Stå upp för våra öppna samhällen!

NEW YORK: Dyker man ner i media här, besöker en bokhandel eller bläddrar i olika mer kvalitativt inriktade publikationer är det svårt att undgå intrycket av att vi kommit in i den västliga depressionens och pessimismens tid.

I förgår skrev David Runciman från Cambridge en lång sak i Wall Street Journal om hur tilltron till den västliga modellen av ett fritt samhälle nu utmanas av den kinesiska utvecklingen. Senaste numret av Foreign Affairs frågar på omslaget ”Is Democracy Dying?” och utvecklar pessimismen i ärendet i ett antal artiklar. På bokdiskarna varnar nya böcker av Madeleine Albright för fascism och av Timothy Snyder för tyranni. Liberalismens kris förefaller att vara ett genomgående tema.

Och jag skulle kunna fortsätta exemplen. Tidsandan är pessimistisk, gränsande till alarmistisk, när det gäller stämningarna i våra liberala samhällen.

Och det finns förvisso skäl till oro inte minst om man följer den politiska diskussionen här.

F d underrättelsechef Michael Hayden skrev i söndags i New York Times om farorna med ett samhälle där tilltron till fakta och sanning håller på att eroderas på det sätt som ju fenomenet Trump bidrar till, och kommer tydligen ut med en bok i ännet.

RAND, där jag sitter i styrelsen, har publicerat en mycket uppmärksammad studie av ”Thruth Decay” i den amerikanska samhällsdebatten.

Om respekten för fakta och sanning plötsligt försvinner öppnar sig betydande faror. Den demokratiska dialog som i den ideala världen formar våra samhällen försvinner, och i stället blir det politik baserat på känslor, fördomar och rädsla som riskerar att ta över.

Och det kan leda långt bort från de öppna och fria samhällen vi vill ha.

Förvisso ser vi en del av detta också i olika europeiska länder, om än mindre utpräglat. Men oroande är ju hur i delar av Centraleuropa den nationalistiska agendan tydligt fått övertaget över den liberala. De slutna kollektivens trygghet sätts tydlig före de öppna samhällens möjligheter.

Den aggressiva nationalismen breder ut sig, men också andra former av bedrövlig kollektivism.

I veckan kommer man i Trier i Tyskland att inviga en staty av Karl Marx med anledning av att det var för han föddes för 200 år sedan. Bysten är en officiell gåva av Kina, och en officiell delegation från det kinesiska kommunistpartiet kommer också att vara på plats.

Det kommer uppenbarligen också Jean-Claude Juncker, av skäl som är mindre uppenbara, att vara.

Marx var förvisso en produktiv social kritiker och författare, men i allt väsentligt kom han att få fel i sina förutsägelser, och hans politiska rekommendationer har dessutom visat sig vara vare sig mer eller mindre än katastrofala.

Han såg ju det privata ägandet som roten till allt ont, och dess avskaffande som vägen till allt gott, och få politiska tankar eller förslag har visat sig så både felaktiga och farliga som denna.

Sanningen är att rätten till privat ägande är förutsättningen för ett fritt samhälle, och dessutom fundamentet i den fria ekonomi som är en förutsättning för utveckling.

Den kinesiska utvecklingen motsäger på intet sätt detta. Tvärt om.

Förvisso är det ett kommunistiskt parti som hyllar Marx och Lenin som styr det stora landet, men den politik som under de senaste decennierna lett till en så stark utveckling har ju baserats på att erkänna den privata äganderätten och marknadens avgörande betydelse.

Paradoxalt nog är det liberala, och alls icke marxistiska idéer, som gett Kina dess framgång under senare decennier.

Den långsiktiga frågan förblir om det kommer att gå att förena en i avgörande avseenden fri ekonomi med ett i avgörande avseenden ofritt samhälle i övrigt. Kortsiktigt är det förvisso uppenbart att det fungerar, men långsiktigt är det enligt min mening högst tveksamt och snarare mindre sannolikt.

Och därmed tycker jag att delar av den pessimism som finns i den aktuella debatten är något överdriven. Förfallet i delar av den amerikanska politiska debatten är påfallande, och de faror detta innebär påtagliga, men världen i övrigt ger knappast underlag för den mer grundläggande pessimism.

Ekonomierna har hyggligt återhämtar sig från finanskrisen 2008, och i den mån ekonomer har svårt att förstå sammanhangen just nu kan det mycket väl ha sin grund i det stora teknologiska skifte som ju den globala ekonomin bara står i det inledande skedet av. Vetenskapen rusar framåt, och det kommer att fortsätta att ha omvälvande effekter.

Och det förblir fria samhällen som har de bästa möjligheterna att frigöra dessa krafter till allas nytta. Det kollektiva kan förvisso mobilisera människor i gemensam rädsla, men i detta ligger också ett förtryck av friheten som förr eller senare kommer att slå tillbaka.

Hitler mobiliserade sitt folk, och partidagarna i Nürnberg var imponerande skådespel, men de mest briljanta tvingades söka sig till andra sidans av Atlanten. Stalin kunde bygga både stålverk och förvisningsläget, och det marscherades och sjöngs på Röda Torget på 1 maj, men bygget rasade trots allt sönder och samman efter några decenniet.

Och dessa grundläggande förhållanden har knappast förändrats. De grundläggande villkoren för framgångsrika samhällen förblir desamma som de varit också i dessa mer utmanande och besvärliga tider.

Men otvetydigt är att det i många avseenden är svårare i dag i olika avseenden. Det brukar jag vara en av de första som påpekar.

Det gör det än viktigare att i dessa pessimismens tider stå upp för våra öppna samhällen, för friheten och för den liberala ordningens grundläggande principer.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: