Allvarligt men inte alarmerande i Seoul.

SEOUL: Nu är det sen kväll i den sydkoreanska huvudstaden, och i morgon bitti bär det för min del vidare mot New York efter knappt två dygn här.

Men det har varit intessanta samtal, såväl med koreanska kontakter – FN:s f d generalsekreterare Ban KI-Moon bland dem – som med amerikansk vänner med djup erfarenhet av området och dess utmaningar, bland dem två som under olika perioder varit USA:s chefsförhandlare med Nordkorea.

Att läget är spänt råder det knappt någon tvekan om, men här finner man knappast någon alarmism, och de som har till uppgift att mer i detalj följa utvecklingen i norr ser inte heller några tecken på omedelbar detonation.

Men risken för att någonting bara händer finns där förvisso. En plötslig incident som leder till reaktioner. En provokation från nordkoreansk sida av det ena eller det andra slaget. Ett amerikanskt felsteg. Listan kan göras längre.

Snart ger sig president Trumps ut på en tolv dagar lång reda till Öst- och Sydostasien. Det är en lång tid för en amerikansk president, och en viktig reda.

Den 7 november kommer han hit från Tokyo, och det finns en påtaglig nervositet för vad han kan tänkas säga och göra. Relationen med USA är avgörande för Sydkoreas säkerhet, men den militanta retoriken från Vita Huset ses som äventyrlig och potentiellt farlig.

Och härifrån Seoul fortsätter presidenten sedan till Peking för samtal medlen stats- och partiledning med sin partikongress bakom sig.

Självfallet har många av mina samtal här handlat om just den nordkoreanska krisen, och mina intryck och slutsatser skall jag sammanfatta i min månadskrönika för Project Syndicate.

Den 14 timmar långa flygningen till New York i morgon ger tid att samla ihop intrycken och slutsatserna. Jag återkommer.

I morgon blir det så över Stilla Havet, datumlinjen och den amerikanska kontinenten till New York.

Där är det i morgon kväll middag med styrelsen för International Crisis Group.