Och nu en vecka i Sverige.

STOCKHOLM: Efter ett dygn eller så i Berlin i samband med ett av de tv å årliga styrelsesammantrödena i International Crisis Group lyckades jag i dag så småningom tråckla mig tillbaka till Stockholm – SAS ställde med koprt förvarning in planet jag ursprungligen var bokad på.

IGC har nu ny ledning med Robert Malley, och det har inte minst visat sig genom en förbättrad finansiell ställning efter en intensifiering av insamlingaverksamheten.

En organisation som ICG – vi har en budget kring 18 miljoner dollar om året ooh cirka 120 anställda runt om i världen – är beroende av en mängd bidrag från stater, stiftelser och enskilda givare, och det kräver en hel del arbete för att se till att det faktiskt fungerar.

Men även om styrelsen ägnar viss tid åt dessa saker, ligger huvudpunkten på styrelsens möten vid en genomgång av utmaningar vi står inför i olika delar av världen.

I går var det främst Afrika som stod i centrum.

Jag lärde mig mycket om den besvärliga situationen i Kamerun också i samband med de förstående valen där, och sådana står ju också för dörren i såvöl Kongo som Zimbabwe.

Men vi hann också med diskussioner om Ryssland och de olika konflikterna i dess periferi, med Ukraina allra främst, liksom en lite snabbare genomgång av situationen på den koreanska halvön.

Efter det att jag fick lämna i dag fortsatte diskussionerna med de olika kriserna i Mellersta Östern. Den amerikanska inställningen till det nukleära avtalet med Iran, den utomordentligt allvarliga situationen i Yemen liksom den accelererande krisen kring Gaza srod på dagsordningen.

Och självfallet utvecklingen i och kring Syrien.

Men en middag i Berlin i går kväll gav också möjligheter till lite fördjupad insikt i tänkandet i den förnyade koalitionsregering som nu börjat att komma igång med sitt arbete.

Det handade om intressanta nyanseringen av den tyska politiken gentemot Ryssland liksom än tydligae markeringar av att man vill ha ett EU-samarbete som är så brett och inkluderande som möjligt.

Tongångarna i dessa inte minst för oss viktiga avseenden skiljer sig märkbart år mellan Berlin och Paris.

Veckan som kommer innehåller bl a ett anförande av Franrikes president Macron i Europaparlamentet på tisdag, och det kommer väl sannolikt att bli en mer operativ version av de vissa av de tankar han förde fram förra året inte minst i sitt stora tal på Sorbonne-universitetet i Paris.

Initiativkraften i den franska politiken just nu är påtaglig, vilket självklart är någonting positivt. Det kände jag av inte minst i olika samtal i den gågna veckan i Washington, där det ju nu förbereds ett statsbesök av president Macron i slutet av månaden.

För min del blir det nu en vecka inom fäderneslandets gränser, om än med något dygn i Visby i sambamd med traditionellt säkerhetspolitiskt seminarium med Hjalmarson-stiftelsen. Och Visby brukar vara mer attraktivt på lite distans till sommarmånadernas mer intensiva miller.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: