Den kämpande liberalen Per Ahlmark.

STOCKHOLM: När Per Ahlmark nu gått ur tiden har vi förlorat en av våra mest stridbara och engagerade politiska gestalter under de senaste decennierna.

Det är ett tag sedan han fanns med i den mer aktiva samhällsdebatten, men under de år då han var folkpartiets i många avseenden klart ledande gestalt gick var han desto mer närvarande.

Per var en glödande och stridande liberal med det ideologiska arvet från Herbert Tingsten som den ständiga inspirationen. Men där den senare förklarat ideologiernas död var Per alldeles övertygad om att de levde och att striden för de egna liberala idealen krävde ett ständigt engagemang.

Själv kom jag att ha åtskilligt med honom att göra i mitten och slutet av 1970-talet. Min roll som medarbetare till Gösta Bohman handlade inte sällan om att minska de spänningar som stundtals fanns mellan dessa två mycket olika personligheter.

Det innebar inte nödvändigtvis att de, när dammet lagt sig, intog olika positioner. De var bägge, var och en på sitt sätt, stridbara liberaler.

Men vägarna dit var ofta mycket olika. Det var personligheternas, snarare än idéernas, konfrontation det handlade om.

Inför slutskedet av valrörelsen 1976 sågs det vara av avgörande betydelse att de tre borgerliga partiledarna Torbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark kunde visa upp någon typ av enighet.

Och efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades vi förhandla fram att en fotograf skulle stå vid ingången till ledamotshuset i dåvarande provisoriska riksdagshuset vid Sergels Torg i samband med att de gav sig iväg till TV:s avslutande debatt och då fånga dem när de bytte några ord tillsammans.

Så blev det, och den bilden kom sedan att dominera åtskilliga både förstasidor och löpsedlar på lördagsmorgonen – dagen före det val som ledde till det historiska regeringsskiftet.

Om regeringsförhandlingarna 1976 har det skrivits åtskilligt.

Alldeles bra för stämningen var det väl inte när Expressen med mycket braskande rubriker krävde PENSIONERA BOHMAN och det dessutom var tydligt att Per Ahlmark inte var alldeles ovetande om den kampanjen.

Så blev det dock inte, och den första regeringen Fälldin kom att bildas efter mer än en generation av socialdemokratiskt dominerade regeringar. Det var ett maktskifte som gav syre åt vår demokrati.

Per Ahlmark var lika entusiastisk som han var famlande inför själva regeringsuppdraget. Jag minns när vi hade en sista genomgång inför det faktiska skiftet att han frågade mig var arbetsmarknadsdepartementet egentligen låg. Han skulle just tillträda som dess chef.

Och det var i sig ett märkligt val som passade honom föga.

Men det valet var hans eget, och utgick från den taktiska tanken att vi nu skulle visa socialdemokraterna att vi kunde bedriva mycket mer av det som då kallades AMS-politik än vad de hade gjort.

I valrörelser på 1960-talet och senare hade det varit en ständig socialdemokratisk refräng att borgerlig regeringsmakt skulle medföra att 1930-talets massarbetslöshet kom tillbaka, och att det var den undermedicin som socialdemokratiska AMS innebar som höll detta borta.

Denna taktiska tanke av Per ledde till en hel del interna slitningar. Den s k sysselsättningsutredning som socialdemokraterna tillsatt, och som arbetade med premisser vi i dag tveklöst skulle betrakta som direkt stolliga, ville han inte i någon del förändra, medan Gösta Bohman, mannen från näringslivet, helst hade velat skrota allt från första sekund.

Per var förvisso en glödande icke-socialist, men medan Gösta Bohman var det inte minst med utgångspunkt i ekonomi och företagande, hade Per mindre tydlig förankring i just dessa frågeställningar.

Då var han desto tydligare, skarpare och viktigare i de idémässiga konfrontationerna med totalitära frestelser till höger och vänster.

Vad han skrev efter det att han lämnat den aktiva politiken om vänstern och tyranniet var briljant i ordets allra klaraste bemärkelse, och förtjänar att läsas igen och igen och igen. Ingen har gjort det bättre.

Engagemanget för Israel ärvde han måhända från Herbert Tingsten, men var då knappast särskilt onaturligt. Den unga staten Israel hade ett starkt och brett stöd i vårt land, också i en socialdemokrati som tyckte sig se en del av sina socialistiska ideal förverkligade där.

Men successivt kom ju den bilden att förändras, och medan svensk och europeisk opinion under kommande decennier blev tilltagande kritisk mot inte minst den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken kom Per Ahlmarks solidaritet med staten Israel att fördjupas i takt med att än mer kom att engageras i arbetet mot varje form av anti-semitism.

Förintelsen och dess lärdom blev för honom successivt allt viktigare, och den roll han kom att spela i den debatten var viktig.

Från goda både personliga och politiska relationer under den tid han var politiskt aktiv kom våra relationer att förändras. Jag kom att i olika positioner, senare också som utrikesminister, inta en ställning när det gällde främst den palestinska frågan som Per djupt och innerligt tog avstånd från.

Och det kom för honom att prägla allt annat mellan oss.

Sådan var Per Ahlmark i sitt engagemang. Gråskalan var ingenting för honom. Engagemang skulle helst vara till 1000%. Den politiska vardagens kompromisser och den globala verklighetens nyanser var inte för honom.

Och för allt detta skall vi vara honom djupt tacksamma.

Vår samhällsdebatt behöver inspirerande röster och engagerade individer som Per Ahlmark. Och inte minst behöver de liberala idéerna i tider som våra röster med den klarhet som Per Ahlmarks hade.

Mina minnen är många. Jag minns honom med stor tacksamhet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: