Plus och minus i Jean-Claude Junckers viktiga tal.

KIEV: Så har jag då landat i Ukraina, och flygningen hit gav möjlighet att lite mer noggrant läsa Jean-Claude Junckers programtal inför Europaparlamentet i går.

Och det förtjänar att både läsas och kommenteras, även om jag noterar att en översikt i dag på morgonen av europeiska presskommentarer noterar en total frånvaro av några sådana från Sverige, även om någon enstaka sådan faktiskt står att finna.

Dock är vi faktiskt en del av såväl Europa som den Europeiska Unionen, och dess framtid är faktiskt också vår framtid.

Junckers tal denna höst anger agendan för hans kommission under det verksamhetsår 2018 som blir hans sista inför det 2019 som innebär först att Storbritannien formellt lämnar Unionen och därefter att val till Europaparlamentet inleder nybesättningen av alla unionens institutioner.

I år var det en Juncker med mer av optimism och tillförsikt som framträdde. För ett år sedan var chocken efter den brittiska folkomröstningen fortfarande akut. För två år sedan brottades Europa fortfarande med den ekonomiska krisen.

Men nu kunde han notera att den europeiska ekonomin under de senaste två åren haft starkare tillväxt än vad man haft i USA.

Och om det för några år sedan inte saknades olyckskorpar som kraxade om euron snara undergång kunde Juncker nu tala om förhoppningen att allt fler länder skall ansluta sig.

Den senare uppmaningen gäller då också Sverige, och jag tillhör ju dem som anser att vi har ett långsiktigt intresse att komma med.

När Storbritannien lämnar kommer Euroländerna att svara för 85% av EUs samlade ekonomi, och det säger sig självt att det finns risker för institutionell marginalisering av de resterande 15%.

Med början i insteg fullt ut i bankunionen finns det nog skäl till att vi börjar en försiktig nationell debatt kring detta.

Annars är det värt att notera att Juncker när han talade om den ekonomiska och monetära unionen hade tydlig distans till vissa mer ambitiösa tankegångar som bl a president Macron fört fram.

Någon stor separat eurobudget ville han inte se, inte heller någon separat finansminister för euroområdet eller något separat parlament för detta. Och att dela skuldbördor nämndes inte heller.

I stället skulle tydlig en kommissionär kunna omnämnas som finans- och ekonomiminister, men utan att detta skulle innebära så värst mycket mer av befogenheter än vad som redan finns hos kommissionen.

Det mest optimistiska och offensiva inslaget i årets tal var den nya och offensiva handelspolitik som lanserades, och som också var talets första punkt.

Den politiska bakgrunden till detta är självfallet president Trumps farliga tendenser till ny merkantilism och premiärminister Mays retorik om att utanför EU driva en mycket mer liberal handelspolitik.

Den juridiska bakgrunden – alldeles avgörande – är det utslag i EU-domstolen som säger att bara man lämnar bl a mekanismer om investeringsskydd utanför kan EU sluta omfattande handelsavtal utan att dessa behöver ratificeras av andra än Europaparlamentet.

Och därmed slipper man den förfärliga cirkus som gjorde ratificeringen av frihandelsavtalet med Canada till ett spelboll i den wallonska och belgiska inrikespolitiken.

Det är inte svårt att ana Cecilia Malmströms anda bakom den nya handelspolitik som nu så starkt prioriteras. Efter Canada är det nu aktuellt med nya avtal med Mexico och Japan, och sedan vill man öppna förhandlingar med Australien och Nya Zeeland.

Utmärkt. Den globala europeiska handelsmakten vill utvidga och stärka den liberala globala ordning som har den allt friare handeln som ett av sina allra viktigaste inslag.

Men det finns områden där man är bekymrad. Att Kina aggressivt köper upp infrastruktur och teknologi i Europa oroar, och nu vill man ha någon typ av mekanism för att diskutera och möjligen kontrollera detta.

Konturerna av detta är vaga, och formuleringarna på avgörande punkter lite olika i Junckers tal och i ett papper dom presenterades för pressen i dag. Det kommer att finnas anledning att följa detta noga.

Om ansatsen vad gäller handel var någonting nytt från Jean-Claude Juncker – detta har aldrig varit någon tyngdpunkt i hans politik – var han mer på sin egen hemmaplan med olika tankar på olika sociala initiativ.

Vad som kommer att komma ut av detta återstår att se. Att de 27 skulle vilja överlåta regleringen av sina arbetsmarknader till beslutsfattande i Bryssel, utöver vad som behövs för att säkerställa den fria rörligheten, tror jag fortfarande är mindre sannolikt.

Men säkert blir det olika ”deklarationer” av mer eller mindre bindande och bestående värde, inklusive från det kommande toppmötet kring dessa frågor i Göteborg i november.

Om det blir så mycket mera är nog en öppen fråga.

Den punkt i talet där jag inte kan undgå att känna en viss besvikelse är den digitala omvandlingens betydelse, möjligheter och utmaningar.

Efter vackra ord om industrins betydelse, och vikten av att värna denna, lanserades som separat punkt vikten av att ”skydda européerna i den digitala tidsåldern”.

Jo, förvisso är såväl cybersäkerhet som skyddet av intellektuella rättigheter och privata data viktiga frågor där EU har en betydelsefull roll, men att framställa den digitala omvandlingen främst som någonting som har effekter vi måste skydda oss ifrån är att hoppa i alldeles galen tunna.

Den digitala omvandlingen ses som den stora möjligheten att forma framtiden i såväl USA som Kina, och förmår vi inte att genuint se på den samma sätt kommer vi redan i förväg att ställa oss i förlorarnas skara.

Här sviker Jean-Claude Juncker och kommissionen på ett sätt som är oroande.

Och att det kommande toppmötet om de digitala frågorna i Tallinn i slutet av denna månad inte anses värt ens ett litet omnämnande förstärker dessvärre den bilden.

Mycket övrigt skulle förvisso också kunna kommenteras.

Ambitionerna på de utrikes- och försvarspolitiska områdena nämns utan att någonting egentligen nytt läggs till. Med undantag av handelsområdet är det knappast bilden av EU som en global aktör som träder fram.

Han försöker vara lite mer öppen till utvidgning till länderna på Balkan, vilket är bra, samtidigt som han konstaterar att med nuvarande situation är medlemskap för Turkiet inte möjligt ”under överskådlig tid”.

Så är det förvisso, om än nog ingen skulle våga mer bestämt definiera hur lång tid som är ”överskådlig” i dessa tämligen dynamiska tider.

Som sig bör kom också olika institutionella förslag ned. Han vill slå samman positionerna som kommissionens och rådets ordförande till en, men det kommer knappast att ske under överskådlig tid.

Men sammanfattningsvis är det alldeles självklart ett tal som förtjänar att både läsas och diskuteras.

Också i Sverige – faktiskt.

Ett tal med en överraskande och viktig positiv nystart när det gäller Europa som en offensiv global handelsmakt, men med en alldeles för defensiv och begränsad syn på den digitala omvandlingens alla möjligheter.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: