Spanien behöver dialog!

STOCKHOLM: Efter att ha tillbringat dagen i ett regnigt Helsingfors är jag nu i alla fall tillbaka i Stockholm.

Och här blir det i morgon bl a diskussion med Google’s – eller rättare sagt holdingbolaget Alphabet’s – styrelseordförande Eric Schmidt om hur digitalisering och automatisering kommer att påverka våra framtida ekonomier.

Sverige tillhör ju en av ekonomierna i framkanten på denna utveckling, även om vi bara är i början, så det är en höggradigt intressant och viktig diskussion.

Men mycket av den europeiska uppmärksamheten kommer att vara riktad mot Barcelona och vad som där kommer att ske.

Situationen är, enligt min mening, tilltagande farlig, och vi har all anledning att hoppas att de som argumenterar för dialog och kompromiss kommer att bli de som anger tonen framöver.

Huruvida det finns en majoritet i Katalonien för sjölvständighet eller inte är högst oklart. Inga val eller omröstningar hitintills har gett det resultatet, och det förefaller nu att vara en mycket militant minoritet som är drivande i utvecklingen.

Katalonien har förvisso sin egen identitet och stolthet. Jag minns hur när jag kom till Barcelona för första gången under slutet av Franco-diktaturen och man mycket försiktigt vågade att visa den katalanska egna flagon. Madrid var långt sorta.

Sedan dess har mycket hunt. Katalonien har tillhört de ledande regionerna i den imponerande modernisering som Spanien kommit att uppleva sedan diktaturen vittrade bort och man kunde ta steget in i det som blev EU. Nu går de moderna snabbtågen mellan Madrid och Barcelona – och i Spanien i övrigt.

Att bryta sig ur en stat mot dennas uttalade vilja är en process som dessvärre oftast slutar i kaos, tragedi och ofta dessutom blod. På den punkten är den historiska erfarenheten dessvärre entydig.

De mer militanta som nu driver denna process vill att Katalonien skall lämna Spanien, EU och Nato, och det är ingen som helst tvekan om att detta även i de fredligaste scenarier skulle få omfattande och negativa konsekvenser för regionens utveckling.

Redan finns tydligen tendenser till att företag flyttar sina juriska säten till andra delar av Spanien. Skulle man förlora tillgången till EU:s inre marknad och den fria rörlighet som betyder så mycket för en stad som Barcelona skulle skadeverkningarna tveklöst vara betydande.

Lämnar man Spanien så lämnar man också EU, och skulle man vilja att komma tillbaka igen är det en inte alldeles okomplicerad process som dessutom kräver Madrids gillande och medverkan.

Ett försök att riva sig loss i konfrontation med Madrid kan mycket snabbt leda till farliga konfrontationer. Den ena polisstyrkan ställs mot den andra. Och det är staten Spanien som kontrollerar flygplatser, skattesystem och andra grundläggande statliga funktioner. Ett Katalonien i konfrontation med Madrid kommer snabbt att hotas av kaos och kollaps.

Finns det då inte en möjlighet till dialog? Jo, inom den spanska författningens ramar finns det förvisso, men då är det också viktigt att dessa respekeras.

Ett katalanskt klagomål är att man betalar in mer till Madrid än vad man får tillbaka, och så är det. För någon vecka sedan hörde jag samma sak i München om vad Bayern betalar till Berlin.

Och skattebetalare i Stockholm kan säga samma sak. Också i vårt land sker en transfereing av pengar från mer till mindre rika delar av landet.

Om beloppen och mekanismerna sedan är rimliga – i Spanien, Tyskland eller Sverige – har jag svårt att bedöma. Men principen som sådan är naturlig i våra europeiska länder.

Finns det andra synpunkter som en dialog skulle kunna fånga upp? Säkert, även om olika regioner i Spanien redan har en tämligen långt gående autonomi i olika frågor.

Det avgörande är att man undviker konfrontation och strid – de risker som ligger i förlängningen är betydligt större än vad tror att de flesta inser.

Jag har sett stater falla samman i strid.