Oroande tider. Viktigt i Washington och Teheran.

HAUTE-SAVOIE: Att hitta ljustrycken i den internationella utvecklingen i dessa dagar är inte alldeles enkelt. Att den globala ekonomin, och dem europeiska diton, går bättre än på länge får dock skrivas på det positiva kontot.

Men i övrigt är det skralt.

President Putin ägnade hälften av sitt årliga anförande inför det ryska parlamentet härom dagen åt att beskriva olika nya främst strategiska vapensystem. Och det skedde i något som närmast var en multimediashow med allt vad därtill hörer.

En ny tung interkontinental robot för att ersätta ”tungviktaren” SS18 var kanske i sig ingen nyhet, men nu visades också hur denna och andra kunde förses med en hypersonisk glidare för att kunna penetrera varje tänkbart defensivt system.

Och han avslöjade också en kärnkraftsdriven kryssningsrobot med i princip obegränsad räckvidd och därmed möjlighet att anfalla överallt från vilket håll som helst. Putin hävdade att man hade provskjutit denna i slutet av 2017, och amerikanska uppgifter förefaller att bekräfta detta.

I grunden handlar dessa satsningar om att man är rädd för att olika avancerade amerikanska försvarssystem på sikt skal erodera trovärdigheten i de ryska strategiska nukleära systemen.

Rädslan kan förefalla överdriven, men är icke desto mindre reell. Kreml fruktar USA:s högteknologi, och gör allt för att skydda sina nukleära system.

I slutet av månaden kommer den rapport som president Trump beställt om hur USA:s olika robotförsvarssystem skall utvecklas, och det är mindre sannolikt att denna kommer att dämpa den ryska oron.

Detta är en farlig utveckling, där det ena steget riskerar att leda till det andra, och där den strategiska stabilitet som mödosamt framförhandlade avtal sedan ett antal decennier faktiskt producerat förr eller senare kommer att äventyras på allvar.

Och det är självklart att detta skapar nya risker inte minst i en situation som redan är påtagligt spänd.

Dagen efter president Putins vapenshow i Moskva framträdde så president Trump i Washington och förkunnade tullar på import av stål och aluminium under devisen att handelskrig är bra och lätta att vinna. Han åberopade, vilket är lika unikt som illavarslande, nationell säkerhet som skäl till sina åtgärder.

Detaljer kommer under den kommande veckan, men om inte beslutet blir tydligt annorlunda kommer med all säkerhet bestämda motåtgärder inte minst från Canada och EU som är långt mer berörda av åtgärderna inte minst när det gäller stål än vad Kina är.

Åtgärderna nu är allvarliga i sig, men än allvarligare som tecken på att Trump nu på allvar tar itu med den protektionistiska agenda han uppenbarligen är djupt övertygad om riktigheten av.

Och i detta ligger betydande risker för den världshandel vars utveckling vi alla ju är så beroende av – och inte minst de fattigare länderna.

De närmaste dagarna kommer också att se viktiga steg när det gäller relationerna i Mellersta Östern och inte minst när det gäller Iran och det viktiga nukleära avtal som ju Trump verkar fast besluten att underminera.

Han har ju ställt ett antal mer eller mindre omöjliga villkor för att gå med på att fortsatt respektera detta, och sagt att det är européerna som skall se till att dessa uppfylls. Ett element av politisk utpressning ligger utan tvekan i detta.

På måndag besöker den franske utrikesministern Le Drien Teheran för att se om det finns några marginaler på iransk sida i dessa frågor, men kommer men kommer med stor säkerhet att få ett mindre uppmuntrande besked på den punkten.

Av skäl som inte är svåra att förstå har man i Teheran begränsat förtroende för Trump. Om han inte respekterar redan ingångna avtal, varför skulle ha då respektera nya avtal?

Samtidigt som Le Drien är i Teheran är den israeliska premiärministern Netanyahu i Washington för sedvanlig show, och när han på måndag träffar Trump kommet man alldeles säkert att upprepa de militanta budskap vi hörde honom framföra i München nyligen och göra sitt yttersta för att få med Trump på dessa linjer.

Medan européer gör vad som möjligen kan göras för att förhindra nya konflikter i regionen, har vi således en situation där andra snarast förefaller att söka dem.

I samtalen såväl i Teheran som i Washington kommer det ofrånkomligen också att handla om Syrien.

Av den humanitära vapenvila som FN:s säkerhetsråd enades kring har det hitintills inte blivit någonting alls. Här ligger tungt ansvar på Damaskus och Moskva, men självfallet också på Teheran som nära allierad när det gäller art stötta upp den syriska regimen.

Detta oroar också Israel som verkar se Iran överallt, och nu inte minst i områden i Syrien som kommet allt närmare områden som Israel kontrollerar. Riskerna för en konfrontation i områden kring Libanon och Syrien med än mer aktiv roll av Israel har utan tvekan ökat.

Och här finns ju indirekt såväl Ryssland som USA med vad detta innebär vad gäller risker för ytterligare upptrappad konfrontation.

Så det kommer att finnas en hel del att hålla ögonen på såväl i Washington som annorstädes under den kommande veckan.

Innan dess har vi dock i morgon såväl viktigt val i Italien som besked i Berlin om medlemsomröstningen i SPD har get grönt ljus till en stor koalition eller inte.

Grundtipset är ny regering i Berlin och ny regeringsosäkerhet i Rom.

Men i morgon kväll vet vi bättre.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: