Och så har det blivit augusti.

VID MEDELHAVET: Så har då juli hunnit bli augusti, och över denna del av Europa lyser solen och värme finns det i alla fall ingen anledning att klaga på brist på.

Tvärt om, skulle nog åtskilliga säga.

Från hemlandet kommer bulletiner mest om regeringens hantering – eller brist på hantering – av säkerhetsfrågor.

Med viss erfarenhet av denna typ av frågor under åtskilliga år är det många fråge- och utropstecken jag har anledning att sätta i kanten på de olika beskrivningarna.

Det är illa när det gäller denna sak. Dock är jag än mer bekymrad över att denna brist på samordnad hantering drabbat andra och måhända än viktigare frågor.

Men till detta finns det säkert anledning att återkomma längre fram.

På den vidare scenen är kanske det mest anmärkningsvärda under de senaste veckorna det tydligen totala sammanbrottet i relationerna mellan Vita Huset och Kreml.

Kremls beslut att reducera personalen vid de amerikanska diplomatiska beskickningarna i Ryssland med 750 personer är dramatiskt, och samma måste sägas om det kongressbeslutet om utökade sanktioner mot Ryssland som president Trump om än motvilligt nu skrivit under.

Ur detta kan knappast något gott komma.

Diplomatiska kanaler behövs, och värdet av sanktionsinstrumentet överskattas ofta dramatiskt, inte minst i den amerikanska debatten.

Vad detta kan tänkas leda till när det gäller Rysslands fortsatta agerande gentemot Ukraina återstår att se. En del förvirrade och delvis motsägelsefulla signaler tyder på att den saken är föremål för diskussion.

Min tes förblir dock att vi sannolikt inte kan förvänta oss särskilt mycket före det ryska presidentvalet i mars nästa år.

Men osvuret är bäst.

USA har tillsatt en särskild representant i frågan. Och Kurt Volker är kunnig om europeisk säkerhetspolitik.

Han har öppnat för att ge Ukraina stöd också med olika vapenleveranser, och det sägs att försvarsminister Mattis skickat samma rekommendation till Vita Huset.

Vad som kommer att hända med frågan där är dock skrivet i stjärnorna. Och det gäller dessvärre inte bara den frågan.

Under flera månader har USA:s politik vad gäller konflikten i Afghanistan varit föremål för olösta tvister i Vita Huset, och utgången av dem är fortfarande oklar. Illa.

Det är inte bara i Kreml som man känner stigande frustration över vad som händer eller inte händer i huset vid Pennsylvania Avenue.

Från europeiskt perspektiv är signalerna vad gäller det nukleära avtalet med Iran också starkt oroande, och om detta skrev jag i en kolumn i Washington Post i veckan.

Uppenbart är att Trump vill riva upp avtalet, men uppenbart är också att alla mer ansvariga i dessa frågor i Washington inte vill det. Nu förefaller man försöka arbeta fram en strategi för att försöka provocera Iran till att på ett eller annat sätt äventyra avtalet.

I dag tillträder i Teheran president Rouhani officiellt sin andra mandatperiod, och bland de som finns på plats finns också EU:s Federica Mogherini, vilket är en signal som borde uppfattas i Washington.

Det är inte svårt att se hur spänningarna ökar i denna vidare region, och att i det läget provocera fram en onödig konflikt med Iran framstår som exceptionellt omdömeslöst.

Den politiska konflikten mellan å ena sidan främst Saudiarabien och Emiraten och å den andra Qatar fortsätter utan någon lösning i sikte.

Det var president Trump som genom sitt agerande öppnade för den, och det är utrikesminister Tillerson som hitintills misslyckats med att lösa den.

Den har i sin tur andra negativa effekter. Den humanitärt allt mer katastrofala situationen i Yemen blir allt värre när ingen förmår att få ett slut på konflikten där.

Och också i den komplicerade situationen i Libyen ser vi hur den politiska konflikten i Gulfen komplicerar.

I Libyen har president Macron kastat sig in i ett försök att få en politisk lösning, samtidigt som Italien i tilltagande och förståelig desperation över strömmen av personer över Medelhavet vidtar nya åtgärder.

Jag är nog inte den enda som har svårt att se en samordnad europeisk politik här.

En sådan behövs sannerligen.

Viktiga och bra rapporter från såväl International Crisis Group som European Council on Foreign Relations under de senaste veckorna har belyst hur avgörande en tydlig politik gentemot såväl Libyen som hela bältet av stater omedelbart söder om Sahara är.

Om den fortsatta konflikten i Syrien talas det föga i dessa dagar. Trump har avbrutit det väpnade stödet till olika s k moderata oppositionsgrupper, och fokuserar på kampen mot Daesh.

Mosul är återerövrat, men tydligen till betydande del förstört. Och i Raqqa sägs det finnas kring 4.000 militanta Daesh-soldater beredda på den striden. Hettan torde dock just nu göra större strider mycket svåra.

Längre bort forsätter Pyongyang att visa att man menar allvar med sin avsikt att utveckla en interkontinental vapenbärare för sina kärnvapen.

Och USA tvingas snart överge illusionen att detta är en fråga som man kan förvänta sig att Peking efter mild övertalning löser ut. Besvärliga beslut väntar under de kommande månaderna. Situationen blir tilltagande farlig.

I Kina förbereds nu den 19:e partikongressen, och härom dagen firades 90 år av vad som kallas Folkets Befrielsearmé med ett tal av partichefen Xi Jinping som visade den vikt man nu lägger vid avancerad militär styrka.

Hur relationen med USA kommer att utvecklas är osäkert. Försöken att lösa upp de handelspolitiska spänningarna förefaller inte att ha gett önskat resultat. Också frågan om Nordkorea, förstås.

Europa har vid det här laget gått på semester. Det råder stillhet i de flesta huvudstäder.

Den senaste stora s k Eurobarometern visar en stigande optimism om EU runt om i Europa, och ekonomierna går nu tydligt bättre. Arbetslösheten är lägre än på nästan ett decennium.

Det verkar vara mycket länge sedan de dagar då de flesta verkade förutspå eurons snara sammanbrott och ekonomiernas ofrånkomliga kollaps.

Att den globala ekonomin också tuffar på har självfallet sin betydelse också för Europa.

Ett tag till blir det sol och värme för min del. Och kanske en liten reflektion över världen då och då.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: