i Berlin just nu.

Men där de insisterar på ensidiga nationella tyska åtgärder för att visa sina väljare att man vill allvar argumenterar Angela Merkel starkt för en mer samlad europeisk lösning.

Och det ligger alldeles entydigt i hela EU:s intresse att det är hon som gör segrande ur denna strid. Annars är risken betydande för att vi kommer att se gränshindren gå upp inom EU igen med betydande återverkningar för en lång rad av frågor. Vi riskerar snabbt en dominoeffekt.

I sak är flyktingpolitiken i dag inget stort problem vad gäller antalet ankommande.

Antalet flyktingar som söker asyl har minskat dramatiskt i Tyskland på samma sätt som i Sverige.

Också flödet över Medelhavet har minskat högst påtagligt.

I den tyska koalitionsöverenskommelsen talade man om ett tak på 180.000 – 220.000 flyktingar som inte fick överskridas under ett år. Och siffrorna hitintills tyder på att det knappast finns någon risk för att detta kommer att överskridas.

Och i Sverige är ju siffrorna nu lägre än vad de varit under åtskilliga år. Sedan 2015 har de minskat varje år.

Men här i Tyskland handlar det mindre om sakfrågan just nu än om efterskalven efter flyktingkrisen hösten 2015. Och de fortsätter att vara starka.

I dag samlas 16 av EU:s 28 regeringschefer till informellt möte i Bryssel i ärendet, men någon lösning kommer sannolikt inte ut ur detta möte, och bör knappast göra det heller.

Beslut skall rätteligen tas i EU-kretsen i dess helhet, och den träffas ju på ordinarie toppmöte i slutet av den kommande veckan.

Och det mötet kommer med all sannolikhet att bjuda på viss dramatik. Det är inte bara i Bayern man spelar inrikespolitik med denna fråga. Ungern, Österrike och Italien kan lätt läggas till den listan.

Men steg för steg, på samma sätt som med eurokrisen, tror jag att man kommer att arbeta sig fram till en lösning på dessa frågor.

Inget land klarar ensamt av att hantera dessa utmaningar – så enkelt är det i grunden.

Denna dag är det också parlaments- och presidentval i Turkiet.

Media rapporterar att oppositionen har mer vind i seglen än vad man tidigare antagit, men det återresor självfallet att se.

Två frågor blir viktiga just nu.

Om AKP kan bibehålla en majoritet i parlamentet, och om president Erdogan måste gå till en andra och avgörande omgång i presidentvalet.

Men om detta vet vi mer i morgon.

Efter ett stopp hemma i dag kommer jag då att vara på väg till London. Där fortsätter konvulsionerna kring hur man skall hantera Brexit, och någon klarhet förefaller fortfarande två år efter folkomröstningen inte att kunna skönjas.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: