Inför nya toppmöten. Och kris i Berlin.

STOCKHOLM: Sommaren här uppe i Norden bara fortsätter och fortsätter, och det finns ingenting att klaga på i det avseendet.

För min del har det varit en behaglig vecka i Stockholm med diverse angelägenheter. Skolavslutning, sommarmottagningar och annat av motsvarande karaktär.

Ute i världen är det fortfarande efterdyningarna efter toppmötet i Singapore som dominerar.

Att det var Kim Jong-un som plockade flest poäng i första omgången, och att det råder betydande oklarhet om hur det hela kommer att utvecklas, torde det råda bred enighet om i de olika analyser som publicerats.

Men samtidigt finns det självfallet en lättnad över att den omedelbara krigsrisken påtagligt reducerats.

Hur fortsättningen kommer att bli återstår att se. Än vet vi ingenting alls om konkreta åtgärder som Nordkorea kommer att vidta.

Men det är också betydande efterdyningar efter G7-toppmötet i Canada.

Att president Trump utpekat Canada premiärminister som opålitlig och svag och samtidigt upphöjt Nordkoreas diktator till pålitlig vän finns självfallet anledning att notera.

Och de senaste dagarna har såväl Canadas försvarsminister Chrystia Freeland som Tysklands dito Heiko Maas talat tydligt och tungt om en världsordning som skakar och om vikten av att också kunna stå upp mot USA i viktiga frågor.

Sådana tal hade varit alldeles otänkbara tidigare.

Konkret ser vi nu såväl Canada som EU vidta konkreta motåtgärder mot USA på det handelspolitiska området. Bra är det förvisso inte, men nödvändigt har det förvisso blivit.

Förberedelserna i olika huvudstäder är nu intensiva för först EU:s toppmöte 28-29 juni och därefter Nato:s motsvarande övning 11-12 juli.

Det senare emotses ju nu med en betydande nervositet.

Stämningsläget mellan president Trump och de allierade är, lindrigt uttryckt, inte det bästa.

Och länderna famlar lite i diskussionen om hur det hela skall hanteras. Charmlinjen, som den praktiserades av främst president Macron, visade sig knappast ge någonting. Men finns det över huvud taget något sätt att undvika att relationen försämras ytterligare?

Tanken var att man på EU-toppmötet dessförinnan skulle kunna ta viktiga steg när det gäller den gemensamma flyktings- och migrationspolitiken, men om detta kommer att bli möjligt är långt ifrån säkert.

Den nya italienska regeringen markerar en allmänt militant hållning, men vad denna kommer att leda till mer konkret återstår nog att se. Att avvisa en och annan båt är inte detsamma som långsiktigt hållbar europeisk politik.

Och samtidigt har det brutit ut inte storm i Tyskland i ärendet mellan CDU och CSU.

Det senare partiet, med inrikesminister Seehofer, står inför viktigt val i Bayern i höst och vill visa militans. Man vill vid gränsen omedelbart avvisa alla flyktingar som redan registrerats i något annat EU-land.

Men Merkel säger stopp. Det skulle bara leda till en dominoeffekt där alla skulle göra samma sak och varje försök att få ett samlat europeiskt system skulle misslyckas. För det kan inte Tyskland med dess centrala läge i Europa ta ansvaret.

Och sannolikt skulle det leda till att mindre nogräknade länder slutade registrera flyktingarna och bara lät dem åka vidare. Det har vi sett förr.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Tysk politik lever fortfarande med efterdyningarna efter den dramatiska flyktingkrisen hösten 2015, och nu skär striden rakt genom alliansen mellan partierna CDU och CSU och rakt genom regeringskoalitionen i Berlin.

Nödvändigt för att lösa ut detta blir någon typ av bredare europeisk överenskommelse. En sådan ligger tveklöst också i alla grannländers intresse. På måndag träffar Merkel den nya italienske premiärministern Conte och på tisdags är ett dags för stora överläggningar med president Macron.

Berlin helt enkelt måste lägga in en extra växel för att få någon form av europeisk överenskommelse på plats under de närmaste två veckorna.

För min del anländer jag i morgon söndag till Åbo i Finland för att vara med om de utrikespolitiska diskussioner som Finlands president Niinistö har på sitt sommarresidens Gullranda.

På kvällen är det ordföranden i FN:s generalförsamling Lajcak, Finlands f d president Ahtisaari och jag som skall tala om utmaningar för världsordningen. Och på måndagen ansluter FN:s generalsekreterare Guterres till diskussionerna.

Därefter blir det för mig en snabb utflykt till Sardinien innan jag är tillbaka i Stockholm i mitten av den kommande veckan, och därefter bär det för min del åter av till Berlin.

Men till allt detta finns det anledning att återkomma.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: