Och nu ECFR Annual Council i Paris.

PARIS: I morgon drar vi här i Paris igång det årliga stora mötet med European Council of Foreign Affairs med ett tämligen laddat program av diskussioner och debatter. Och i sedvanlig ordning samlar mötet åtskilliga av de ledande tyckarna och tänkarna om Europas utrikespolitiska utmaningar.

Sådana saknas sannerligen inte i denna värld med Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping. Och med ett europeiskt grannskap som i viktiga avseenden står i brand med alla de konsekvenser det får för säkerhet och trygghet i våra europeiska samhällen.

Om ett år är det dags för val till Europaparlamentet och efter det nybesättning av alla de viktiga europeiska institutionerna, och det är naturligt att nu mer på allvar börja debatten om de utmaningar Europa måste möta under de fem år som följer därefter.

Då har Storbritannien lämnat det europeiska rådsbordet, även om vi innan dess förhoppningsvis nått en överenskommelse om övergångsbestämmelser som innebär att man är kvar i samarbetet i några år till.

Av speciell vikt är enligt min mening att vi får en bra överenskommelse om samarbete i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Storbritannien står för en femtedel av EU:s försvarskostnader och närmare en tredjedel av den samlade forskningen på dessa områden. Man har traditioner och kapaciteter som behövs för Europa i dess helhet.

Men dessvärre verkar samtalet kring dessa frågor gå trögt, och det verkar finnas lite för mycket av stelbenthet i attityden i Bryssel. Institutionernas jurister läser som alltid sina paragrafer, men i dessa frågor tror jag att det krävs mer än så.

De utmaningar vi står inför under de kommande åren kommer att kräva en koordinering av alla Europas resurser när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det handlar såväl om mjukvaran i form av analys, initiativ och politik som hårdvaran i form av konkret diplomati och mer handfasta säkerhetspolitiska insatser.

Det behöver, enligt min mening, fungera betydligt bättre än vad det gjort under de senaste åren. Och det trots att det brittiska utträdet ju innebär en mycket påtaglig försvagning.

Här är det viktigt att Sverige är berett att spela en aktiv och pådrivande roll. Och jag vill hoppas att åtminstone delar av detta också kommer att återspeglas i vår egen valrörelse.

Ulf Kristerssons tal om Europa-politiken var en mycket bra start i dessa avseende, och en viktig markering mot de krafter som med fiske i grumliga vatten riskerar att försvaga Sveriges ställning i Europa.

Risk finns att de mer utrikespolitiska frågeställningar hamnar i bakvatten i Bryssel under det kommande året. Där handlar mycket av pratet i korridorer och på middagar om spelet kring nybesättning av de olika institutionerna, och mellan medlemsstaterna handlar mycket om förhandlingarna om den nya långtidsbudgeten MFF.

Till detta skall självfallet läggas nya komplikationer som tillkommer.

Den regering Italien kommer att få kommer inte att underlätta. Just nu verkar det visserligen som om president Mattarella har blockerat processen eftersom den föreslagna finansministern var en uttalad motståndare till euron, och det anser inte presidenten kan accepteras.

Men när den frågan lösts upp kvarstår att Italien får en regering som sannerligen inte kommer att göra förhandlingarna i synnerhet inför det viktiga EU-toppmötet i slutet av den kunnande månaden enklare.

Den utrikespolitiska scenen bjuder som vanligt på viktiga händelser.

Den sydkoreanske presidenten försöker desperat att rädda toppmötet mellan Trump och Kim Jong-un, och även om jag var mycket skeptisk till det när jag skrev senast är nog osvuret bäst.

Uppenbart är att man i Pyongyang är mycket angelägna om inte minst den legitimering som ett toppmöte med USA:s president skulle innebära. Och lika uppenbart är att det råder oklarhet om vad Washington realistiskt kan förvänta sig att få ut ur ett sådant toppmöte.

I veckan som var besökte Frankrikes Macron St Petersburg för överläggningar med Vladimir Putin, och Tysklands Merkel var i Kina för bl a middag med Xi Jinping.

Och i dag är det viktigt presidentval i Colombia med implikationer för det viktiga fredsavtalet där.

Efter mina två dagar i Paris blir det för min del först Stockholm och sedan kort Oslo innan det mot slutet av veckan är dags för den traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Den sker ju också mot bakgrund av att först Litauen och sedan Estland och i höst också Lettland firar 100 år av återupprättad eller upprättad självständighet. Och det har ju också den svenska regeringen på ett fint sätt uppmärksammat genom arrangemang med de tre baltiska utrikesministrarna i Stockholm i går.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: