Vilket elände…

STOCKHOLM: Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades man på G7-ländernas toppmöte i Charlevoix i Canada i alla fall till slut komma överens om en gemensam kommunike. Det var inte alldeles självklart när mötet började.

Att det bara kompromissens karaktär var alldeles ofrånkomligt.

Från Trump-teamets sida motsatte man sig enligt uppgift bestämt formuleringar om ”rules-based international order” som varit standard under decennier i kommunikeer som dessa.

Men till slut kom det in en formulering om ”a rules-based international trading system” som visserligen kunde tolkas lite olika men som i alla fall förhindrade ett totalt sammanbrott. President Macron hade tidigare sagt att man i värsta fall kunde tänka sig att ha ett uttalande som bara sex av de sju länderna stod baked.

Men säg den glädje som varar beständigt i dessa tider av Trump.

Det tog bara någon timma innan president Trump retade upp sig på vad den kanadensiske premiärministern Trudeau sade på den avslutande presskonferensen, och med ett tweet som sändes ut från Air Force One på väg till först mellanlandnig på Kreta och sedan Singapore förkunnade han att USA inte längre stod bakom det tdigare gemensamma uttalandet.

Det var med all säkerhet inte bara i de övriga G7-ländernas delegationer som man tog sig för pannan över detta tämligen spektakulära uttryck för president Trumps still.

Och vilka är konsekvenserna?

Vad är numera ett papper med den amerikanske presidentens namnteckning värt? Vad tjänar det för syfte att förhandla och kompromissa om president Trump i ett plötsligt anfall av irritation sedan kan säga att han inte längre står för vad hans och hans medarbetare sagt?

Att motsättningarna går djupt i handelsfrågorna är knappast nytt.

Här företräder presidenten personligen en linje som också i hans egen administration framstår som extrem. Media är fyllda av berättelser om hur såväl finans- som handelsministern, som förvisso inte är några frihandlare heller, regelbundet körs över av presidenten själv.

Den nya frontlinje som nu avtecknar sig är bilar, och president Trump återkommer ju gång på gång till att han sett alldeles för många Mercedes på Fifth Avenue i New York. Han förefaller närmast besatt av denna fråga.

Det som mer än någonting annat retat upp Canada i den pågående konflikten om stål och aluminium är ju att Trump vidtagit sina åtgärder med stöd av en hänvisning till att denna import hotar USA:s nationella säkerhet.

Och samma sak har förvisso framhållits från europeisk sida.

Det är ett argument som Canada, som slagits och blött på USA:s sida under alla det senaste seklets krig, finner direkt förolämpande.

Och det alldeles bortsett från att det i sak saknar varje grund.

I sitt arga tweet återkommer nu Trump till bilimporten. Och här har han ju beordrat handelsminister Ross att göra en studie av om inte denna också hotar USA:s nationella säkerhet.

Detta kan förefalla helt snurrigt, och är det också, men uppenbart är att Trump är fast besluten för att göra vad han kan för att utnyttja bestämmelsen om nationell säkerhet för att slå till mot importen av fordon till USA.

Om det sedan blir så är en annan sak. Många kommer att försöka att kasta våta filtar över honom i frågan, men det finns ingen garanti för att det till slut kommer att stoppa honom.

Och det är ju att notera att detta i så fall mycket riktar sig mot USA:s närmaste allierade – inte minst Europa och Japan – och inte alls mot det Kina som ju är den verkliga långsiktiga utmaningen.

Relationerna på handelsområdet är dåliga som de är – men skulle han gå den vägen kommer de att bli betydligt mycket värre.

Och det går inte att bortse från att detta riskerar att få effekter på relationerna i övrigt. Jag ser framför mig sömnlösa nätter hos dem som efter spektaklet vid G7 har att förbereda Nato:s toppmöte i början av juli.

Tydligt är att det är relationerna med Tyskland som Trump alldeles speciellt hakat upp sig på.

Mercedes är som bekant ett tyskt bilmärke, och därtill kommer att han inte tycker att landet satsar tillräckligt mycket på sitt försvar. Den frågan kommer dessutom tydligt att stå i centrum på Nato-toppmötet.

Alla europeiska regeringar är dock inte lika tveksamma i Trumps ögon.

I anslutning till G7-mötet träffade Trump också den nya italienske premiärministern Conte och förkunnade att Italien med den nya regeringen med dess koalition mellan allmänpopulister och högerpopulister hade gjort ett riktigt val. Och det förkunnades att han mycket snart kommer att välkomnas i Vita Huset.

För att fullborda bilden bör det också noteras att Trump ville att Putin skulle bjudas in till G7, och ansåg att det vara Obamas fel att Ukraina förlorat Krim.

Förståss.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: