USA:s nya säkerhetsstrategi i eran Trump.

BERLIN: Efter en dag med sammanträden på Schiphol-flygplatsen i Amsterdam har jag nu dumpit ner i den tyska huvudstaden för en snabb serie av möten här under morgondagen.

Under de senaste timmarna har jag hunnit med att läsa den nationella säkerhetsstrategi som Trump-administrationen nu presenterat.

Det är ett dokument som man filat på med omsorg i Vita Huset. När jag var i Washington nyligen höll man just på att lägga handen vid dess formuleringar.

Och jag tillhör dem som anser att dokument som dessa förtjänar att läsas noggrant. De sänder budskap.

Medan motsvarande dokument från 2015 – det från Obama-administrationens andra period – central’s talade om ”a rules-based international order advanced by US leadership that promotes peace, security and opportunity through stronger cooperation to meet global challenges” finns ingenting alls av detta i dagens dokument.

Dess mer filosofiska utgångspunkt är radikalt annorlunda.

Att man talar om America First är inte så märkligt. I någon utsträckning sätter varje nation sina intressen först, och att Trump-administrationen gör det med versaler gör den i detta avseende inte fundamentalt annorlunda än tidigare administrationer i Washington.

Men där Obama talade om ”rules-based international order” talar Trump om en allt hårdare värld av kamp och konkurrens mellan stater. Strategin ”acknowledges the central role of power in international politics, affirms that sovereign states are the best hope for a peaceful world, and clearly defines our national interests.”

Och just begreppet ”suveräna stater” återkommer ständigt. Det är ingen tillfällighet att vare sig FN, EU eller WTO knappt eller över huvud taget inte nämns i dokumentet. De passar inte in i bilden av den trumpska världen.

Historiskt skulle jag nog vilja hävda att tesen om att en fredlig värld bäst främjas av konkurrensen och kampen mellan suveräna stater är i bästa fall högst tveksam och i värsta fall fullständigt felaktig.

Och för europeiska öron – krigens kontinent – är detta ord som skorrar både falska och farliga. 1914 är fortfarande ett begrepp som lever. Det var konkurrensen mellan självständiga stater i avsaknad av en fungerande europeisk eller global ordning.

Däremot är jag övertygad om att de läses med ett visst välbehag inte minst i Kreml. Där är den utrikespolitiska filosofin i viktiga avseenden påfallande snarlik.

Det innebär dock inte att dokumentet i övrigt stryker Kreml medhårs. Alls icke. Formuleringar om Rysslands revisionism och aggression mot främst Ukraina är klart tydligare än någonting som passerar presidentens mun hitintills.

Och det talas också om Rysslands informationskrig och försök att påverka våra demokratiska val.

Hur dokumentet kommer att läsas i Peking är dock en intressantare fråga.

Förutom skiftet från nationernas samarbete till staternas konkurrens på den globala arenan är det framhävandet av den ständigt närvarande kinesiska utmaningen som är det kanske främsta skiftet i detta dokument.

Ännu 2015 talade man om att välkomna Kinas framväxt som en stabil, fredlig och framgångsrik stat, samtidig som man underströk de frågor där intressen var motstridiga, men nu är det bara det senare och så gott som intet av det förra som finns med.

Och det sida upp och sida ner.

Man talar om den kinesiska militära makten som den näst USA:s starkaste i världen, även om det är kanske är tveksamt att den redan nått dit. Och man skisserar ett utökat samarbete inte minst med Indien och Japan för att hjälpa till att möta denna utmaning.

Här är ekot av Donald Trumps retorik under valrörelsen tydligt, även om det skall sägas att mer sofistikerade bedömare i USA inte sällan tenderar i samma riktning.

Däremot har ju Trump-administrationens faktiska politik i den direkta relationen med Kina hitintills sett annorlunda ut – förväntan att Peking skall sortera ut Pyongyang i förening med smickrande måltider i den Förbjudna Staden.

Detta är mina reflektioner efter att ha läst igenom dokumentet på planet från Schiphol till Tegel.

Presidentens tal – sannolikt i sedvanlig ordning något av en vulgärversion – har jag däremot ännu inte tagit del av.

Så det kan nog, också av den anledningen, finnas anledning att återkomma i ärendet.

One Response to USA:s nya säkerhetsstrategi i eran Trump.

  1. Deskalera För Fred.

    Enligt ett sätt att se det,
    eller ett sk. Före och efter scenario, förefaller viss enighet råda om att det i slutänden troligen blir Kina som får ta över ansvaret för ”Arsenalen” som utvecklats av Nord Koreanerna. Frågan blir därför om överlåtandet av ”Denna” kan åstadkommas förhandlingsvägen före, dvs. ”Utan” att ta den långa vägen via en konflikt. Ett så kallat nukleärt paraply avtal/pakt med försvarsgarantier åtnjuter ju redan ett flertal länder bl.a allierade till Frankrike osv.

    En teknisk lösning som på kort och lång sikt överlämnar den nukleära kontrollen till Kina är kanske redan teoretiskt och praktiskt möjlig om man ser till hur Nato hanterar sin utplacerade arsenal i anslutna länder som ej äger egen teknologisk kompetens.

    Självklart måste då IAEA ges tillträde till samtliga installationer. Därför bör även IAEA ges en tongivande roll och bör ingå i en deskalerande dialog med de inblandade parterna via ex.vis den Svenska beskickningen. I en öpen dialog där IAEA får redovisa de olika scenarierna med tonvikt på ett före och efter perspektiv och på konsekvenserna för IAEA: verksamhet av de olika alternativen.

    Agera för Fred med Värdighet och Besinning

%d bloggare gillar detta: