Med de tyska tidningarna. Strax mot Seoul.

FRANKFURT: Efter ett snabbt besök i Monaco för ett anförande om globala trender sitter jag nu här och väntar på att lyfta genom natten mot Seoul borta i Sydkorea.

Tidningarna här handlar inte minst om den kommande regeringsbildningen i Berlin, om valet i Niedersachsen och om den politiska utvecklingen i Österrike efter valet där.

Men också om att premiärminister Mays middag i Bryssel i går inte verkade ha fört de besvärliga Brexit-förhandlingarna nämnvärt framåt.

Och det är alltid rejäl journalistik i de stora tyska tidningarna.

Till valet i Österrike återkommer jag med en liten krönika i Washington Post som jag just sänt iväg. Jag skrev där om det österrikiska presidentvalet för tio månader sedan, och bilden nu är ju i alla fall delvis annorlunda.

Vallokalsundersökningarna innebär alltid spännande läsning.

Och jag noterar att av de som betraktar sig som arbetare röstade denna gång 59% på högernationalistiska FPÖ och vände klassiska socialdemokratiska SPÖ ryggen.

Och det är ett mönster vi känner igen från andra länder. Socialdemokratin förlorar sina klassiska kärnväljare till den nya högerpopulismen.

Borgerliga ÖVP valde i Österrike strategin att mycket tydlig åt gå en väg mycket liknande FPÖ i framför allt invandringspolitiken.

Det betalade sig i den meningen att man återerövrade väljare från dem, säkrade platsen som största parti och nu kommer att kunna bilda regering.

Ensamma om den strategin var man inte. Med svenska mått mätt förvånande är att också socialdemokraterna förklarade att de kunde tänka sig att bilda koalitionsregering med FPÖ.

Så tror jag knappast det blir, men signalen är inte utan intresse.

Efter ett val 1999 när de blev lika stora bildade ÖVP och FPÖ en då kontroversiell koalitionsregering under ledning av Wolfgang Schüssel. Övriga EU-regeringar reagerade med olika typer av bojkotter.

Så blir det säkert inte nu. Det var fel redan då.

Men den regeringen innebar att FPÖ förlorade mycket kraftigt. Man gick från kring 26% i det valet till strax över 10% i det kommande, och därefter blev det ännu värre.

Populism fungerar inte när man sitter vid makten, och Schüssel var skicklig på att manövrera dem in omöjligheter. Det är först under senare år som FPÖ hämtat sig från det regeringsdebaclet.

Hur det blir nu återstår att se.

Sannolikt kommer de att kräva poster med mer inflytande än vad som blev fallet då, och det blir intressant att se hur långt ÖVP och dess ledare Sebastian Kurz är beredd att sträcka sig.

Via media följer jag självfallet också utvecklingen i Irak, där det dessvärre visade sig att folkomröstningen om självständighet i den kurdiska regionen KRG var ungefär så illa genomtänkt som man kunde befara.

Bagdad stängde alla flygförbindelser, och nu har dess soldater också gått in och etablerat kontroll över det omstridda Kirkuk-området med dess viktiga oljeresurser.

Det en plågsam symbolisk förlust för KRG, men dessutom en ekonomiskt mycket bekymmersam sådan. Jag har svårt att se annat än att man nu måste sätta sig ner med Bagdad och förhandla fram en gemensam lösning av den ena eller andra arten.

I grunden har man ju redan det allra mesta av självständighet, men det måste till klarhet om regionens gränser och det måste till ekonomiska överenskommelser inte minst om de viktiga oljeintäkterna.

FN har erbjudit sina tjänster, och det är bara att hoppas att man i Erbil och Bagdad tar upp det erbjudandet.

Men nu är det som sagt till Seoul och den koreanska problematiken jag styr hän.

I går inleddes stora amerikanska och sydkoreanska försvarsövningar, och sådana brukar alltid leda till ökad spänning. I en situation där spänningen redan är påtaglig hög leder det självklart till viss ytterligare nervositet.

Men jag räknar med att solen lyser i sedvanlig ordning när jag landar på stora Incheon-flygplatsen i morgon mitt på dagen lokal tid.

När man flyger in mot den kan man se bort mot höjderna där den demilitariserade zonen skiljer de bägge Korea åt.

Avstånden är korta, och artilleriräckvidderna är långa.

Och från Incheon – där ju f d generalen MacArthur gjorde sin berömda invasionen i ryggen på de nordkoreanska trupperna i september 1950, och därmed kunde återerövra Seoul – bär det via de eleganta vägarna in mot centrum i den bubblande 20-miljonersstaden.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: