Supermakt eller såpopera?

WASHINGTON: Att landa här är att landa i en ständigt pågående atmosfär av kris och konfrontation.

Och just nu är det mycket av detta.

Polisen har gjort tillslag och beslagtagit datorer hos president Trumps personliga advokat. Presidenten överväger att avskeda den särskilde utredaren Mueller med en konstitutionell kris som följd. Porrstjärnan Stormy Daniels talar ut om sina relationer med presidenten.

Och samtidigt hotande allvarligt handelskrig med framför allt Kina. Ekonomisk oro som följd av detta. Konfrontation med Ryssland i en rad frågor. Allvarlig kris i Syrien som riskerar att leda till mycket allvarlig situation.

Det saknas inte samtalsämnen här i Washington – för att uttrycka sig utomordentligt försiktigt.

Ju mer jag ser på den samlade situationen runt Syrien och i den bredare regionen just nu desto mer oroad blir jag.

Det hyggliga sammanbrottet under det brutala inbördeskriget i Syrien sedan 2011 har orsakat ett enormt humanitärt lidande. Vi upplevde flyktinghösten 2015.

Även under de bästa av omständigheter skulle det ta decennier för Levanten att återvinna den relativa styrka och stabilitet som området hade före sammanbrottet 2011.

Men det som oroar än mer just nu är att vi riskerar att ramla in i en akut stormaktskonflikt.

En amerikansk administration vars stabilitet och strategiska syn lämnar åtskilligt övrigt att önska. En israelisk premiärminister som har en trängd inrikespolitisk situation. En ledning i Kreml som blivit en fånge i sin egen konfrontationspolitik och dess konsekvenser. Och en regim i Teheran som rimligen drar slutsatsen att dess investering i bättre relationer med Väst lett till ingenting alls.

Vad som ledde till användningen av nervgas i förra veckan är något av ett mysterium. Den syriska regimen håller steg för steg på att återta området trots alla försök i FN:s säkerhetsråd och annorstädes att få till stånd en humanitär vapenvila.

Men fakta förefaller att tala. Och det talas om gasangrepp i olika skala vid inte mindre än sex tillfällen under det senaste året

President Trump har tydligt sagt att han inte tolererar detta, och mot bakgrund av det trauma som president Obamas hantering av den s k röda linjen i samma fråga i september 2013 fortfarande utgör för Washington har han inget utrymme att nu säga att han inte kommer att göra någonting.

Att president Macron nu lagt ut samma röda linje i samma fråga tillhör också bilden. USA kan inte riskera att – bokstavligen såväl som bildligt – bli omfluget av Frankrike i frågan.

Uppenbart är att man nu med Paris och London försöker koordinera ett militärt tillslag mot Syrien. Även jag har kunnat se hur sammanträden skett i Vita Huset under dagen i frågan.

Det är ett tillslag som måste vara hårdare och bredare för ett år sedan, och som samtidigt måste vara en del i en mer sammanhängande strategi. Bara detta är krävande.

Och därtill kommer att det inte får uppfattas som så hotande att det tvingar de ryska styrkorna i Syrien – som inte är obetydliga – till konkreta motåtgärder.

Kommer man att klara den balansgången? Är det över huvud taget möjligt att klara den?

Detta är Trump-administrationen första riktiga utrikespolitiska krissituation. Och den sker när en ny tämligen militant säkerhetsrådgivare just vandrat in i Vita Huset och en ny utrikesminister ännu inte finns på plats. Och när presidenten förefaller ägna betydandet tid åt dina bataljer med media och olika juridiska härvor han är inblandad i.

Det är frestande att undra om dagens USA är en supermakt eller en såpopera.

Problemet är väl att det är bägge – och detta är inte alldeles betryggande.

För mig blev det middag i går kväll med gamla vänner. Det kom främst att handla om Ryssland.

I dag snabba nedslag med ett antal av de bättre tankarna och bedömarna i staden. Från tankesmedjor till ledarredaktionen på Washington Post – jag tillhör ju deras kolumnister.

Med också samtal i nationella säkerhetsrådet i Vita Huset. Ryssland. EU. Balkan. Vi hann med en del.

Och därefter början på det styrelsesammanträde med RAND Corporation som är mitt egentliga ärende här i Washington denna gång.

Det fortsätter under hela morgondagen med genomgångar av intressantare delar av det arbete som RAND för olika partners och uppdragsgivare men också – allt mer av det – på eget initiativ.

One Response to Supermakt eller såpopera?

  1. fenix9188 skriver:

    Klarläggande och initierat som vanligt.
    Jag delar frågeställningen runt gasattacken.
    Även om regimen Al-Assad inte gjort sig känd för varesig normalt hänsyn och omsorg om den egna befolkningen, eller strategiskt tänkande före kortsiktigt primalt agerande så förefaller detta mer än lovligt kontraproduktivt om det är samt.

    Inte minst mot bakgrund av den nyligen manifesterade och därmed får man väl förmoda formaliserade supporttrojkan av Putin, Özalan och Khamenei som bedyrade vänskap och stöd. Mot denna bakgrund borde regimen bara luta sig tillbaka låta någon form av ordning infinna sig och börja arbeta för framtiden. Inte ens Hitler med sin förvridna världsbild i sin bunker avslutade lika medvetet destruktivt.Även om där tankarna på att en förlust berodde på att folket var svagt och ett svagt folk måste gå under.

    Men.. såväl sakläget som de bakomliggande orsakerna klarnar väl med tiden.

    Oavsett vem, hur och varför, konsekvenserna förefaller i nuläget oöverblickbara.

    Det andra man kan fundera över vad i det i och för sig fullständigt vidriga tilltaget, gör att det upplevs förpliktigande till engagemang när återkommande bombningar av sjukhus och skolor med likartade resultat återkommande ägt rum utan liknande hot om intervention?
    Det ena vettlösa dödandet av oskyldiga civila är ju inte mer bestialiskt än det andra.

    Med vänlig hälsning

    Jörgen Hansson
    Helsingborg

%d bloggare gillar detta: