Om fallen Litvinenko och Skripal. Och vad de betyder.

TABIANO CASTELLO: Det är påsklovsvecka för Stockholm denna vecka, och det finns alla skäl att njuta lite av Italiens sol och värme. Hit har våren kommit, och det med besked.

Däremot är det tydligt att det är iskyla i relationerna mellan Ryssland och västländerna efter nervgasattacken i Salisbury.

Vågor av utvisningar har följt varandra sedan dess.

Från västlig sida handlar det dels om en mycket stark markering och dels om att minska de ryska underrättelsetjänsternas närvaro i våra olika länder.

Och från Rysslands sida – förutom ett förväntat blånekande av varje form av ansvar för det inträffade – sedvanliga motutvisningar. Bägge dessa reaktioner följer i grunden det förväntad mönstret.

Det har sitt intresse i detta sammanhang att gå tillbaka till mordet av Alexander Litvinenko i London i november 2006.

Litvinenko hade arbetat först för KGB och sedan FSB fram tills dess att han avskedades 1998, och sedan lämnat Ryssland och slagit sig ner i London år 2000. Också offentligt hade han pekat på olika oegentligheter i FSB:s arbete, inklusive frågor som direkt berörde president Putin.

Han mördades genom att det utomordentligt giftiga radioaktiva ämnet polonium 210 lades i det the som han bjöds på av två andra ryssar i baren på Millennium Hotel i London i november 2006. Men det tog sin tid innan man kunde fastställa vad det som var som lett till att han avled på ett sjukhus några veckor senare.

Polonium 210 är inte vad som helst. Det är en mycket avancerad produkt som bara kan framställas i kraftfulla kärnreaktorer, och där den enda större källa för produktion är belägen i Ryssland. Att det är en statlig anläggning säger sig självt.

Spåren som engelsmännen steg för steg fick fram förde tillbaka till FSB och till Moskva. Och när man i januari 2016 publicerade den genomgång av frågan som en hög jurist fått i uppgift att genomföra blev slutsatsen att det var sannolikt att mordet godkänts av dåvarande FSB-chefen Patushev och också av president Putin.

Att den Andrej Lugovoj som lagt polonium i koppen sedan påtagligt skyddats av de ryska myndigheterna tillhör också saken. Han sitter nu i den ryska duman, och har utmärkts av president Putin för insatser i det ryska fäderneslandets tjänst.

I samband med Litvinenko-utredningen kunde man också konstatera att det inte var fördra gången avhoppare eller misshagliga individer mördats.

Speciellt kunde noteras flera dödsfall av personer som haft saker att säga om de fortfarande ouppklarade bombdåden mot olika hyreshus 1999. Dessa attentat kom ju att bli en viktig del av Vladimir Putins mycket snabba väg till den absoluta makten i RyssLand. Misstanken att de var arrangerade av säkerhetstjänsterna eller delar av dessa finns fortfarande kvar.

Det är mot denna bakgrund försöker att med en mycket avancerad nervgas döda Sergej Skripal och hans dotter skall ses.

Hade det bara handlat om ett allmänt mord hade det säkert skett på annat sätt. Metoder saknas inte. Men alldeles uppenbart försökte man genomföra det på ett sätt som skulle vara svårt att upptäcka.

Metoden polonium har av uppenbara skäl inte längre möjlig, utan i stället blev det med det med det mest avancerade kemiska stridsmedel som veterligen någonsin producerats.

Detta har utvecklats och producerats i dåvarande Sovjetunionen, även om det var känt att dold verksamhet fortsatte under några år därefter. Enstaka prover från de sovjetiska laboratorierna kan finnas i ett mycket litet antal andra länder. Och omfattande verksamhet vid hemliga laboratorier i Ryssland tidigare associerade med både kemiska och biologiska stridsmedel tillhör också bilden.

Mordet på Sergej Skripal följer således ett mönster som vi kunnat konstatera tidigare. Men nu har ett än mer sofistikerat och farligt medel kommit till användning.

Frågan som nu självklart ställs är om det under de gångna åren funnits flera fall där mord av denna art skett men helt enkelt inte upptäckts. Det var ju tillfälligheter som gjorde att det gick snett i fallet Litvinenko, och därmed kunde uppdagas, och jag skulle tro att detsamma kommer att kunna sägas om faller Skripal.

Jag skulle bedöma sannolikheten för detta som mycket hög, och jag noterar att man nu inte bara i Storbritannien utan också i andra länder hår tillbaka och studerar olika mystiska och plötsliga dödsfall när det gäller främst ryssar.

I detta ligger också en del av förklaringen till den breda och starka reaktionen från olika västländer. Det handlar inte bara om Storbritannien, utan om risken för att nervgasmord som detta skett eller kommer att ske i andra länder, liksom de extrema faror som ligger i att substanser som detta kommer till användning.

De breda utvisningarna av ryska underrättelsepersoner – det handlar om sådana, om än diplomatiskt ackrediterade – syftar också till att något reducera dessa organs möjligheter art verka på bredden av våra samhällen.

Min personliga teori är att de ryska tjänster det här är fråga om har ett tillstånd att döda, eller t o m en explicit order att göra så, i vissa typer av fall, och det är inte svårt att se den kategori som såväl Litvinenko som Skripal kan anses tillhöra.

Sedan är det väl möjligt att detaljerna i genomförandet av dessa mord avgörs av dessa tjänster själva. Det torde krävas avsevärda förberedelser i olika avseenden, och det gäller ju också att hitta de tillfällen då det är möjligt.

Vilka vidare konsekvenser detta nu kommer att få återstår att se.

Att den västliga närvaron i Ryssland reduceras är självfallet en nackdel, även om detta ju i sig inte behöver minska möjligheterna till en dialog i den utsträckning en mer konstruktiv sådan skulle vara möjlig. Och måhända är det också en nackdel att den ryska förmågan att förstå våra samhällen riskerar att minska.

Självfallet kommer Kreml aldrig att medge någon som helst ansvar.

Vi ser redan nu desinformationsoperstioner som kommer att vara lika vilda och omfattande som dem vi sett kring nedskjutningen av passagerarplanet MH17 i juli 2014. Att antyda att det kunde ha varit Sverige som var skyldigt till mordet tillhörde den vildvuxna skara av mer eller mindre bisarra motanklagelser som vi nog bara sett början av.

Men avgörande blir självfallet hur det ryska agerandet i stort kommer att påverkas.

Inser man att denna konfrontationskurs nu fört Ryssland in i en allt mer besvärlig situation, och att en korrigering måste ske, eller gräver man sig allt djupare ner i en konfrontation som riskerar att bli allt farligare?

Om detta kan vi i dagsläget dessvärre bara spekulera.