Cyber och världen mitt i sommaren.

VID MEDELHAVET: Efter några behagliga dagar i norra Italien är jag nu parkerad för en tid vid Adriatiska havets ljumma vatten, med vindar från Balkan i olika former då och då svepande förbi.

Sakta avstannar ju också den europeiska politiska kalendern.

Europaparlamentet har hemförlovats, och snart befinner sig de flesta politiska ledare någon annanstans än i sina huvudstäder.

Hemifrån nås jag av bulletiner med cybersäkerhet i centrum.

Och utan att ha några synpunkter på det aktuella ärendet – det kräver lite mer kunskap – är det förvisso hög tid att dessa frågor hamnar i centrum också i vårt samhälle.

Strax före sommaren presenterade regeringen en skrivelse i dessa frågor som på rimligt goda grunder knappt fick någon uppmärksamhet alls.

Med ett försiktigt uttryck kan sägas att den i sina operativa slutsatser inte imponerade.

Men frågorna kommer förvisso inte att försvinna. Tvärt om. De kommer att komma allt högre både på den nationella och internationella dagordningen.

I EU har nu Estland tagit över ordförandeskapet, och gör det med höga ambitioner på just cyberområdet.

Lite tillspetsar brukar jag säga att det finns två stater som tar cyberfrågorna på verkligt allvar – Kina och Estland.

USA borde självfallet finnas med på den listan, men i veckan kom nyheten att utrikesminister Tillerson planerar att avveckla den speciella avdelning i amerikanska UD som varit mycket betydelsefull för den globala utvecklingen av dessa frågor.

Under gågna år hade Sverige och USA, men också länder som Estland och Nederländerna, ett viktigt och på många sätt banbrytande samarbete i dessa frågor.

Men det var då det.

Från Kina kommer dock ständigt nya bulletiner.

Nu krävs det tillstånd också för att utländska företag i landet skall kunna använda VPN för att begränsa de negativa effekterna av de olika restriktionerna.

Och en ny cybersäkerhetslag går påtagligt långt i rent totalitära ambitioner.

Då är det viktigt att det finns krafter som står upp för friheten också i cybervärlden, och för den företagandets och de fria flödenas dynamik som så snabbt har omvandlat vår värld.

Och det är alldeles uppenbart till Tallinn som våra förhoppningar nu måste stå i dessa frågor.

Ett särskilt EU-toppmöte i Tallinn efter sommaren blir mycket viktigt.

I veckan var det tre år sedan nedskjutningen av malaysiska MH17 över separatistområdena i östra Ukraina och ett år sedan det tack och lov misslyckade kuppförsöket i Turkiet.

Den holländska polisutredningen i MH17-fallet fortsätter. Man har redan klargjort att nedskjutningen skedde av en enhet med s k Buk-robotar som hade kommit in från Ryssland och som sedan snabbt drogs tillbaka till Ryssland.

Nu går man vidare och försöker att fastställa också individuellt ansvar. När resultatet av de ansträngningarna kommer att publiceras vet jag inte, men intressant blir det.

Holländska polisutredningar tenderar att vara envisa saker.

Traumat av kuppförsöket för ett år sedan präglar fortfarande Turkiet, liksom den ökade distans mellan Turkiet och det övriga Europa som blev en konsekvens dels av den upplevda europeiska likgiltigheten inför detta och dels den politiska utvecklingen i landet sedan dess.

Om detta skrev jag i veckan i min månadskolumn för globala Project Syndicate.

Och gjorde det i påfallande bekymrad ton. Länk finns via Twitter.

Snart ett halvt år efter sitt tillträde förefaller administrationen Trump sjunka allt djupare in i sina egna problem.

De olika ryska härvorna, och utredningarna kring dessa, ter sig allt mer invecklade och eviga.

Samtidigt händer mycket lite när det gäller utlovade inrikespolitiska reformer – vad som kommer att ske med hälsovården och skattesystemet förefaller skriver i stjärnorna.

Och internationellt haltar åtskilligt.

Vad som förevarit i samtal mellan Trump och Putin vet vi föga om. Det vet man nog inte i Washington heller eftersom han valde att vara alldeles ensam. Bara Moskva vet.

Underligt, egenartat och t o m farligt i situationer som denna.

Peking lever inte upp till orimligt höga förväntningar om att leverera vare sig radikal förändring i Nordkorea eller radikalt ändrad handelsrelation.

Och vad blir då nästa steg?

I Mellersta Östern har Daesh drivits invit Mosul, men frågetecknen inför strategin för Irak därefter är många. Återuppbyggnad och försoning är avgörande – men om det talas det oroande lite.

Men Daesh biter sig anmärkningsvärt nog fortfarande fast i Raqqa och i Eufrats dalgång söderut därifrån. Det kan bara vara en tidsfråga innan det ändras – men det har sagts frekvent under i alla fall tre kvarts år sedan offensiven mot dessa områden inleddes på allvar.

Det är efter Daeshs territoriella fall som de verkliga politiska problemen börjar.

I Irak har kurdregionen KRG förkunnat en folkomröstning om självständighet till efter sommaren. Utgången av den är en självklarhet, men lika klart är alla alla stater i regionen tydligt och klart motsätter sig en sådan självständighet.

Hur skall detta hanteras?

I Syrien fortsätter USA att beväpna de kurdiska PKK-anknutna grupper man behöver för striden mot Daesh, men vars agenda självfallet ytterst är en annan.

Och samtidigt har man inställt det väpnade och övriga stödet till de mer eller mindre moderata grupperingar man tidigare fäst förhoppningar till. I Damaskus och Moskva borde tillfredställelse vara stor.

Men en vapenvila i sydvästra Syrien har lett till missmod i Israel, och den politiska komplexiteten i norra Syrien bara tilltar.

Och i Israel och dess ockuperade områden håller situationen i Jerusalem – alltid känslig – på att spetsas till. I Gaza tilltar desperationen.

För Europa är situationen i Libyen alldeles avgörande. Strömmen av migranter över Medelhavet till Italien är långt större än vad som kan accepteras.

Och det handlar i allt väsentligt om migranter. Förra året dominerande från Nigeria. I år dessutom mycket från Bangladesh. Människosmugglare tjänar grova pengar på människors desperation.

Nu talas om försök till fredssamtal i Paris mellan de dominerande av landets två stridande grupperingar. Risk för att konflikten i Gulf-regionen, vars stater stödet olika fraktioner i Libyen, kommer att komplicera arbetet.

Vi får se.

Men konflikten i Gulf-regionen fortsätter.

Det verkar som om utrikes- och försvarsdepartementen i Washington fått tyst på Vita Huset för ögonblicket, och man försöker, dock hitintills utan framgång, att medla fram en lösning.

Lite stapplande europeiska försök har också förekommit. Och nu kommer också Turkiets Erdogan till regionen med tydlig agenda.

Samtidigt trummas det på krigstrummor i Vita Huset mot Iran.

Att Iran minutiöst respekterar det ingångna nukleära avtalet går inte att förneka, och då verkar man lätt desperat att söka andra strider.

Här finns betydande risker, och här kommer mycket tydligt Europa, liksom f ö världen i övrigt, att vara på kollisionskurs.

Hela regionen är besvärlig.

När vi på ett möte i London för några veckor sedan försökte att blicka framåt sade jag att med nuvarande trender är det mer än 50% risk för att vi inom ett år eller så har en ny krigisk konfrontation antingen i Gulf-regionen eller kring Gaza – och möjligen i bägge områdena.

Jag kan bara hoppas att jag kommer att ha fel.

Så det finns åtskilligt att försöka att fortsätta att följa under dessa lite latare och påtagligt soligare sommarveckor.

One Response to Cyber och världen mitt i sommaren.

  1. […] Cyber och världen mitt i sommaren. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} Cyber och världen mitt i sommaren. […]

%d bloggare gillar detta: