Lite om Afghanistan, Syrien och Balkan.

HAUTE-SAVOIE: Finns det äntligen förutsättningar för en genuin fredsprocess i Afghanistan?

Den fortsatta konflikten i landet uppmärksammas numera sällan av våra media, en frågan har dock kommit något i fokus i samband med ministerkonferensen i Kabul i dag och de olika uttalanden som gjorts i anslutning till denna.

President Ghani gjorde ett antal olika uttalanden som var ägnade att öppna dörren för den fredsprocess som landet så väl behöver. Han talade om att erkänna talibanerna som en genuin politisk kraft i landet, och han öppnade för att också tala om ändringar i landets konstitution.

Inför konferensen publicerades ett öppet brev med adress främst USA av talibanernas kontor i Qatar, och det säger sig självt att dess ordval studerats med stor noggrannhet på olika håll. Man efterlyser samtal, möjligen med hjälp av någon annan, och talar om att det är bara på politisk väg som konflikten i landet kan lösas.

Om den insikten finns hos bägge parter, och det tror jag är fallet, borde det finnas i alla fall vissa förutsättningar för en försiktig diplomatisk process.

Försök har gjorts tidigare. Och samtal har förts som stundtals gav vissa förhoppningar, men som till slut havererade.

En avgörande fråga är vem som skall tala med vem. Rimligt vore självklart att de olika afganska partnerna – regeringen och talibanerna allra främst – talade med varandra. Det är deras land och deras framtid det handlar om.

Men där är talibanerna ännu inte. De ser USA som sin motpart, och vägrar än så länge att tala med regeringen i Kabul.

Till detta problem tillkommer att det – föga förvånande – finns olika uppfattningar om hur situationen skall hanteras.

Att det finns delade meningar i Washington i denna fråga är ingen nyhet. Jag minns hur Richard Holbrooke under sin tid som Afghanistan-sändebud, och min som utrikesminister ed engagemang i dessa frågor, stundtals stångade sin panna blodig i den frågan.

Och bättre har det knappast blivit sedan dess.

Till detta kommer att talibanerna, efter det att deras tidigare ledare dödades i en amerikansk drönar-attack för snart två år sedan, förefaller att ha fått en mer militant ledning. En samtidigt finns tecken på en tilltagande splittring där den mer politiska delen tydligare söker en politisk lösning.

En förändring under senare år är dessutom uppdykandet av Daesh på scenen i Afghanistan som en utmaning inte minst mot talibanerna. Detta skulle kunna öka deras intresse av en politisk uppgörelse.

Men det är många andra faktorer som också bidrar. Pakistan har en viktig roll att spela, även om det är värt att notera att talibanerna nu uttryckligen säger att man inte vill ha dem vid förhandlingsbordet.

Var Kina finns i denna ekvation återstår att se. Och såväl Ryssland som Iran har viktiga roller att spela.

Ingenting av dramatisk betydelse förefaller omedelbart förespående, men det är inte omöjligt att det nu finns vissa försiktiga öppningar. Låt oss hoppas att de utnyttjas.

I den syriska konflikten är det inte lätt att se någon ljusning. Fasen i konflikten efter det att man förklarar seger över Daesh genom erövringen av främst Raqqa ser ut att bli än mer komplicerad.

Den resolution om en humanitär vapenvila som enigt antogs av FN:s säkerhetsråd i fredags var självklart välkommen, men förseddes ju med så kraftfulla hål att det var föga sannolikt att den skulle ha någon avgörande betydelse.

I den förklarades att fortsatta attacker mot det mesta som kunde anses förknippat med terrorism var fyllt tillåtna, och med tanke på att det är då såväl Assad som Ryssland, men för den delen också USA och Turkiet, motiverar sina olika insatser var risken för att det hela skulle bli ett slag i luften dessvärre uppenbar.

Och hitintills har förhoppningarna dessvärre inte infriats.

Strider blockerar fortfarande de nödvändiga humanitära hjälpleveranserna. Assad och hans allierade förefaller beslutna att försöka återta kontrollen över de områden i Damaskus närhet som nu kontrolleras av olika andra grupper, och där den humanitära situationen beskrivs som rent katastrofal.

Vi får se vad de kommande dagarna kommer att innebära.

Närmare hemma har Europakommissionens ordförande Juncker i dag avslutat sin snabba rundresa på Balkan med besök i Sarajevo och i Pristina.

I den förra huvudstaden kunde han efter en lindrigt sagt utdragen process ta emot Bosniens svar på det batteri av frågor man på sedvanligt sätt får från Bryssel efter att han ansökt om medlemskap i EU, men i den förra misslyckades man igen med att få parlamentet att ratificera avtalet om gränsen med Montenegro, vilket är ett viktigt villkor för ytterligare steg i EU-processen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: