Och nu i Tallinn igen.

TALLINN: Det är alltid lika trevligt att ta det lilla skuttet över Östersjön hit till Estland och Tallinn.

Här avlöser nu det estniska EU-ordförandeskapets olika möten varandra.

De senaste dagarna har det varit informella möten för såväl försvars- som utrikesministrarna, därtill möte med EPP:s grupp i Europaparlamentet och nu konferens om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med företrädare för parlamenten i de olika EU-länderna.

Och det är till detta senare möte som även jag inbjudits, och då för att i morgon förmiddag diskutera EU:s försvarspolitiska samarbete tillsammans med Estlands försvarsminister Jüri Luik.

Vi känner varandra väl.

För ett kvarts sekel sedan var jag Sveriges statsminister och han var det nyss återupprättade självständiga Estlands förhandlare med Ryssland om tillbakadragande av trupper och militära installationer.

Jag minns hur jag kom med helikopter från Stockholm till Dagö för överläggningar och bastu med dåvarande premiärministern Mart Laar och Jüri Luik, och hur plötsligt Rysslands chefsförhandlare Tjurkin dök upp i Tallinn och ville ha samtal.

Enda lösningen blev att en av svenska flygvapnets helikoptrar, som fört mig och mina medarbetare över Östersjön, fick lyfta med Jüri och navigera försiktigt längs vägarna till Tallinn.

Detta var, försiktigt uttryckt, inte områden där de brukade flyga.

Men fram kom han.

Och sedan dess har mycket hänt.

I dag har Estland egen försvarsmakt, satsar mer än 2% av BNP på försvaret och har nu också stöd av en bataljonstridsgrupp från Nato med brittisk kärna och med också franska och danska soldater.

På flygbasen Ämari strax väster om Tallinn – förr med sovjetiska tunga attackflygplan Su24 – är just nu belgiska F16 jaktflygplan stationerade.

Det handlar om att skapa säkerhet i ett osäkert Europa. Och det gör man genom samverkan.

I Sverige inleds nästa vecka stor försvarsövning med medverkan också av mer än 1.000 amerikanska soldater.

Det är självfallet bra. Vi kommer i kritiska lägen att behöva allt det stöd vi kan få.

Och vår säkerhet är i eminent grad beroende av de baltiska ländernas säkerhet och de insatser för denna som också Nato gör.

Med en icke alldeles osaklig tillspetsning kan ju sägas att försvaret av Sverige börjar vid Narva. Där löper nu Natos östliga gräns.

Det pågår nu en intensiv debatt om EU:s ambitioner på försvarsområdet, med en rad olika förslag cirklande runt. Och det är detta vi skall diskutera här.

Det handlar såväl om försvar av Europa, där Nato är den viktigaste faktorn, som om nödvändigheten av militära resurser i olika freds- och stabilitetsoperationer.

Men i diskussionen handlar det också om Europas teknologiska och industriella kapacitet på områden som ju nu utvecklas utomordentligt snabbt.

I samtliga dessa avseenden är Brexit en betydande utmaning. Storbritannien svarar i dag för ca en fjärdedel av de samlade försvarssatsningarna inom EU, och har såväl operativa förmågor som en försvarsindustriell bas som måste finnas med i den samlade diskussionen.

På ett eller annat sätt – än så länge mycket oklart hur.
Men också annat står på dagordningen.

För Washington Post har jag nu skrivit en artikel kring Putins nya tankar om en möjlig FN-insats i konflikten i östligaste Ukraina, och länk till den finns på Twitter.

Säkert kommer också det att diskuteras under mitt besök här.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: