Initiativ och oro i Paris.

PARIS: Årets möte med ECFR Council har just avslutats, och hundratalet deltagare håller på att åter spridas ut över Europa för att fortsätta de olika diskussionerna i dina respektive länder.

ECFR är ju inte någon tankesmedja i egentlig bemärkelse, utan en kombination av tankesmedja och nätverk, och med fokus inte bara på analys utan också påverkan. Och medvetet har vi kontor i sju länder runt om i Europa, men fortfarande inte i Bryssel.

Vi vill vara nära debatten som den utvecklas i Europas olika delar.

Här var det naturligt att vi var nära diskussionerna i Frankrike.

De franska planerna på en europeisk interventionsstyrka tillhörde det som vi naturlig nog diskuterade.

De olika försvarsinitiativen i Bryssel är ju fokuserade på olika typer av kapacitetsbyggande, vilket självfallet är värdefullt, men det kommer att ta många år innan de resulterar i konkret förbättring av operativ kapacitet.

Och få vill Frankrike gå fram snabbare med en mer begränsad och kapabel grupp av länder som har demonstrerad såväl vilja som förmåga att delta i konkreta militära operationer. Just är det sju länder man diskuterar med – Sverige finns inte bland dem, vilket dock såväl Danmark som Storbritannien gör – och man hoppas kunna utvidga den listan med bl a Tyskland.

Det franska tänkandet utgår mycket från de erfarenheter man gjort med konkreta situationer i Mali och Centralafrikanska Republiken, men jag hade anledning att påpeka att också dessa ju visar att medan det militära ingripandet förvisso är grundläggandet är det långsiktiga och breda och politiska insatser som kan ge stabilitet därefter, och att dessa i allmänhet kräver en betydligt bredare bas.

Och där borde – i det här Paris rätt – EU visa framfötterna bättre, och i de samlade ansträngningarna – där har Paris också rätt – är det viktigt att så långt möjligt ha med också Storbritannien.

Men många andra frågor har också passerar förbi.

I dag på förmiddagen hade vi Serbiens president Vucic, Albaniens premiärminister Rama och Makedoniens vice premiärminister Sekarinska i diskussion om utsikterna för Balkan inte minst inför diskussionerna på EU-toppmötet i juni.

Från franske håll signalerade man vid mötet nyligen i Sofia stark skepsis mot fortsatt utvidgning, och det var uppenbart att premiärminister Rama vid sina kontakter här i Paris i anslutning till vårt möte fått motsvarande besked. Det handlar tydligen om att ta hänsyn till olika delar av mer skeptiska opinioner i debatten.

Men detta kan vara farligt. Som det påpekades i debatten är status quo aldrig en option på Balkan – antingen rör man sig framår eller så riskerar man att börja glida bakåt.

Samtidigt har president Macron i Elysée-palatset haft stort möte om situationen i Libyen för att få den politiska processen att röra sig fram mot ett val i december. Avgörande spelare från Libyen fanns på plats, vilket får betecknas som en framgång, men ingen av dem var beredd att underteckna det utkast till avtal som hade tagits fram, vilket nog får betecknas som ett bakslag.

Och just fallet Libyen illustrerar ju med allra största tydlighet att medan ett militärt ingripande kan ske – det var ju 2011 – så är stabilitet därefter en betydligt mycket mer krävande uppgift.

Av lätt insedda skäl blev det mycket diskussioner om också situationen i Italien. Min medordförande i ECFR f d utrikesministern Emma Bonino fick i stort sett ta vändande plan tillbaka till Rom, och det var flera andra italienare som dessvärre såg sig nödsakade att göra samma sak.

Hur situationen i Italien kommer att utvecklas fanns det starkt delade meningar om, men oron var inte att ta fel på, och den har vi sett komma till utryck också på de finansiella marknaderna det senaste dygnet.

Italien går alldeles säkert mot nyval, men när det kommer att ske, och om det kommer att göra situationen sämre eller bättre är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Och ofrånkomligen kommer detta att påverka utvecklingen i EU i dess helhet. Det finns en påtaglig risk för att delar av det positiva monentum som etablerades med Emmanuel Macrons imponerande seger i presidentvalet här förra året kommer att förloras.

Men diskussioner som de vi haft här i ECFR är viktiga för att bibehålla momentum och för att ge framtidskraft åt diskussionerna i olika länder.

Nu bär det av hem till Stockholm igen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: