Och nu dramat i Singapore.

STOCKHOLM: Efter tumultet kring G7 i Canada fokuseras nu världens uppmärksamhet på Singapore.

Såväl Donald Trump som Kim Jong-Un anlände redan i går, och på tisdag morgon lokal tid sätter de sig ner med varandra i ett möte som alldeles oavsett vad som händer kommer att gå till historien.

Bägge har ett mycket starkt intresse av att mötet blir en framgång, men om någon av dem är beredd till omedelbara och signifikanta kompromisser vet vi än så länge ingenting om.

Att skriva på ett papper är relativt enkelt.

Nordkorea har skrivit på långt gående dokument om avnuklearisering flera gånger tidigare. Och också ett fredsavtal att ersätta vapenvilan från 1953 har diskuterats vid ett betydande antal tillfällen. USA har också tidigare lovat Nordkorea olika former av ekonomisk hjälp om dessa andra frågor kunde lösas.

Därmed är det i och för sig inte svårt att i morgon i Singapore åstadkomma en vacker kommuniké enbart genom att klippa och klistra från äldre överenskomna dokument.

Möjligen är det detta som också blir resultatet i Singapore, och till det läggs så en överenskommelse om en serie av olika möten för att mer konkret gå in i frågorna och nå framsteg om hur de olika principerna skall förverkligas.

Och det vore alls inget dåligt, om än inte alldeles sensationellt, resultat av toppmötet.

Problemet är bara att Trump i sin retorik skapat förväntningar om någonting som går avsevärt mycket längre.

Om Pyongyang verkligen skall ge upp sina kärnvapen handlar det ju om att först och främst med säkerhet fastställa hur många de faktiskt har. Att bara lita på vad de säger kommer knappast att räcka – risken för att ett antal göms undan är betydande. Och det handlar då inte bara om slutmonterade laddningar, utan också om olika kritiska komponenter.

Lyckas detta handlar det ju sedan om att under övervakning demontera dessa och sedan också förstöra det klyvbara materialet. Det förra kan kanske ske i Nordkorea självt, det senare knappast.

Men det räcker inte med delta. USA kommer att insistera på att identifiera och demontera hela den infrastruktur för att producera kärnvapen som Nordkorea under decennier byggt upp.

Det handlar såväl om en infrastruktur för att upparbeta för produktion av vapenplutonium, som en annan för anrikning för att åstadkomma höganrikat uran. Nordkorea antas ha bägge.

Också detta är ett omfattande arbete,

USA kommer dessutom med all säkerhet att inrikta sig mot Nordkoreas interkontinentala robotar, medan inte minst Japan ju har ett påtagligt intresse av också dem med kortare räckvidd. Här ligger en möjlig spänning mellan Tokyo och Washington.

Det är detta som ligger på den amerikanska krav- eller önskelistan.

På den nordkoreanska ligger självklart att få alla ekonomiska sanktioner lyfta, liksom att få regimens legitimitet och stabilitet säkrad inte minst genom ett fredsavtal.

Redan toppmötet betyder självfallet åtskilligt för regimens legitimitet. Ett sådant har stått högt på önskelistan under decennier.

Men Trump kan knappast släppa några sanktioner innan han är alldeles övertygad om att allt han krävt kommer att levereras, och detta kommer med all sannolikhet att ta ett antal år.

Från sydkoreansk sida kommer man med all säkerhet att i ett sådant läge vilja gå betydligt snabbare fram med ekonomiskt samarbete. Och det är inte heller sannolikt att Kina i ett sådant läge skulle se sanktionerna som speciellt sakrosanta.

På den nordkoreanska listan kan också finnas med olika typer av begränsningar i den amerikanska militära närvaron i Sydkorea, och olika media rapporterar att det är någonsin som Trump hur som helst kan tänka sig. Den amerikanska åttonde armén är det enda förband av denna storlek som USA numera har utanför den egna kontinenten.

Men skulle en överenskommelse antyda någonting i den stilen skulle debatten i USA sannolikt bli hård.

Till allt detta kommer självfallet den alldeles avgörande frågan om regimen i Pyongyang politiskt kan överleva en nukleär avrustning och en ekonomisk öppning mot omvärlden.

Den har byggt sin inre legitimitet på sin isolering och på sin väpnade kraft – och vad händer om man så byter kurs i bägge dessa avseenden? Ingen, inte ens de själva, vet svaret på den frågan.

Och den är viktig också mot bakgrund av att genomförandet av ett avtal, och att få de ekonomiska fördelar man på ett eller annat sätt räknar med, kommer att sträcka sig över ett antal år.

Under tiden kan mycket hända i Pyongyang som också förändrar förutsättningarna för genomförandet av avtalet.

Jag tror knappast det går att leta upp ett toppmöte i modern tid inför vilket osäkerheten har varit så stor.

Men grundtipset är att de kommer överens om en kommuniké – det har gjorts förr – och att det är därefter som det verkliga dramat börjar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: