Baltikum, kärnvapen och Balkan.

STOCKHOLM: I går kväll kom jag hem efter något dygn i Vilnius för diskussioner med främst baltiska företrädare, men också med olika personer aktiva inom främst Nato och dess arbete med vår kontinents säkerhetsfrågor.

Efter snart ett år med administrationen Trump i Washington har utvecklingen sett ur just det perspektivet inte blivit så illa som det fanns anledning att befara.

De beslut som fattades vid Nato-toppmötet i Warsawa om förstärkt militär Nato-närvaro i Polen och de baltiska länderna har genomförts, vilket har stärkt också Sveriges säkerhet, och till detta har dessutom lagts ytterligare amerikanska åtgärder för att möjliggöra ett tydligare svar på möjliga framtida militära påstötningar.

Men mer kommer att komma, och diskussionerna vid mötet i Trakai strax utanför Vilnius handlade mycket om planeringen inför Nato-toppmötet i Bryssel i sommar och de beslut som ses som nödvändiga där.

Det handlar om att snabbare kunna identifiera olika hot, att snabbare kunna fatta beslut om åtgärder för att möta dem och snabbare kunna få de styrkor och övriga resurser som krävs på plats.

Allt detta låter enklare än vad det faktiskt är, men i en konkret situation är det alldeles avgörande att det verkligen fungerar, och olika övningar, spel och studier har visat att det finns åtskilligt som måste bli bättre

Också Nato:s kommandostuktur måste utvecklas och anpassas till den nya säkerhetspolitiska situationen i Europa.

Nytt på detta möte i förhållande till de föregående var en session om också kärnvapenplanering.

Ryska övningar och annat under inte minst senare tid har visat hur kärnvapen är integrerade i rysk militär och politisk planering på ett helt annat sätt än i Nato-länderna, och det är självklart att detta måste leda till tankar på hur detta kan hanteras.

Vi kan inte ha en situation där vi ligger öppna för utpressning med kärnvapen före eller under en pågående konflikt. Det gäller Europa i stort, och det borde också gälla Sverige.

Den speciella grupp som finns inom Nato för att diskutera dessa frågor, och som historiskt omgetts med stor sekretess, har under det senaste året mötts påtagligt många gånger, och man har dessutom offentliggjort att man haft dessa möten, vilket har betydelse i sig.

Nu står USA dessutom inför ett skede med omfattande modernisering av sina strategiska kärnvapensystem. Ryssland är redan mitt uppe i den processen. En mer detaljerad amerikansk politik vad gäller dessa frågor kommer att publiceras inom de närmaste veckorna.

Detta är frågor som svensk debatt oftast står tämligen handfallen inför, men de är en del av den säkerhetspolitiska omvärld som också vi är en del av och måste förhålla oss till.

Att sticka huvudet i sanden, eller hemfalla till allmän shamanism, har ingenting med verklig säkerhetspolitik att göra.

Att försvarsminister Peter Hultqvist utnyttjade mötet utanför Vilnius till att också ha bilaterala överläggningar med sin litauiska kollega var självfallet positivt och bra.

Om den baltiska regionen är tämligen stabil, kan samma sak knappast sägas om utvecklingen på Balkan.

Och den kommer att stå i fokus inom EU under de närmaste månaderna.

I början av februari kommer EU-kommissionen med förslag till ny politik, i april kommet man med den sedvanliga utvärderingen av utvidgningsprocessen, i maj blir det toppmöte med EU och regionens länder i Sofia och i juni står stats- och regeringscheferna inför viktiga beslut om främst utvidgningsprocessen.

Det blev en lång lunch i dag med Albaniens utrikesminister Ditmir Bushati där vi gick igenom regionens – inte bara Albaniens – olika utmaningar inför de närmaste månaderna, och vad inte minst ECFR kan göra för att hjälpa till när det gäller att utveckla och förankra politik för regionen.

Och de diskussionerna kommer vi att fortsätta i också Tirana om några veckor.

Men innan dess kommer det nog att hinna rinna åtskilligt med vatten under broarna.

Nu fortsätter helgen här hemma, men på måndag blir det avfärd igen, och nu åter med New Delhi som destination.