Det inte alldeles enade Italien.

CAGLIARI: Ett dygn på Sardinien är ett dygn där man ständigt hör nya italienske inrikesministern Salvini omnämnas i radions olika nyhetssändningar.

Och det är nog ingen tillfällighet just nu.

Med sin mycket robusta politiska agenda och sin rätt brutala politiska stil finns det nog en avsevärd risk för att han kommer att dominera den nya italienska regeringen.

Att avvisa flyktingbåtar var hans första steg för att sätta den politiska agendan. Men när han gick vidare och sade att nu skulle man räkna romer var det tydligt ett steg för långt, och han tvingades relativt omgående att backa.

Så hade han inte menat, sades det.

Men det hade han alldeles säkert.

Att det finns en osäkerhet om vad denna italienska regering kommer att innebära är högst naturligt.

Hur kommer dess agenda att de ut i EU? Och hur kommer dess nationella agenda i Italien att utformas?

I det första avseendet kommer det sannolikt att handla om två saker. Dels flyktingfrågan och dels manöverutrymmet i den ekonomiska politiken.

Den första är det lättare att tala yvigt om än att faktiskt lösa. Men faktum är att flykting- och migrationsströmmarna till EU, och inte minst till Italien, minskat dramatiskt under det senaste året.

Flyktingkrisen 2015 handlade först och främst om Syrien, och den har nu delvis hanterats genom den inte okontroversiella men i huvudsak fungerande överenskommelsen med Turkiet.

När UNHCR i dagarna kom med sin redovisning av flyktingsituationen i världen visade man att Turkiet med 3,5 miljon flyktingar i dag är det land i världen som tagit emot särklassigt flest, om än Libanon med var sjätte person i landet en flykting tagit en större börda i förhållande till sin befolkning.

Bara i Istanbul torde finnas fler syriska flyktingar än i det övriga Europa tillsammans.

Men det som bekymrar Italien är främst vad som är ett migrationsflöde från främst Afrika över centrala Medelhavet.

Det försöker man nu hantera med olika insatser i Libyen och Niger, liksom räddningsinsatserna till havs i Medelhavet, men det är i flera avseenden en mer besvärlig utmaning.

Och det återstår att se hur långt Salvinis retorik räcker i dessa sammanhang. Att upprätta interneringsläger i Libyen, som man talar om, kommer knappast att vara en framkomlig väg.

Långsiktigt är det de ekonomiska frågorna som är de viktigaste.

Italien är förvisso ett land, men är på sitt sätt två ekonomier. En norditaliensk som gör förhållandevis bra, och en syditaliensk som går påfallande dåligt. Och det är dessvärre inte så mycket som är nytt i dessa avseenden.

Norra Italien har i dag en minst lika stark ekonomisk utveckling som södra Tyskland. Och få känner till att Italien är EU:s andra industrination efter Tyskland med rätt imponerande exportsiffror under senare år.

Men detta tyngs ner av misslyckanden i övrigt, också i den förda politiken. Och siffrorna för södra Italien fortsätter att se helt annorlunda ut, med resultat att den nationella tillväxten på 1,5% inte är alltför imponerande. Sett i snitt har Italien inte haft någon tillväxt alls per capita under påfallande lång tid.

Det är mer än ett sekel sedan Italien i formell mening enades och blev ett gemensamt land. Och man har förvisso ett gemensamt fotbollslag, även om det i tider som detta är ett ämne man helst inte skall beröra.

Men i många avseenden i övrigt är det italienska enandet en i hög grad stapplande process.

Och så har vi de offentliga finanserna.

Med en offentlig skuld på 135% av BNP är manöverutrymmet i den italienska ekonomiska politiken högst begränsat. Och börjar underskotten att öka är risken överhängande för att det åter kommer att bli mycket kostsamt att klara av denna skuldbörda.

Det har vi sett förr, och marknaderna har nu åter visat nervositet.

Den nye finansministern har dock ryckt ut och sagt alla de rätta sakerna: kvar i euron, fortsatta besparingar, underskottet skall elimineras. Och det har lugnat något.

Men hur detta skall klaras av återstår att se.

Bägge regeringspartierna har lovat att höja (!) pensionsåldern, vilket ju är påtagligt kostsamt i flera olika avseenden. Salvini har dessutom varit frikostig med löften om sänkta skatter. Och sedan talas det olika investeringar i tron att detta skulle få fart på tillväxten.

Ekvationen går knappast ihop, och avgörandets stund kommet när man senare i år måste få fram en budget som tillfredställer regeringspartierna utan att tilltron till den italienska ekonomiska politiken havererar.

Det blir till att välja.

Alldeles säkert kommer man att argumentera för att Bryssel skall lätta på stabilitetspaktens strikta krav och medge budgetunderskott över 3% framöver.

Men oavsett vad Bryssel kommer att säga – och jag tror att Rom kommer att få mycket svårt att få stöd – är det hur marknaderna reagerar som kommer att avgöra saken. Den gemensamma valutan finns, men marknaden prissätter i alla fall statsobligationer i olika länder olika.

Vänner i Rom lider och väntar.

Detta är den regering som väljarna valt, och då måste det bli så intill dess att nödvändighet eller misslyckande tvingar fram en annan regering och en annan väg.

Under tiden fortsätter den norditalienska ekonomin att växa. Städer som Milano, Turin och Modena ligger fortsatt i europeisk framkant.

Rom har alltid legat långt borta.

Och i morgon är jag hemma i Stockholm igen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: