Och nu ökar osäkerheten i Washington ytterligare.

FORT MEYERS: Det var en politiskt rätt dramatisk dag här i USA.

När jag mellanlandade i Toronto efter flygningen över Atlanten nåddes jag av nyheten om att president Trump gett utrikesminister Tillerson silkessnöret, och det därtill på ett sätt som vara tämligen förödmjukande.

Presidentens avsikt var tydligen att avskeda honom genom en tweet. I stället skedde det genom en läcka till Washington Post.

Och Tillerson fick snabbt komma hem från den afrikanska resa han gjorde för att försöka gjuta lite olja på vågorna efter det att presidenten betecknat länderna där som ”shithole countries”. Att det svenska språket saknar en adekvat översättning känns skönt.

Att påstå att avskedandet kom som en blixt från klar himmel vore en överdrift.

Det har varit en tämligen allmän uppfattning i Washington att Tillerson förr eller senare skulle få sparken, men det fanns samtidigt en uppfattning om att han måhända konsoliderat din position något, och att det måhända inte var förestående.

Men det var alldeles uppenbart felaktigt.

Det som nu tydligt sker är att den grupp som brukar kallas ”de vuxna i rummet”, och som setts som avgörande för att moderera vissa av presidentens farligare böjelser, nu skjuts åt sidan, avgår eller avskedas.

Den viktiga ekonomiska rådgivaren Gary Cohn lämnade in sin avskedsansökan när presidenten började använda nationell säkerhet som skäl för att godtyckligt höja tullar på stål och aluminium.

Redan tidigare hade presidenten befordrat Cohns tydliga rival, frihandelskritikern Peter Navarro, i ett tydligt tecken på den förändring som var på gång.

Samtidigt cirkulerade ihärdiga rykten om att den nationelle säkerhetsrådgivaren McMasters dagar sannolikt var räknade.

Men nu blev det Rex Tillerson som först fick silkesnöret.

Och presidenten gjorde klart att det berodde på att berodde på att de hade olika åsikter i avgörande frågor – han nämnde avtalet med Iran, ansträngningarna med Nordkorea och den allmänna tonen i den amerikanska utrikespolitiken.

Frågan om tullar nämndes inte, men det anses allmänt att Tillerson tillhörde alla de som blev överkörda även i denna fråga.

Tillträdande Mike Pompeo anses allmänt ligga på den trumpska linjen i alla dessa frågor, och inte minst när det gäller Iran.

Och därmed är det tämligen uppenbart att vi går mot nya spänningar och konflikter också i den transatlantiska relationen.

Tydligast är nog detta när det gäller avtalet med Iran.

Såväl utrikesminister Tillerson som försvarsminister Mattis har försökt att hålla honom kvar i detta, medan den israeliske premiärminister Netanyahu inte försummat något tillfälle att droppa gift i presidentens öron i frågan.

Och snart landar den saudiske kronprinsen Mohammed Bin Salman i Washington för att fylla på ytterligare.

Den 12 maj skall han enligt de interna amerikanska procedurerna ge ett nytt godkännande av att Iran uppfyller avtalet, men signalerar nu allt tydligare att han inte har för avsikt att göra det.

De mindre militanta krafterna i administrationen försöker få EU-länderna att gå med på ändringarna i avtalet som möjligen skulle göra det möjligt för dem att få presidenten över även detta beslutstillfället utan totalt sammanbrott.

Inte minst Paris har engagerat sig i försöken att se om det finns en framkomlig väg, men den franske utrikesministerns besök i Teheran blev knappast någon framgång.

Iran står fast vid avtalet. Punkt och slut. Inga ändringar.

Och den ståndpunkten är inte alldeles orimlig.

Nu på torsdag är planerat ett möte i Europa för att se om det går att finna en gemensam väg framåt. Om det mötet blir av vet jag inte.

När han lämnade sade Rex Tillerson visserligen att han uppmanade alla i State Departement att fortsätta på sina poster, men just den person som skulle föra samtalen på torsdag är den person som stått honom närmast i den politiska hanteringen av Iran-frågan.

Risken för att han uppfattar de kalla vindarna från Vita Huset måste nog betecknas som betydande.

Men en rimlig europeisk slutsats borde nu rimligen bli att ansträngningar att med olika märkliga saltomortaler fånga in Trump i denna fråga är tämligen utsiktslösa. Då är det långt bättre att stå på den fasta och solida position som den fulla respekten för avtalet innebär. Vi får se om de europeiska nerverna klarar den saken.

Att avtalet godkänts av ett enigt FN:s säkerhetsråd är ju dock inte alldeles oväsentligt.

Hur andra frågor kommer att påverkas återstår att se.

Att Trump talar om att han vill ha en annan ton i den amerikanska utrikespolitiken känns inte alldeles betryggande. Och hur det skall gå med förberedelserna för toppmötet med Nordkorea är också oklart.

Det kommer ju att ta sin tid innan nye utrikesminister Mike Pompeo är på plats. Jag ser i media här att det talas om förhör i senaten, där han ju måste godkännas, först någon gång i april.

En fråga som man inte skall bortse från betydelsen av är politiken gentemot Ryssland.

En viktig nyans har setts under det senaste dygnet: medan Rex Tillerson helt och fullt ställde upp bakom den brittiska bedömningen av nervgasmordförsöket i Salisbury sade Vita husets talesman att man fördömde detta, men ville inte gå vidare och instämma i att det var ”högst sannolikt” att det var Ryssland som låg bakom.

Att osäkerheten om den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken nu ökat tror jag dessvärre är en ofrånkomlig slutsats.

Det sägs att utrikesminister Tillerson och försvarsminister Mattis ofta koordinerade sina positioner inför möten med presidenten i det nationella säkerhetsrådet, och att detta ofta ledde till att denne grymtande fick modifiera sina mer militanta positioner.

Nu har den ekvationen förändrats.

Presidenten kastar ut ”de vuxna i rummet”.

Och det finns all anledning att känna viss oro för konsekvenserna.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: