Och nu ökar osäkerheten i Washington ytterligare.

14 mars 2018

FORT MEYERS: Det var en politiskt rätt dramatisk dag här i USA.

När jag mellanlandade i Toronto efter flygningen över Atlanten nåddes jag av nyheten om att president Trump gett utrikesminister Tillerson silkessnöret, och det därtill på ett sätt som vara tämligen förödmjukande.

Presidentens avsikt var tydligen att avskeda honom genom en tweet. I stället skedde det genom en läcka till Washington Post.

Och Tillerson fick snabbt komma hem från den afrikanska resa han gjorde för att försöka gjuta lite olja på vågorna efter det att presidenten betecknat länderna där som ”shithole countries”. Att det svenska språket saknar en adekvat översättning känns skönt.

Att påstå att avskedandet kom som en blixt från klar himmel vore en överdrift.

Det har varit en tämligen allmän uppfattning i Washington att Tillerson förr eller senare skulle få sparken, men det fanns samtidigt en uppfattning om att han måhända konsoliderat din position något, och att det måhända inte var förestående.

Men det var alldeles uppenbart felaktigt.

Det som nu tydligt sker är att den grupp som brukar kallas ”de vuxna i rummet”, och som setts som avgörande för att moderera vissa av presidentens farligare böjelser, nu skjuts åt sidan, avgår eller avskedas.

Den viktiga ekonomiska rådgivaren Gary Cohn lämnade in sin avskedsansökan när presidenten började använda nationell säkerhet som skäl för att godtyckligt höja tullar på stål och aluminium.

Redan tidigare hade presidenten befordrat Cohns tydliga rival, frihandelskritikern Peter Navarro, i ett tydligt tecken på den förändring som var på gång.

Samtidigt cirkulerade ihärdiga rykten om att den nationelle säkerhetsrådgivaren McMasters dagar sannolikt var räknade.

Men nu blev det Rex Tillerson som först fick silkesnöret.

Och presidenten gjorde klart att det berodde på att berodde på att de hade olika åsikter i avgörande frågor – han nämnde avtalet med Iran, ansträngningarna med Nordkorea och den allmänna tonen i den amerikanska utrikespolitiken.

Frågan om tullar nämndes inte, men det anses allmänt att Tillerson tillhörde alla de som blev överkörda även i denna fråga.

Tillträdande Mike Pompeo anses allmänt ligga på den trumpska linjen i alla dessa frågor, och inte minst när det gäller Iran.

Och därmed är det tämligen uppenbart att vi går mot nya spänningar och konflikter också i den transatlantiska relationen.

Tydligast är nog detta när det gäller avtalet med Iran.

Såväl utrikesminister Tillerson som försvarsminister Mattis har försökt att hålla honom kvar i detta, medan den israeliske premiärminister Netanyahu inte försummat något tillfälle att droppa gift i presidentens öron i frågan.

Och snart landar den saudiske kronprinsen Mohammed Bin Salman i Washington för att fylla på ytterligare.

Den 12 maj skall han enligt de interna amerikanska procedurerna ge ett nytt godkännande av att Iran uppfyller avtalet, men signalerar nu allt tydligare att han inte har för avsikt att göra det.

De mindre militanta krafterna i administrationen försöker få EU-länderna att gå med på ändringarna i avtalet som möjligen skulle göra det möjligt för dem att få presidenten över även detta beslutstillfället utan totalt sammanbrott.

Inte minst Paris har engagerat sig i försöken att se om det finns en framkomlig väg, men den franske utrikesministerns besök i Teheran blev knappast någon framgång.

Iran står fast vid avtalet. Punkt och slut. Inga ändringar.

Och den ståndpunkten är inte alldeles orimlig.

Nu på torsdag är planerat ett möte i Europa för att se om det går att finna en gemensam väg framåt. Om det mötet blir av vet jag inte.

När han lämnade sade Rex Tillerson visserligen att han uppmanade alla i State Departement att fortsätta på sina poster, men just den person som skulle föra samtalen på torsdag är den person som stått honom närmast i den politiska hanteringen av Iran-frågan.

Risken för att han uppfattar de kalla vindarna från Vita Huset måste nog betecknas som betydande.

Men en rimlig europeisk slutsats borde nu rimligen bli att ansträngningar att med olika märkliga saltomortaler fånga in Trump i denna fråga är tämligen utsiktslösa. Då är det långt bättre att stå på den fasta och solida position som den fulla respekten för avtalet innebär. Vi får se om de europeiska nerverna klarar den saken.

Att avtalet godkänts av ett enigt FN:s säkerhetsråd är ju dock inte alldeles oväsentligt.

Hur andra frågor kommer att påverkas återstår att se.

Att Trump talar om att han vill ha en annan ton i den amerikanska utrikespolitiken känns inte alldeles betryggande. Och hur det skall gå med förberedelserna för toppmötet med Nordkorea är också oklart.

Det kommer ju att ta sin tid innan nye utrikesminister Mike Pompeo är på plats. Jag ser i media här att det talas om förhör i senaten, där han ju måste godkännas, först någon gång i april.

En fråga som man inte skall bortse från betydelsen av är politiken gentemot Ryssland.

En viktig nyans har setts under det senaste dygnet: medan Rex Tillerson helt och fullt ställde upp bakom den brittiska bedömningen av nervgasmordförsöket i Salisbury sade Vita husets talesman att man fördömde detta, men ville inte gå vidare och instämma i att det var ”högst sannolikt” att det var Ryssland som låg bakom.

Att osäkerheten om den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken nu ökat tror jag dessvärre är en ofrånkomlig slutsats.

Det sägs att utrikesminister Tillerson och försvarsminister Mattis ofta koordinerade sina positioner inför möten med presidenten i det nationella säkerhetsrådet, och att detta ofta ledde till att denne grymtande fick modifiera sina mer militanta positioner.

Nu har den ekvationen förändrats.

Presidenten kastar ut ”de vuxna i rummet”.

Och det finns all anledning att känna viss oro för konsekvenserna.


Statsmord, ryskt val och kinesiskt envälde.

12 mars 2018

STOCKHOLM: Dimmig, disig och murrig vinterdag . Vi är på väg in i den långa slaskiga tid som förr eller senare förväntas leda till vår.

I morgon lämnar jag dock Stockholm för först ett rätt snabbt nedslag i Fort Myers i Florida och senare en lite längre period i den kanadensiska huvudstaden Ottawa med anledning av en större nordisk näringslivskonferens där.

Det kommer alldeles säkert att handla åtskilligt om de nu högaktuella handelsfrågorna, men också om de nya teknologier som håller på att omvandla den globala ekonomin. Och geopolitikens roll är omöjlig att bortse från i dagar som dessa.

De senaste timmarnas nyhet är att den brittiske premiärministern nu tydligt pekar ut Ryssland som skyldig till mordet i Salisbury på den avhoppade agenten.

Hon sade att det var ”högst sannolikt” att så var fallet eftersom mordet skett med en mycket avancerad art av nervgas av en typ som utvecklats i stor hemlighet av Sovjet på 1970- och 1980-talet och som getts egenskaper specifikt för att undgå upptäckt.

Kreml har nu getts något dygn att komma med en förklaring, och är den inte tillfredsställande hotar den brittiska regeringen med substantiella motåtgärder.

Sannolikheten för att Kreml kommer att komma med en tillfredställande förklaring är asymptotiskt närmande sig noll, så det blir intressant att lyssna på London på onsdag.

Fortfarande är Storbritannien medlem av EU, och i en situation som denna vore det högst lämpligt att också EU i dess helhet uttalade sig. Vi vill inte ha ryska statsform på våra territorier i några länder över huvud taget, och det borde kunna sägas med ett visst eftertryck.

Borta i Peking har den s k nationella folkkongressen godkänt det förslag till författningsändring som i princip gör det möjligt för nuvarande Xi Jinping att göra sig till ledare på obestämd tid.

Detta framställs som ett sätt att stärka Kina i en tid av olika utmaningar, men är i själva verket en försvagning. Regimer beroende av en person är i det långa loppet aldrig starkare än de regimer vars styrka ligger i dess institutioner snarare ä-n i dess personer.

Och det var ju just mot bakgrund av Kinas katastrofala erfarenheter av en person med för mycket makt som man ville begränsa mandatperioden och gradvis bygga också en fungerande statsapparat.

Men nu går Kina motsatt väg. Den personliga makten stärks, och det är uppenbart att statsapparaten allt tydligare underordnats partimaskineriet. På kort sikt sträcks förvisso makten, men på lång sikt är det inte så en sofistikerad jätteekonomi som den kinesiska, med dess ökade globala roll och betydelse, kan styras.

På närmare håll närmar vi oss nu det ryska presidentvalet på söndag.

Spänningen vad gäller vem som skall vinna är tämligen begränsad, men det innebär alls inte att valet och dess resultat saknar intresse.

Alexej Navalny har föga förvånande förhindrats att ställa upp i valet, trots att hans möjligheter att ens komma i närheten av att vinna hade varit mycket begränsade. I stället uppmanar han nu till en röstbojkott, och detta har lett till ytterligare splittring i det liberala lägret eftersom andra, inte minst Ksenia Sobchak, beslutat att ställa upp.

Också hennes chanser är begränsade, men det är inte ointressant vilket stöd hon får.

Det som inleds med detta val är förberedelserna för eran efter Putin, och mycket handlar om olika typer av positionering inför denna och de olika andra val som kommer att hållas innan dess.

Något fritt och rättvist val är det förvisso inte tal om, men samtidigt är det uppenbart att Kreml är mån om att det skall se så snyggt och ordentligt ut som möjligt. Ett alltför lågt valdeltagande kan ses som tecken på bristande legitimitet, och alltför uppenbar manipulering med processen kan lätt leda till reaktioner.

Så vi har all anledning att följa också den utvecklingen med intresse.


Gårdagens i stället för framtidens frågor.

11 mars 2018

STOCKHOLM: Helg hemma efter sedvanlig final i Melodifestivalen i går kväll och innan dess ett par dagen på Brussels Forum.

Och de var detta år knappast mindre intressant än tidigare.

Det trumpska beskedet om nya tullar på stål och aluminium har ställt till rejält med oreda i den transatlantiska relationen, och det var självklart att det diskuterades åtskilligt kring detta.

Cecilia Malmström fanns på plats, uttryckte sig påtagligt bestämt om det farliga i den amerikanska politiken i detta avseende, men än tydligare var USA:s tidigare handelschef och tidigare chef för Världsbanken Robert Zoellick.

Skälet till åtgärderna såg uteslutande ligga i den amerikanska inrikespolitiken.

Ett viktigt val i Pennsylvania på tisdag ansågs spela en viss roll, men grundläggande är självfallet den protektionistiska politik som president Trump fast och fullt tror på.

För Robert Zoellick låg de stora farorna i fortsättningen av den konflikt som nu inletts, och han skisserade scenarior som t o m kunde sluta med att USA drar sig ur världshandelsorganisationen WTO.

För EU gäller det nu att agera med tydlighet och med en viss strategisk blick. Varje möjlighet att få USA att ändra kurs måste självklart utnyttjas, men man för inte heller veka undan för risken för att vi hamnar också i de värsta av de möjligheter som Robert Zoellick skisserade.

I går hade Cecilia Malmström samtal i Bryssel med sina amerikanska och japanska kollegor, vilket var planerat sedan länge, och där försökte hon alldeles säkert att se om det finns några öppningar i den amerikanska positionen.

Men från presidenten själv kom ett tweet som visar att han snarare är beredd arr trappa upp konflikten med EU – men som samtidigt kan innebära en öppning.

Översatt till mer sammanhängande språk förefaller han säga att om det inte blir en överenskommelse om sänkta tullar kommer han att klippa till med ökade tullar framför allt på fordonsimport från EU.

Och för honom förefaller det att handla framför allt om personbilar. Där är EU:s tullar något högre än USA:s, medan det när det gäller lastfordon är tvärt om.

I sak finns det självfallet åtskilligt som talar för att ta bort alla dessa tullar, och det var ju bl a det som låg i de TTIP-förhandlingar som lades på is när Trump tillträdde. Men om det är klokt att ge sig in i en handelsförhandlingar med USA just nu kan det nog råda delade meningar om.

På torsdagskvällens middag kom jag att tala en hel del med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright och landets f d politiske chef på State Departement om utvecklingen i Nordkorea och olika möjligheter och faror.

Den förra har ju varit där och förhandlat med ledningen en gång, och den senare ytterligare en gång.

Men ingen av oss hade väntat att vi skulle vakna upp till beskedet om ett toppmöte mellan president Trump och president Kim Jong Un.

Att man i Pyongyang har strävat efter en direkt förhandling med Vita Huset är i och för sig ingen nyhet.

Förslag om sådana toppmöten har förts fram vid flera tidigare tillfällen, men då avvisats med att vissa krav måste vara uppfyllda, och att samtal bäst fler i den krets av sex stater som varit närmast engagerade.

Om man i Pyongyang väntat att förslaget denna gång skulle accepteras är väl högst osäkert, och det man sett i media är ju att beslutsgången i frågan när de sydkoreanska representanterna infann sig i Vita Huset för att berätta om sina samtal var högst summarisk.

Men nu har man i alla fall slagit in på denna väg, och alldeles självklart är det en m,helighet som måste prövas.

Jag har ju skrivit tidigare i artiklar att man borde inleda direkta förhandlingar om ett fredsavtal efter det krig som avslutades 1953 med bara ett vapenstillestånd. Och inom ramen för dessa förhandlingar skulle det då vara naturligt att ta upp också frågan om att få Nordkorea att avstå från främst sitt kärnvapenprogram.

Om USA är redo till detta steg återstår att se. Intrycket är att den diplomatiska beredskapen för att nu verkligen ge sig in i förhandlingar med Nordkorea är begränsad.

Det är mycket som måste sorteras ut innan mötet verkligen kommer till stånd, och olika besked efter det inledande beskedet ger ett intryck av att man håller på att få lite kalla fötter i frågan.

Notabelt är dessutom att informationen om president Trumps beredskap för ett möte ännu inte har förekommit i nordkoreanska media.

Men mycket annat stod också på dagordningen i Bryssel.

För min del handlade det om diskussioner om USA:s respektive EU:s relationer med Kona samt om den digitala och högteknologiska utvecklingens mer geopolitiska konsekvenser framöver.

Den kinesiska satsningen inte minst på artificiell intelligens är massiv och målmedveten, och skulle dessa framtidsteknologier om ett decennium eller två komma att domineras av Kkna är det mycket i världen som kommer att förändras.

Och det är ju frågor som dessa som borde stå i centrum för en dialog mellan Bryssel och Washington i dessa tider.

Att diskutera ståltullar är att diskutera gårdagens i stället för framtidens frågor.


Oroande i Washington – nu viktigt med EU!

07 mars 2018

STOCKHOLM: Budskapet som kom ut från Stefan Löfven besök i Washington var allt annat än lugnande.

För detta skall förvisso inte Stefan Löfven lastas.

Han förde säkert fram den svenska och europeiska positionen i de viktiga handelsfrågorna, och än viktigare tror jag det var att han tagit med sig ett antal tunga företagsledare för att bära vittnesbörd.

Trump är inte känd för att vara en bra lyssnare, men uppenbart är att han stundtals lyssnar mer på företagsamhetens än på politikens företrädare.

Så det var ett smart drag.

Men så mycket effekt verkar det inte ha haft.

Efter mötet offentliggjorde ordföranden i Vita Husets ekonomiska råd Gary Cohen att han avgår eftersom han inte delar presidentens uppfattning i handelsfrågorna.

Och på presskonferensen hade Trump nya utfall, i detta fall främst riktade mot EU, och hotade t o m med att införa 25% strafftullar på import av fordon från EU.

Effekten på Sverige skulle bli betydande.

Det som nu träder fram är den verklige Trump.

Och på presskonferensen gjorde han också det alldeles korrekta påpekandet att i dessa frågor har han varit tydlig och konsekvent i ett kvarts sekel.

Nu har viktiga återhållande krafter lämnat Vita Huset, formella beslut om stål- och aluminiumtullar förbereds, EU-kommissionen slipar på sina motdrag och Trump hotar med dunderåtgärder efter det.

Det luktar augusti 1914. På handelsområdet, dock, men illa nog.

För vår del är samarbetet och sammanhållningen inom EU nu alldeles avgörande, liksom den dialog som EU kan upprätta med andra aktörer i den globala ekonomin.

Det är viktigt att nu sända de tydliga signaler som möjligen kan mobilisera de motkrafter i det amerikanska systemet som kan förhindra att saker och ting inte spårar ur alldeles.

Och det kan bara ske om EU uppträder tydligt och tidigt.

Att Sverige har ett fundamentalt intresse av detta är nog uppenbart för alla.

Vår export från våra framgångsrika företag motsvarar nu halva vår ekonomi, och försämras förutsättningarna för deras handel så försämras också förutsättningarna för handel, tillväxt och sysselsättning i Sverige.

Det var illavarslande i Washington.

Nu gäller det att agera.


Positivt från Berlin men helt annorlunda från Rom.

05 mars 2018

STOCKHOLM: Gårdagens positiva besked var att det äntligen blir en regering i Berlin, och gårdagens bekymmersamma besked var att det kommer att dröja ett bra tag innan det blot en regering i Rom.

Den nya upplagan av den stora koalitionen ger nu stabilitet i Tyskland under denna mandatperiod. Så långt är det plus.

Och det gäller inte minst med den viktiga roll landet i allmänhet och Angela Merkel i synnerhet spelar i EU-samarbetet. I dessa tider av Trump och Putin är det synnerligen viktigt.

Men oroande är dels att man kan fråga sig hur mycket av dynamik och reformkraft denna regering kommer att ha, och dels att högerpopulistiska AfD med detta blir det officiella oppositionspartiet i Tyskland med de långsiktiga möjligheter till ytterligare stärkt position detta kan innebära.

Om var det således var mest plus från Berlin i går var det enbart minus från Rom med det resultat som det italienska valet gav.

Ett helt nytt partisystem vällde fram.

De två tidigare stora partierna Partido Democratico – socialdemokratiskt men arvtagare också till det en gång så starka kommunistpartiet – och Forza Italia – en gång skapat av Berlusconi för arr ge landet ett modernt borgerligt parti efter kollapsen för de gamla Kristdemokraterna – minskade dramatiskt.

Och landets två största politiska partiet är nu i stället allmänpolitiska M5S och högerpopulistiska Lega, med det förra dominerande i landet södra delar och det senare i dess nordliga.

Att undersökningar tyder på att 44% av alla upp till 30 år röstade på M5S visar djupet av krisen för det etablerande politiska systemet i Italien.

Lega har tveklöst surfar på motstånd mot en migration över Medelhavet som upplevts som okontrollerad och på uppfattad ovilja från det övriga Europa att hjälpa till tillräckligt med att hantera situationen.

Och M5S har trotsat den genuina inkompetens man visat inte minst i sitt styre av staden Rom och ridit på växande misstro mot de tidigare då dominerande politiska kratrarna. Medan förra året Berlusconi svepte hem regionalvalen i Sicilien var det nu M5S som tog de rösterna.

Vad som kommer att komma ut ur detta är i hög grad skrivit i stjärnorna. Ingen mer rimlig koalition förefaller i detta läge vara möjlig, och att Lega och M5S skulle gå i koalition och med hjälp av ett litet och än mer extremt parti gå majoritet i parlamentet förefaller nog fortfarande mindre sannolikt.

Det som Italien behöver är rejäla strukturella ekonomiska reformer för att bryta en längre period när man successivt allt tydligare kommer på efterkälken i Europa – även om det finns delar av inte minst norra Italien som mitt i det allmänna eländet klarar sig bra.

Att detta skulle kunna komma ut detta valresultat framstår som milt sagt mindre sannolikt. Och därmed är det så gott som ofrånkomligt att denna del av den italienska krisen kommet att fortsätta.

Hur detta kommer att påverka EU i övrigt återstår att se.

Med en regering äntligen på plats i Berlin frustar man i Paris av iver att dra igång en ambitiös EU-reformeringen inte minst vad gäller ekonomisk styrning av eurozonen. Men med påtagliga risker för en mindre seriös finansiell hantering i Rom kommet det knappast att bli alldeles enkelt.

Och också andra röster gör sig nu gällande i den diskussionen. I helgen höll den nederländske premiärminister Rutte i Berlin ett s k linjetal om EU som visar vägar framåt men som också markerar tydligt att det på viktiga områden finns gränser för hur långt man är beredd att gå.

Var Sverige finns i dessa diskussioner är inte alldeles lätt att veta.

Med vad som händer och sägs i Rom och Haag påverkar också oss.

Och EU är allt viktigare också för oss i dessa tider av såväl Trump som Putin.


Oroande tider. Viktigt i Washington och Teheran.

03 mars 2018

HAUTE-SAVOIE: Att hitta ljustrycken i den internationella utvecklingen i dessa dagar är inte alldeles enkelt. Att den globala ekonomin, och dem europeiska diton, går bättre än på länge får dock skrivas på det positiva kontot.

Men i övrigt är det skralt.

President Putin ägnade hälften av sitt årliga anförande inför det ryska parlamentet härom dagen åt att beskriva olika nya främst strategiska vapensystem. Och det skedde i något som närmast var en multimediashow med allt vad därtill hörer.

En ny tung interkontinental robot för att ersätta ”tungviktaren” SS18 var kanske i sig ingen nyhet, men nu visades också hur denna och andra kunde förses med en hypersonisk glidare för att kunna penetrera varje tänkbart defensivt system.

Och han avslöjade också en kärnkraftsdriven kryssningsrobot med i princip obegränsad räckvidd och därmed möjlighet att anfalla överallt från vilket håll som helst. Putin hävdade att man hade provskjutit denna i slutet av 2017, och amerikanska uppgifter förefaller att bekräfta detta.

I grunden handlar dessa satsningar om att man är rädd för att olika avancerade amerikanska försvarssystem på sikt skal erodera trovärdigheten i de ryska strategiska nukleära systemen.

Rädslan kan förefalla överdriven, men är icke desto mindre reell. Kreml fruktar USA:s högteknologi, och gör allt för att skydda sina nukleära system.

I slutet av månaden kommer den rapport som president Trump beställt om hur USA:s olika robotförsvarssystem skall utvecklas, och det är mindre sannolikt att denna kommer att dämpa den ryska oron.

Detta är en farlig utveckling, där det ena steget riskerar att leda till det andra, och där den strategiska stabilitet som mödosamt framförhandlade avtal sedan ett antal decennier faktiskt producerat förr eller senare kommer att äventyras på allvar.

Och det är självklart att detta skapar nya risker inte minst i en situation som redan är påtagligt spänd.

Dagen efter president Putins vapenshow i Moskva framträdde så president Trump i Washington och förkunnade tullar på import av stål och aluminium under devisen att handelskrig är bra och lätta att vinna. Han åberopade, vilket är lika unikt som illavarslande, nationell säkerhet som skäl till sina åtgärder.

Detaljer kommer under den kommande veckan, men om inte beslutet blir tydligt annorlunda kommer med all säkerhet bestämda motåtgärder inte minst från Canada och EU som är långt mer berörda av åtgärderna inte minst när det gäller stål än vad Kina är.

Åtgärderna nu är allvarliga i sig, men än allvarligare som tecken på att Trump nu på allvar tar itu med den protektionistiska agenda han uppenbarligen är djupt övertygad om riktigheten av.

Och i detta ligger betydande risker för den världshandel vars utveckling vi alla ju är så beroende av – och inte minst de fattigare länderna.

De närmaste dagarna kommer också att se viktiga steg när det gäller relationerna i Mellersta Östern och inte minst när det gäller Iran och det viktiga nukleära avtal som ju Trump verkar fast besluten att underminera.

Han har ju ställt ett antal mer eller mindre omöjliga villkor för att gå med på att fortsatt respektera detta, och sagt att det är européerna som skall se till att dessa uppfylls. Ett element av politisk utpressning ligger utan tvekan i detta.

På måndag besöker den franske utrikesministern Le Drien Teheran för att se om det finns några marginaler på iransk sida i dessa frågor, men kommer men kommer med stor säkerhet att få ett mindre uppmuntrande besked på den punkten.

Av skäl som inte är svåra att förstå har man i Teheran begränsat förtroende för Trump. Om han inte respekterar redan ingångna avtal, varför skulle ha då respektera nya avtal?

Samtidigt som Le Drien är i Teheran är den israeliska premiärministern Netanyahu i Washington för sedvanlig show, och när han på måndag träffar Trump kommet man alldeles säkert att upprepa de militanta budskap vi hörde honom framföra i München nyligen och göra sitt yttersta för att få med Trump på dessa linjer.

Medan européer gör vad som möjligen kan göras för att förhindra nya konflikter i regionen, har vi således en situation där andra snarast förefaller att söka dem.

I samtalen såväl i Teheran som i Washington kommer det ofrånkomligen också att handla om Syrien.

Av den humanitära vapenvila som FN:s säkerhetsråd enades kring har det hitintills inte blivit någonting alls. Här ligger tungt ansvar på Damaskus och Moskva, men självfallet också på Teheran som nära allierad när det gäller art stötta upp den syriska regimen.

Detta oroar också Israel som verkar se Iran överallt, och nu inte minst i områden i Syrien som kommet allt närmare områden som Israel kontrollerar. Riskerna för en konfrontation i områden kring Libanon och Syrien med än mer aktiv roll av Israel har utan tvekan ökat.

Och här finns ju indirekt såväl Ryssland som USA med vad detta innebär vad gäller risker för ytterligare upptrappad konfrontation.

Så det kommer att finnas en hel del att hålla ögonen på såväl i Washington som annorstädes under den kommande veckan.

Innan dess har vi dock i morgon såväl viktigt val i Italien som besked i Berlin om medlemsomröstningen i SPD har get grönt ljus till en stor koalition eller inte.

Grundtipset är ny regering i Berlin och ny regeringsosäkerhet i Rom.

Men i morgon kväll vet vi bättre.