Dramatik och dynamik i denna region.

MANAMA: Om några timmar lämnar jag Bahrain och diskussionerna här under de senaste dygnen.

Det saknas sällan dramatik i denna del av världen. Och det är ofta dynamik i dramatiken.

Konflikten mellan de övriga Gulf-staterna – med Riyadh och Abu Dhabi som drivande – med Qatar fortsätter med oförminskad.

Härifrån Bahrain finns nu inga förbindelser med grannlandet Qatar, de ekonomiska relationerna har skjutits av och jag noterar betydande spärrar också på nätet.

Följer man media i denna del av regionen är det svårt att undvika inrycket att det man syftar till är regimförändring i Doha. Den regerande familjen skall pressas bort, och en mer i linje med främst den regerande familjen i Riyadh ta över.

En bakgrund till detta är att man förefaller ha uppfattningen att den regerande familjen i Doha ägnat sig åt att försöka undergräva den regerande familjen i Riyadh. Att de bägge tillhör de mest konservativa delarna av islam förändrar inte den saken.

Medan president Trump inledningsvis ställde sig bakom Riyadh i konflikten – och förväntningarna om att han skulle göra det var sannolikt en faktor som utlöste den – har den amerikanska politiken gradvis förändrats.

Härom dagen besökte emiren av Qatar synnerligen publikt den stora amerikanske basen i landet, och under de närmaste dagarna kommer han i New York att träffa president Trump.

Hitintills har dock de amerikanska försöken att få till stånd en nedtrappning av konflikten inte lyckats. Några tecken på begynnande avspänning har i alla fall jag svårt att se.

Längre norrut i regionen är det nu måndagens referendum om självständighet i den kurdiska KRG-regionen i Irak som tilldrar sig betydande uppmärksamhet.

Amerikanska, iranska och turkiska representanter har åkt i skytteltrafik till KRG-huvudstaden Erbil för att stoppa eller skjuta upp folkomröstningen. Vita Huset gick ut med ett tämligen skarpt formulerat uttalande.

Från amerikansk sida är man dels rädd för att detta kommer att avleda uppmärksamheten från och försvåra de pågående striderna främst mot Daesh och dels för vad detta innebär för Irak i dess helhet.

Kortsiktigt är risken inte försumbar för öppen konflikt mellan kurder och araber i områden som bägge anser är deras, inte minst oljerika Kirkuk-området, men därtill kommer att om kurderna försvinner från det irakiska val som skall hållas nästa år riskerar balansen i landet att tippa över i mer iransk riktning med allt vad detta kan innebära.

Andra makter har mer fundamentala invändningar. Såväl Turkiet som Iran ser Iraks territoriella integritet som ett fundamentalt intresse för sin egen säkerhet.

Alldeles säkert kommer folkomröstningen, hur den nu organiseras, att visa ett så gott som enigt stöd för självständighet.

Detta är knappast någon nyhet. Den avgörande frågan är ju vad som händer därefter.

Statlig självständighet kan ett område eller nation uppnå när denna erkänns och respekteras av alla andra stater av relevans, och då främst självfallet dels den stat man vill frigöra sig från och dels de närmaste grannarna.

Hur detta skall uppnås i detta fall är synnerligen oklart. I Irak säger man att en sådan sak måste beslutas av landets befolkning i dess helhet, och samtliga grannstater är starkt emot.

Det enda land som uttalat sitt stöd är Israel, men om detta är en hjälp eller inte är högst diskutabelt.

Samtidigt som dramatiken kring detta ökar ser vi hur striderna längs Eufrat-floden i östligaste Syrien allt mer blir en kapplöpning mellan styrkor stödda av USA respektive Ryssland.

Floden här var under många hundra år gränsen mellan östliga och västliga makter – de romerska och persiska imperierna – och nu förbereder USA-stödde grupper att gå över floden i västliga riktning och Ryssland-stödda att göra samma sak i östlig riktning.

I Syriens nordvästligare delar förbereds samtidigt andra operationer.

Här talar nu Turkiet och Ryssland om att gemensamt tränga bort terroristiska organisationer från Idlib-enklaven, och rent praktiskt torde det kräva en betydande turkisk militär insats för att det skall lyckas.

Vänder jag härifrån blicken söderut pågår den humanitärt förförande konflikten i Yemen utan att jag kan se några tecken på politiska försök att få till stånd en lösning.

Och mer skulle förvisso kunna sägas.

Men nu vänder jag strax hemåt. Det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka i regionen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: