Dessa ständiga bråk om Brexit.

LONDON: Det blev ett trevligt dygn här för det 39:e mötet i serien av dessa informella transatlantiska dialogmöten med blandning av diplomater, tankesmedjor och oberoende personer av mer eller mindre säkerhetspolitisk tyngd.

London, Paris och Berlin är alltid väl representerade på såväl formell som informell nivå. Från Washington var det denna gång bara Pentagon-delen av administrationen som fanns med, men det saknade inte intresse,

Frapperande är hur synen på Ryssland under det senaste året blivit mer bekymrad och pessimistisk. Jag noterade ju detta nyligen också i Berlin.

I London har man kanske aldrig tillhört den blåögda skaran, men också här är utvecklingen tydlig när man lyssnar på de ledande personerna i frågor som dessa.

Men mest påfallande i vår dialog denna gång var kanske synen på den kinesiska utvecklingen och dess betydelse, och den både implicita och explicita frågan om vi över Atlanten kommer att förmå oss till en samsyn och ett gemensamt uppträdande under de kommande decennierna.

Det handlar inte bara om att balansera Kina – inte minst i militärt hänseende är det en fråga som sysselsätter tänkare i USA – utan om det kommer att gå att ha dem konstruktivt integrerade i ett globalt nätverk som inte förråder eller underminerar våra grundläggande västliga världen.

Och hur det i så fall skall kunna åstadkommas.

Den frågan är det tydligt att man kan angripa på lite olika sätt. Der var tydligt i våra diskussioner. Dialogen kommer att fortsätta.

Ett nedslag i London är alltid ett nedslag i Brexit-processen ständigt pågående drama.

I går eftermiddag blev premiärminister May uppenbarligen överkörd i regeringens särskilda Brexit-kommitté.

Den något egenartade lösning hon fört fram för att lösa problemet med cirkelns kvadratur när det gäller tullar, tullunionen och gränsen på Irland fick inte majoritet bland de elva kabinettsmedlemmar som ingår i denna kommitté, och hela frågan skickades nu tillbaka till skrivbordet.

Det illustrerar väl problemen i hela processen.

Den brittiska regeringen är splittrad och förvirrad i viktiga frågor. Och då skall sägas att även om premiärministern skulle ha fått stöd för sin linje i går var det ett förslag som jag starkt betvivlar hade överlevt den första förhandlingskontakten med Bryssel.

Tiden håller dessutom på att rinna ut.

Dessa frågor bör helst vars avklarade innan det viktiga EU-toppmötet i slutet av juni. Därefter går ju hela maskineriet i dvala till i början av september, och då börjar det verkligen brinna i knutarna.

Den sista mars nästa år lämnar ju Storbritannien EU, och det kommer ju att ta sin tid att också parlamentariskt såväl i Bryssel som i London godkänna det avtal om utträdet och övergångstiden som man förhoppningsvis kommit överens om.

I dag är det dessutom lokalval i England. Dessa brukar väl sällan kasta omkull de politiska kalkylerna i landet, men saknar självfallet inte betydelse. Kommer Labour att vinna mycket, eller kommer Labour att vinna lite mindre? Det förefaller att vara frågan.

Men nu blir det Eurostar-tåget under tunneln till Bryssel.

Och där blir det diskussioner och middag med ledningen för EPP-partiet i regi av dess tankesmedja Martens Center.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: