Balkan kräver vår uppmärksamhet.

BRYSSEL: Att situationen på Balkan är på väg upp på EU-ländernas dagordning råder det knappast någon tvekan om.

Kommissionen har presenterat sitt förslag till ny strategi för regionen, nästa vecka reser dess ledning på tre dagar till tre huvudstäder i regionen, i maj blir det någon form av toppmöte i Sofia, i juni kommer EU-toppmötet att godkänna ny strategi och i juli blir det möte i den s k Berlin-processen med Storbritannien i ledning.

Att ECFR ägnar dessa frågor uppmärksamhet är knappast någon nyhet.

Förra året reste vi till Makedonien för sakral mitt i dess kris, och var i det sammanhanget också i Belgrad. Och därefter gjorde vi en rundresa i och kring Bosnien för att diskutera dess olika aktuella utmaningar.

Och nu var det till Albanien och Kosovo som en grupp av oss reste för några dagar av samtal.

I både Tirana och Pristina träffade vi de olika stats- och partiledningarna, utöver det viktigare internationella företrädare och dessutom olika oberoende observatörer och personligheter.

Sedan år har vi ett betydande nätverk av kontakter i regionen. Alla dörrar stor öppna.

Det var mer än ett decennium sedan jag senast var i Albanien, och för den delen några år sedan jag var i Kosovo, även om besöken där under åren har varit betydligt fler. Att det snart gått två decennier sedan kriget där 1999 känns lite underligt.

I viktiga avseenden är dessa bägge länder annorlunda än regionens andra.

Den kommunistiska diktaturen i Albanien var hårdare och mer isolerad än någon annanstans. I dagens värld är det bara med Nordkorea som den kan jämföras.

Och därmed har landet en betydlig längre väg att gå.

Den finansiella och politiska kollapsen 1997 gjorde ju att det mesta kollapsade, och det var bara det omfattande ingripandet av den italienska armén i en numera nästan bortglömd operation som kunde återställa någon form av ordning och sätta landet på någorlunda ordnad kurs.

Kosovo var en förtyckt, splittrad och fattig provins i Jugoslavien, och motsättningarna där kom ju att detonera i konflikten 1999, Natos bombningar och så småningom FN:s övertagande av styret intill dess att man gradvis kunde bygga upp institutioner och i början av 2008, i konfrontation med både Serbien och Ryssland, förklara att detta nu skulle ses som en självständig stat.

Att ur dessa situationer stampa fram väl fungerande stater och samhällen är ingenting som låter sig göras i en handvändning.

I Kosovo har enorma internationella satsningar och ansträngningar dock åstadkommit något, och också i Albanien är det tveklöst så att man är på väg mot någonting som är påtagligt bättre. Det europeiska perspektivet betyder mycket i bägge fallen.

Men perfekt är det inte.

I såväl Tirana som Pristina handlade våra samtal med internationella företrädare om de stapplande försöken att få ett oberoende rättssystem att fungera, om mer mindre omfattande och mäktiga kriminella strukturer, om påtagliga ekonomiska utmaningar, om unga människor som lämnar och om den politiska osäkerheten om framtiden.

Men det finns också positiva bilder.

Man möter en imponerande kulturell kreativitet och livaktighet, och det är svårt att inte fångas också av engagemanget och långsiktigheten i de nya generationernas arbete med att faktiskt bygga fungerande och moderna europeiska samhällen.

Och det är detta som vi genom det europeiska perspektivet måste ge vårt stöd. Gör vi inte det kommer vi förr eller senare med all säkerhet se hur andra krafter tar över med de förödande konsekvenser detta kommer att föra med sig.

Kring detta kommer det att diskuteras åtskilligt i EU-kretsar under de närmaste månaderna. Det gäller att hitta den riktiga balansen i den samlade politiken, och att få den förankrad i EU-kretsen i dess helhet.

Motsättningar finns. I Madrid ser man Catalonien när man hör att det talas om Kosovo och vill dra i alla tänkbara nödbromsar. Och i åtskilliga huvudstäder tycker man att andra utmaningar är långt mer överhängande och viktiga än de till synes eviga problemen på Balkan.

Omedelbart på dagordningen står den dispyt om namnet Makedonien som jag ju skrivit om tidigare. Den måste enligt mon mening sorteras ut under de närmaste veckorna om vi inte skall stå inför ett nytt misslyckande som sträcker sig åtskilliga år framåt i tiden.

Investeras det tillräckligt mycket arbete i den frågan? Kanske, men jag har dessvärre svårt art se det.

På endast obetydligt längre sikt måste Bryssel ta tag i den dialog mellan Pristina och Belgrad som måste föra fram till ett avtal om en fullständig normalisering av förbindelserna mellan de bägge länderna. Den frågan har fått vila alldeles för länge, och man hör inte sällan frågan varför Bryssel inte ser hur viktigt det är att försöka få till stånd en lösning.

Här finns också den alldeles påtagliga risken att ledare i regionen vill rusa åstad med lösningar som långsiktig skulle skapa betydande problem för regionen i dess helhet. Åter hör jag hur det talas om att ändra gränser och att byta territorier, och om hur stora ledare kan åstadkomma stora lösningar.

Det finns all anledning att varna – men hitintills har det knappast skett. Det finns risk för utvecklingar i farlig riktning.

Albanien och Kosovo är bägge albanska länder, och det var intressant att åka den nya och ytterligt kostsamma motorväg genom de nordalbanska bergskedjorna som numera förbinder dem. Om denna var avsedd som en storalbansk pulsåder vittnade den sparsamma trafiken inte om någon större livskraft i det projektet.

Kring Tirana förkunnade affärerna att man kunde köpa kylskåp av märket Zanussi från Italien. Kring Pristina förkunnade liknande affärer att man kunde köpa kylskåp av mörket Gorenje från Slovenien.

I den förra staden andas det Medelhav och talas italienska, medan det i den senare är inringat inland närmare Donau och med fortfarande en del serbiska men annars engelska som tydlig andra språk,

Kanske finns tanken på ett enat land, men under överskådlig tid är det svårt att se att det handlar om så mycket mer än en romantisk dröm.

Vi det övriga Europa har ett mycket påtagligt intresse av stabilitet och fortsatt europeiskt inriktat reformarbete i regionen, men kanske inser vi inte alltid och fullt ut vad detta kräver också av vår egen politik.

Nu har jag landet i Bryssel, men det är något dygns mellanlandning inför dagar av sportlov i mer högt belägna orter under den kommande veckan.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: