Fortsatta protester i Iran.

STOCKHOLM: Så har vi då stapplat oss in i det nya året, och försöker att blicka framåt mot de olika utmaningar och möjligheter det kan komma att innebära.

Själv gjorde jag ett försök att diskutera några av de mer långsiktiga trender jag ser i världen i en artikel i Dagens Industri i går.

Och min inbox fylls av rapporter från olika institut och företag som försöker att fokusera mer konkret på det kommande året.

Viktiga val ligger framför oss.

Parlamentsval i Italien och presidentval i Ryssland. Parlamentsval i Irak och riksdagsval i Sverige. Förvisso alla mycket olika men alla med konsekvenser av det ena eller det andra slaget.

Fortsatt turbulens i hela det stora området mellan Amritsar och Agadir.

Protestvågen i Iran fortsätter.

Den har gradvis vunnit i styrka under de senaste dagarna, men är i alla fall inte än av samma omfattning och styrka som vi bevittnade 2009. Då hade den dessutom tydligare politisk både karaktär och ledning.

Men situationen i stora och viktiga länder som Iran, Saudiarabien och Egypten är långsiktigt ohållbar om det inte sker omfattande reformer och förändringar. Det byggs upp ett socialt och ekonomiskt missnöje som förr eller senare riskerar också den grundläggande strukturen i dessa samhällen.

Om reformerna kommer att lyckas i Saudiarabien kan vi inte veta, men vi har ett stort intresse av att de faktiskt gör detta. Många skulle önska att allt kunde förändras övercrn natt, men så ser verkligheten inte ut.

Och samma sak gäller alldeles självklart Iran. Med radikala reformer skulle landet ha imponerande framtidsmöjligheter, men frågan är om sådana är möjligs inom de existerande politiska ramar som den semiklerikala regimen sätter.

Konservativa strukturer och intressen bromsar, och konfrontation från omvärlden spelar i grunden dessa intressen i händerna.

När Trump och Netayahu stöder protesterna i landet är det snarast kontraproduktivt, och har ju också utnyttjats av den mer hårdföra delen av ledningen för att hävda att det hela inspirerats och styrts av fiender i omvärlden.

Det finns all anledning att utgå från att den splittring som finns i de ledande strukturerna i Iran har skärpts betydligt under den senaste tiden. Med all sannolikhet bryts meningarna om vilken väg man skall välja både kortsiktigt gentemot protesterna och mer långsiktigt vad gäller reformer skarpt.

Ekonomin kräver betydande liberalisering, och det politiska systemet behöver öppnas upp. När jag besökt Iran har många samtal handlat om just detta och hur det kan vara möjligt. Motståndet är betydande, men har åtminstone hitintills sannolikt varit minskande.

Och det förefaller ju att det som om det var konservativa krafter som satte igång protesterna för att försöka stoppa en del av de ekonomiska reformer som delvis sker. Men snabbt förändrade protesten karaktär, och många slagord riktar sig nu mot regimen i dess helhet.

Även om dödstalet stiger har regimens svar hitintills varit relativt försiktigt. Det sägs att alla har rätt att protestera, och att detta är legitimt så länge det sker fredligt. Men skulle protestera få ytterligare kraft är det nog ingen tvekan om att man kommer att släppa lös den fanatiska milis som svarade för de brutalaste av övergreppen när protesterna krossades 2009.

Sociala media spelar en betydande roll, och regimens försök att kontrollera och begränsa dessa förefaller hitintills inte att ha varit så framgångsrika.

Omvärldens reaktion är också hitintills försiktig, med olika uttalanden som understryker vikten av att respektera rätten att protestera fredligt.

Frankrikes president har talat direkt med Irans president också om detta, men i övrigt har jag inte noterat någon kontakt på politisk nivå från europeisk sida, vilket kan synas lite märkligt.