Sorgligt och solkigt i Sälen.

FRANKFURT: Efter snart sagt sedvanlig mellanlandning här bär det nu för min del av för ett par dygn i New Delhi.

Det är s k Raisina Dialogue med brett deltagande från olika delar av världen, och jag är inkallad för att diskutera såväl Europas utveckling som de digitala globala utmaningarna. Och min erfarenhet av de diskussioner man brukar samla i den indiska huvudstaden är mycket positiva.

Det senaste dygnet har jag med tilltagande förvåning följt ett politiska tumultet i Söken kring Sveriges säkerhetspolitik.

Jag har en viss erfarenhet av såväl inrikes- som säkerhetspolitik, men det är sällan man begriper så lite dom jag begripit av regeringens hantering av detta.

Alldeles i onödan river man upp en öppen konflikt med oppositionen, och gör det inte främst därför att man är osams med denna, utan alldeles uppenbart därför att man är osams med sig själv.

Spektaklet saknade varje form av logik, och kan bara förklaras med ett påtagligt bristande handlag.

Underhållande, möjligen, men i sak tämligen sorgligt. Och faktiskt lite solkigt.

De formuleringar man ställt till detta spektakel kring är knappast särskilt sensationella. Det finns andra formuleringar i försvarsberedningens betänkande som är långt mer intressanta och omvandlande, vilket jag skrivit om tidigare på denna plats.

Men det verkar de inom regeringen som verkar hysa misstro mot det mesta på detta område inte ha uppmärksammat. Och kanske tills vidare lika bra det.

Bortom detta finns det i alla fall i allmänna ordalag en bred enighet om att också vårt militära försvar behöver förstärkas, och att detta behöver ske långsiktigt. Det handlar om ett återtagande av kapacitet som inte ens under de bästa av omständigheter kan ske särskilt snabbt.

Vi har nu breda överenskommelser om förstärkta försvarsanslag fram till 2020.

Och det är mycket bra, även om man självfallet kunde ha önskar mer.

Sett i ett längre perspektiv tror jag att det är första gången sedan mitten av 1960-talet som vi haft så breda försvarsuppgörelse. Det var ju då socialdemokraterna bröt upp från den enighet vi haft sedan 1950-talet, och som hade gett möjligheten till en modernisering av betydande delar av det stora försvar som tidigare decennier producerat.

Men återtagningen måste vara långsiktig, och när nu det finansiella perspektivet begränsas till tiden till 2020 innebär detta att man visserligen kan fylla hål i dagens organisation, vilket förvisso är bra, men är förhindrad att ta beslut om reell ökning av kapacitet på längre sikt.

Och det är det som behövs.

Ulf Kristersson gav i sitt också i övrigt starka tal perspektivet av en successiv fördubbling av försvarsanslagen under det kommande decenniet. Det är ambitiöst och viktigt, även om det är mindre klokt att låsa sig för alltför detaljerade siffror.

Men detta blir det möjligt att diskutera de såväl kvantitativa som kvalitativa förstärkningar av försvarets olika delar vi behovet.

Jag har sedan åtskilliga år argumenterar för att vi behöver ett större antal ubåtar, och för att vi behöver ett större antal kvalificerade stridsflygplan. Vi har mycket hög kvalitet, men numerären och uthålligheten har helt enkelt blivit för låg för att vara riktigt trovärdig.

Och därtill kommer andra funktioner – men låt oss lägga det åt sidan för ögonblicket.

Om detta sades inte mycket i Sälen, som ju olyckligt nog dominerats av regeringens interna schabbel med kärnvapenförbud och säkerhetspolitiska bedömningar. De borde egentligen sändas iväg till Bommersvik eller någonting sådant ställe för att där för sig själva syssla med sina egna trätor.

Statsministern hade ingenting att säga om det militära försvaret efter 2020. Ändå är ett den riksdag som vi skall välja i september som skall fatta beslut om den saken, så någon typ av besked om inriktning och vilja skulle ju inte vara malplacerat.

Men därav blev intet.

Och med detta lämnar jag för stunden vårt Europa och försöker att under några dygn blicka på världen med ett lite annat perspektiv.

One Response to Sorgligt och solkigt i Sälen.

%d bloggare gillar detta: