Med blicken mot Peking,

STOCKHOLM: Eftermddag och kväll här hemma efter en framgångsrik och bra moderatstämma i Örebro.

Vad framtiden kommer att innebära vet man aldrig, men Ulf Kristersson har utan tvekan fått en bra start som ny ordförande för moderaterna.

Veckan framöver blir intressant och viktig.

Då samlas i Peking det kinesiska kommunistpartiets 19:e partikongress, och förväntningarna är att Xi Jinping då ytterligare kommer att konsolidera sin redan mycket starka makt över partiet och landet.

Säkert kommer vissa antydningar om framtidens politik att ges i de stora talen på kongressen, men mest uppmärksamhet knyts till sammansättningen av det s k stående utskottet i politbyrån för kommunistpartiets centralkommitté.

Det är hos dess i dag sju ledamöter som den verkliga makten i Kina i dag ligger, och det är i dess sammansättning som nyckeln till makten under de kommande åren också ligger.

Normalt vore att vi nu skulle kunna se vem som skulle ersätta Xi Jinping om fem år, men många förefaller tro att han nu är inriktad på att bibehålla makten utöver denna period.

Reformpolitiken har tydligt satts på undantag, och maktpolitiken i centrum. Den kinesiska ekonomin växer förvisso fortfarande, men jag noterar allt fler varningar för vart den betydande ökningen av skuldbördan kan komma att leda till under kommande år.

I Bryssel samlas i slutet av veckan EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte.

En diskussion om Turkiets kommer säkert att leda till olika markeringar men knappast några formella beslut just nu. Man kommer att vilja vänta till den utvärdering av utveckling i landet som kommissionen kommer att göra mot slutet av året.

Alldeles säkert kommer man också att diskutera president Trumps beslut att inte längre intyga att Iran följer det nukleära avtalet, och det trots att alla andra med stor tydlighet säger att så är fallet. Här finns en enig och klar europeisk front mot den amerikanska politiken just nu.

Något beslut att gå vidare med nästa steg i Brexit-förhandlingarna, som man hade hoppats på, kommer det däremot knappast att bli. På viktiga punkter förefaller förhandlingarna att stå och stampa, och nu blir det toppmötet i december som får ta ställning till frågan.

Men klockan tickar, och i mars 2019 lämnar Storbritannien EU. Tills dess måste rimligen ett avtal om den kommande relationen, eller ett avtal om en övergångslösning, rimligen vara färdigt och klart.

Osäkerheten i London förblir det avgörande hindret.

Själv kommer jag denna vecka att styra kursen mot en annan region i centrum för den ökade geopolitiska spänningen i världen just nu.

Efter ett stopp i Monaco landar jag på tisdag i Seoul för några dagar där som alldeles självklart också kommer att innehålla diskussioner om den nordkoreanska utvecklingen.

Två av USA:s tidigare förhandlare med Nordkorea kommer också att finnas med i de diskussionerna.

Och med de diskussionerna i bagaget fortsätter jag sedan till New York för styrelsemöte där under den kommande helgen med International Crisis Group.

Där står raden av kriser runt om i världen på agendan för våra samtal med bl a FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: