Bistert och bekymrat i München.

MÜNCHEN: Det var med ett bekymrat tonfall som Wolfgang Ischinger vid lunchtid i dag avslutade årets upplaga av den stora säkerhetskonferensen här.

Rader av kriser och utmaningar hade passerat revy sedan konferensen inleddes på eftermiddagen i fredags, men alldeles för lite av lösningar och möjliga vägar framåt, summerade han.

För ett år sedan handlade det mesta om olika farhågor om vad den då mycket nya Trump-administrationen skulle innebära.

Vissa av dessa farhågor har utan tvekan dämpats under året. Att president Trump till slut lyckades säga positiva saker om Nato, och att de av Obama aviserade amerikanska militära förstärkningarna i Europa inte bara fullföljdes utan dessutom förstärktes har självfallet varit av stor betydelse i detta sammanhang.

Men där stannar det i stort sett.

Den nordkoreanska krisen har utvecklats under lång tid, men tveklöst har delar av Washingtons hantering av den under året lett till vissa farhågor. Det är inte alltid som retoriken från Vita Huset gett intryck av en helt rationell hantering av frågan.

Vad gäller aspekter på utvecklingen i Mellersta Östern är det däremot tveklöst så att Trump-administrationens hantering lett till farhågor för att riskerna för nya konvulsioner och krig ökat. I stället för att söka överbrygga spänningar och motsättningar har man inriktat sig på att fördjupa dessa.

Och även om Trump-administrationen förvisso vunnit en del i stabilitet har det varit uppenbart här i München att åtskilliga av farhågorna för vad somnkan komma ligger kvar. Och detta i en situation med andra destabiliserande aktörer och ökade spänningar också i andra avseenden.

Här har så anföranden, diskussioner och sidoseninarier avlöst varandra i hundratal efter hundratal de senaste dygnen, och det har inte varit alldeles lätt att få en översikt över dem alla.

Första dagen stod anföranden av de tyska och franska försvarsministrarna i centrum, och bägge talade om att Europa nu måste göra mer för sitt eget försvar, även om det är påtagligt att de strategiska kulturerna i de bägge länderna skiljer sig påtagligt, och att vägen framåt inte är alldeles självklar.

Kring detta diskuterade också Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som underströk samarbetet mellan EU och Nato men konstaterade att ca 80% av försvarsutgifterna i Nato efter det brittiska EU-utträdet kommer att komma från länder utanför EU.

Storbritanniens Theresa May kom hit för att lägga fram sin syn på sökerhetssamarbetet med EU efter utträdet. Det var uppenbart att hon var bekymrad, och lade fram förslag om ett separat avtal för att reglera detta, och då inte minst det allt mer omfattande informationsutbyte som blir allt viktigare när det gäller att bekämpa terrorism, cyberbrottslighet och gränsöverskridande kriminalitet i övrigt.

I går var det så till anföranden av USA:s nationelle säkerhetsrådgivare McMaster och Rysslands utrikesminister Lavrov som intresset koncentrerades. Ingen av dem föreföll arr imponera på församlingen.

Den ryska utrikespolitiken framstod som bitter och tillbakablickande när Lavrov tog sig igenom sitt anförande. Det fanns knappast ens kraft i den förväntade kritiken mot olika aspekter i den amerikanska politiken.

Och McMaster förmådde knappast heller att lyfta politiken nämnvärt. Frågetecknen på viktiga områden kvarstod.

Dock framträdde FN:s generalsekreterare Guterres med betydande kraft. Han var starkt oroad för hur den nordkoreanska krisen skulle utvecklas, och om möjligt ön mer bekymrad över de olika mer eller mindre sammanflätade kriserna i den bredare Mellersta Östern.

Med en mindre diplomatisk formulering beskrev han regionen i dess helger som ”a mess”.

Och det kom att illustreras med all önskvärd tydlighet under dagens stora sessioner. I rad följde anföranden av Israels premiärminister samt av Irans och Saudiarabiens utrikesministrar.

Den förstnämnde nådde nya höjder i sina angrepp på olika delar av den iranska politiken. Att ett israeliskt flygplan skjutits ner för första gången sedan 1982 och att en iransk drönare försökt komma in i israeliskt luftrum har utan tvekan lett till en betydligt allvarligare situation.

Alldeles uppenbart är att premiärminister Netanyahu vill försöka välta det nukleära avtalet med Iran, även om det är utomordentligt svårt att förstå att detta skulle ligga i Israwls genuina intresse.

Han staplade kritikpunkter mot detta på varandra, men fick ett påtagligt skarpt och detaljerat svar på tal av USA:s tidigare utrikesminister John Kerry. Han sade inte explicit att Netanyahu var en lögnare, men hans ordval var endast mycket obetydligt mildare.

På detta följde så Irans utrikesminister med ett anförande som i ett längre perspektiv tog upp olika kanske mindre konsekventa delar i den samlade västliga politiken i regionen, och som sedan avslöt till tankar som FN:s generalsekreterare hade fört fram dagen innan om någon form av regional säkerhetsordning.

Efter kort paus för att skilja de verbalt stridande delegationerna åt var det så dags för Saudiarabiens utrikesminister att lägga ut texten om det enligt hans mening mycket omfattande iranska syndaregistret.

Det må vara så att Daesh i allt väsentligt besegrats militärt, men det är samtidigt uppenbart att post-Daesh konflikterna i Levanten innebär kanske ändå större risker eftersom de riskerar att dra in direkt olika stater.

Ett amerikanskt flyganfall för några dagar sedan dödade ett betydande antal ryska s k frivilliga som deltog i strider. Och riskerna för ett nytt krig i och kring Israel, Libanon och Syrien under det kommande året är högst påtagligt.

Det säger sig självt att detta är påtagligt oroande perspektiv inte minst från europeisk utgångspunkt. Nya flyktingvågor är inte vad vi behöver – och det alldeles bortsett från allt lidande i övrigt som en ny konflikt skulle innebära.

Mycket övrigt skulle kunna sägas. Utvecklingen kring olika aspekter av kärnvapen oroar allt mer. Cyberfrågorna diskuterades utförligt. Ett antal sessioner och seminarier ägnades utvecklingen i Sahel-regionen. Och alldeles självklart talades det åtskilligt om vad den kinesiska utvecklingen med dess olika högteknologiska satsningar kan komma att innebära.

I morgon bär det för min del vidare härifrån till Berlin för först styrelsesammanträde med ECFR och därefter har vi ingen mindre än Tysklands president Steinmeier som öppnar vårt nya kontor i den tyska huvudstaden.

Och från Berlin bär det för min del sedan under veckan vidare till Albanien och Kosovo.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: