Om Iran och Italien.

ROM: Mina dagar här i den eviga staden går nu mot sitt slut och det börjar bli dags att återvända till Europas mer nordliga breddgrader för de fortsatta helgerna.

Via olika sociala media, som är mycket stora där, följer jag utvecklingen i Iran, där den frustration som finns hos framför allt unga människor demonstrerats i spontana manifestationer i en rad städer runt om i landet.

Och att den frustrationen finns vet alla som besökt landet. Med en med regionens mått mätt väl utbildad ungdom blir begränsningar av olika slag och ekonomiska svårigheter än mer påtagliga.

Nu riktar sig slagord också mot president Rouhani som inte ansetts kunna leva upp till förväntningarna om reformer. Spekulationer finns om att det är dennes mer konservativa motståndare som initierat protesterna, även om de sedan dess tydligt ägnat karaktär.

Hitintills har svaret från polis och säkerhetsstyrkor varit påfallande återhållsamt, men alldeles säkert finns det krafter inom regimen som vill se mer av hård konfrontation både inåt i landet och utåt gentemot omvärlden.

Hur det utvecklas återstår att se. I dag är stora manifestationer för regimen planerade sedan länge. Och än är vi inte ens i närheten av den protestvåg vi såg i landet under 2009. Viktigt blir att se hur saker och ting utvecklas i Teheran under de närmaste dagarna.

En risk är att oförsiktiga uttalanden från omvärlden kan utnyttjas av regimen. Citat från den hårdföre amerikanske senatorn Cotton används redan för att framställa protesterna som en aktion dirigerad utifrån av personer som kan framställas som Irans fiender.

Här i Italien gör året till ända med upplösning av parlamentet och beslut om ha val den 4 mars. Förvisso inte oväntat, men likväl viktig. Den italienska ekonomin är den tredje största i den eurozonen som efter Storbritanniens utträde kommet att omfatta 85% av EU:s samlade ekonomi.

I opinionsundersökningarna hitintills ligger fortfarande populistiska Grillo-partiet främst, vilket får ses som ett utryck för allmän frustration med det politiska systemet, även om partiet under senare tid börjat svänga mot invandrare och Europa också.

För socialdemokratiska PD är situationen komplicerad. Den nu populäre Gentiloni sattes in som premiärminister när partiledaren och tidigare premiärministern Renzi havererade, men denne vill nu till snart att varje pris komma tillbaka.

Utsikterna för det är dock inte lysande. Den icke-socialistiska sidan har gjort väl ifrån sig i olika regionalval, och Berlusconis Forza Italia har nu gått i allians med mer populistiska Lega i någonting som med det italienska valsystemet kan bli starkt i det nya parlamentet.

Den politiska diskussion man kan följa här handlar till stor del om politiker men till relativt liten del om politik. Den tendensen finns förvisso också hemma hos oss, men är mer utpräglad här och smått frustrerande för den som har ett större intresse för politikens sakinnehåll.

Italien är i skriande behov av reformer. Lite har förvisso gjorts, och ekonomin har nu vänt uppåt, om än långsammare än i de flesta andra Euro-länder.

Men de strukturella problemen i form av en kostsam och mindre effektiv statsapparat i förening med allmänt krångel är betydande och bromsar en ekonomi som annars har en betydande inneboende innovationskraft.

Liksom i andra länder är frågor om invandring och migration stora. Här handlar det inte, som hos oss 2015, om huvudsakligen människor som flyr kriget i Syrien, utan här handlar det så gott som uteslutande om en migration från främst Afrika över Medelhavet från ett sönderrivet Libyen.

Stora främst italienska resurser läggs på att rädda människor från att drunkna, samtidigt som man med olika insatser och uppgörelser i Libyen försöker att stoppa en i grunden inhuman människosmuggling därifrån.

Nu förestår utdragen valrörelse, och sedan skulle jag tro att det blir en minst lika utdragen regeringsbildning.

Om det kommer att vara möjligt stt bilda en tillräckligt stabil och tillräckligt reforminriktad regering – det är den viktiga frågan för Italien under det kommande halvåret.

2 Responses to Om Iran och Italien.

  1. claudius49 skriver:

    Under 2016 publicerade Joseph Stiglitz sin bok om ”Euron, den gemensamma valutan som hotar Europas framtid”. Svensk övers 2017. Denna viktiga bok tycks ingen inom EU-systemet ha läst, eftersom den förtigs. Men i Italien bör den bli allt mer aktuell. Nu går den italienska ekonomin allt sämre. Och Brexit kommer förmodligen inte att genomföras, republiken Irlands förklarliga och definitiva motstånd mot en ”skarp gräns” mot Nordirland sätter stopp. Dessutom har britterna nu glömt bort Gibraltar!

%d bloggare gillar detta: