Att reformera och rädda Frankrike.

STOCKHOLM: Efter knappt två dagar i Paris är jag så tillbaka i Stockholm för en dag här innan det bär av till traditionella säkerhetskonferensen i München och därifrån vidare på olika andra resor under en tid framöver.

Avsikten med besöket i Paris var att ta lite temperatur på den nya eran Macron, inte minst men inte enbart från ekonomisk utgångspunkt.

Under senare år har oron i det övriga Europa, och kanske allra främst i Tyskland, över utvecklingen i Frankrike blivit att tydligare. Man har sett en fransk ekonomi som förlorat i konkurrenskraft samtidigt som arbetslösheten låst sig fast och de sociala spänningarna ökat.

Försök efter försök att reformera har stupat på strejker och protester, och då och få har mer eller mindre tydliga vänstersvängar i politiken gjort den långsiktiga situationen än mer besvärlig.

Emmanuel Macrons seger i presidentvalet förra året var lika oväntad som dem var välkommen.

Att han hade betydande tur är uppenbart. Socialistpartiet imploderade efter det allsidiga misslyckandet för regimen Hollande, och den klassiska högeroppositionens väg till den förväntade segern kollapsade med skandalerna kring kandidaten Fillon.

Det blev för den oprövade f d ekonomiministern Macron att möta och nedkämpa Markne Le Pens farliga högerpopulism, och det gjordes med en entusiasm och skicklighet som imponerad.

Macron vann tydligt i den avgörande omgången, men det skall inte glömmas att trots detta cirka 40% av den franska valmanskåren hade röstat på tydligt extremistiska partier antingen till vänster eller till höger.

Från detta gick han vidare, startade ett nytt parti och erövrade en tydlig majoritet i det följande valet till nationalförsamlingen.

Med presidentmakten i sin hand och ett eget parti med tydlig parlamentarisk majoritet har nu Enmanuel Macron åren fram till nästa presidents- och parlamentsval 2022 att sätta Frankrike på fötter igen.

I stora och svepande tal har han lagt fram sina visioner om hur det skall ske inom en förnyad europeisk ram där banden mellan Paris och Berlin skall knytas allt närmare. Samarbetet skall förbättras och fördjupas på område efter område, och vill inte alla EU-stater vara med så får det bli deras val. Tåget kommer att gå i alla fall.

Åtta månader är en kort tid, men det råder ingen tvekan om att viktiga steg tagits.

Den besvärliga och begränsade arbetsrätten har liberaliserats, om än kanske inte fullt så mycket som många hade önskat, men förväntade upplopp och protester. Och vissa direkta besparingar har gjorts för att visa att man på allvar tänker hålla sig inom den ram på ett underskott på inte mer än 3% av BNP som Euro-samarbetet sätter.

En andra våg av reformer förbereds nu aktivt, och det finns en tydlig medvetenhet om att man måste utnyttja det momentum man har. Förr eller senare kommer svårigheterna, och förr eller senare måste man visa ordentliga resultat.

Att tyskarna i Berlin tar närmast oändlig tid på sig at bilda någon form av regering leder till otålighet i Paris. Tiden går, och att bara sitta och vänta passar illa med den nya andan i Elysée-palatset. Men under tiden slipas det på planer.

Allt är inte harmoni mellan de två.

Tankarna på försvarssamarbete har vattnats ur av tyskarna som vill ha med så många dom möjligt, och Paris drar nu igång sin egen version där bara länder som ses som serösa när det gäller att använda militär makt inbjuds.

Sveriges grannländer finns med på den listan – men inte Sverige.

Men när det gäller viktiga finansiella frågor i eurosamarbetet ser man hoppfulla tecken. Och det markeras tydligt att en regering i Rom som efter det italienska valet hoppas på franskt stöd för ekonomiskt lättsinne inte kommer att ha någonting att hämta i Paris.

Frankrike är med offentliga utgifter på ca 57% av BNP en social- och bidragsstat som lämnar Sverige i lä, och det finns en tydlig medvetenhet om att detta inte kommer att fungera.

Staten måste rullas tillbaka, underskott och utgifter begränsas och företagande få nya möjligheter för att nya jobb skall kunna börja beta av mångmiljonköerna av marginaliserade arbetslösa. Om detta är medvetenhet i Elysée-palatset tydlig, och de första åtta månaderna har varit en god start.

Lyckas detta sedan också under de närmaste åren kommer Emmanuel Macron att ha utnyttjat den historiska möjlighet han fått att sätta sitt land på fötter igen. Vi har alla ett starkt intresse av att det lyckas.

Men kör även detta försök att reformera Frankrike fast kan 2022 bli ett distinkt farligt år för Europa. Med skyhög arbetslöshet kan det då bli besvärligt att än en gång hålla extremismen borta.

Jag återvänder dock från Paris imponerad av viljan att verkligen lyckas.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: